1953 - 1956        
 
 
 
 
Till
 

Startsidan

Muodoslompolosidan

Backa till Facebook

    Vi rymde från plågoandarna

Min berättelse

Publicerad i Kvällsstunden nr 9 / 2017
Text Reino Larsson
Teckningar: Allan Fjällblad /
Nina Larsson
 
Mycket har skrivits om förhållandena för barnen på dessa sk. arbetsstugor runt om i Norrbottens län
under första halvan av 1900-talet. Främst har det handlat om den hårda disciplinen som barnen utsattes
för från främst föreståndarens sida, såsom barnen själva upplevde det och har senare berättat och skrivit om.
Arbetsstugornas huvudman var stiftelsen Norrbottens arbetsstugor. Från de ansvarigas sida förnekades
det kategoriskt vad vissa arbetsstugebarn berättade efteråt i vuxen ålder. Men det är en annan historia!
Min berättelse ska ge en annan sida om hur det kunde vara utan dessa hårda tyglar på ett skolhem
(tidigare arbetsstuga) med mjukare atmosfär och arbetsplikten för barnen borttagen. Barnantalet låg
kring 40 barn delat på flickor och pojkar i åldrar mellan sju och femton år.
På skolhemmets andra våning låg flickornas och pojkarnas sovsalar i var sin gavel av det stora huset,
pojkarnas mot norr och flickornas mot söder. Mellan dessa var det en lång hall med trapphus och
rum för föreståndarinnan och ett biträdesrum mot väster.
Huset var helt byggt i trä med två våningar och en kallvinda som inrymde ytterligare ett personalrum
med kakelugn. Barnen kallade det för spökvinden, en benämning som gått i arv från barnkull till barnkull,
eller var det för att hålla barnen borta därifrån eftersom stora delar av utrymmet användes som förråd.
Tidigare hade det lilla rummet på kallvindan vid behov använts för att isolera något barn som fått någon
smittosam sjukdom.
De fina brunlackade golvbräderna mellan sovrummen utan trösklar gav någon av pojkarna snilleblixten att
man kunde åka kana där på sina bara fötter. Den långa tunga trasmattan lyftes åt sidan och vattenhinkarna
och urinhinkarna tömdes på golvet och springet var i full gång. Personalen hade pustat ut efter dagens
aktiviteter och trodde antagligen att barnen sov
När det var färdigåkt lyftes hallmattan på plats igen och tjejerna fick sätta sig på mattan medan vi killar drog
mattan fram och tillbaka tills vattnet hade sugits upp och golvet antogs vara torrt. Om mattan var blöt dagen
efter har jag inget minne av men det blev inga förhör eller bestraffningar i alla fall efteråt. Händelsen som sådan
fastnade i minnet som något roligt.
En mil då kändes som tio nu.
Skolhemmet låg på bara en mils avstånd från min lilla by med två hushåll bakom myrarna i delvis väglöst land
vid älven och gränsen mot Finland. Ändå kändes det avståndet väldigt väldigt långt på den tiden för en
sju och en nioåring. Sju kilometer av sträckan var landsväg mot Karesuando, men de tre sista kilometrarna
var väglöst över mörk granbevuxet berg, över Stormyren och över den smalare och sumpigare Rostmyren
på spångar sommartid. På vintern var det skidor eller hästskjuts som gällde.
 
När jag som sjuåring började skolan i kyrkbyn fick jag bo på skolhemmet med närmare fyrtio andra
barn i olika åldrar. Min äldre syster hade just gått ut skolan på våren och jag hamnade bland helt okända
barn och vuxna. Eftersom vi bott så isolerat från svenskheten och haft kompisar och umgänget nästan helt
mot finska byn på andra sidan älven så var allt så nytt och främmande för en sjuåring. Vi barn från utbyarna
var blyga och tysta åtminstone i början innan vi blev mer hemmastadda med livet på skolhemmet.
Barnen i kyrkbyn var självklart tuffare på hemmaplan och det var inget ovanligt att skolhemsbarnen och
byabarnen mätte sina krafter ibland.
Farsan bedrev en sk. gränshandel som i princip var öppen dygnet runt. Vi hade alltid folk hemma till sena nätter.
Det var mycket billigare för finländarna att köpa det de behövde på svenska sidan som kaffe socker
mjöl godis marmelad sågar yxor och andra verktyg. Några smugglade och sålde vidare i Finland och tjänade
en hacka för besväret och för risken de tagit. Tullarna vaktade gränsen och var våra gäster flera gånger
i veckan från olika svenska posteringar. Även finska tullarna hälsade på och var vänner med min far,
och samtidigt höll de ett öga på gränstrafiken. Mindre förseelser inträffade då och då men det påverkade
inte nämnvärt folks relationer med varandra.

Arbetsstugan, eller skolhemmet nu, var en ståtlig byggnad i kyrkbyn. Den stod högst uppe på en höjd
tillsammans med den traditionellt byggda vita kyrkan, prästgården och tillhörande andra mindre byggnader.
Själva byn var nedanför mot sydväst.
Antagonisterna tog över herraväldet
Det blev värst när jag gick i tredje klass och min yngsta bror hade börjat i ettan.
Det berodde på att de snälla pojkarna hade gått ut skolan och nya äldre tog över herraväldet.
Bland dem fanns ett par pojkar som hade sadistiska drag. De skrattade och njöt av att förödmjuka oss yngre.
På nätterna vaknade jag till att sängen var dyblöt, de hade hällt vattenhinkarna som stod framme
för morgontvätten och urinhinkarna. Fickorna var tömda på de slantar jag fått hemifrån. Efter sovdags
tvingades vi mindre klättra nerför brandstegen och ner i källaren för att stjäla ägg som de sedan kokade
i kakelugnen och åt. Vi små fick stå bredvid och titta.
När våra antagonister ville roa sig så tog dom med någon av oss in i en klädkammare i anslutning till sovsalen
och tvingade ’offret’ äta kex som de ’preparerat’ på ett vidrigt sätt. Samtidigt skulle den utsatta smaska och
säga att ’det var gott’.
Det läsåret var oron och skräcken hela tiden en följeslagare för oss mindre. Ett bortkastat läsår som
vi fick betala genom att gå om klassen.
 
Vilka var dessa antagonister?
Det är egentligen ointressant vilka de var, för det finns alltid individer som börjar trampa på andra om det saknas
en balanserad motvikt. Den tidigare stränga disciplinen på arbetsstugan var borta och då tog de stora och
tuffaste pojkarna över kommandot, härjade och gick på oss mindre och också på personalen.
En morgon hittade inte en av de stora pojkarna sina strumpor och blev arg på ett biträde som just kom in
i pojkarnas sovsal. Hon fick fly hals över huvud uppför trapporna till kallvindan med en skur av björkved
på ryggen. Det eldades ju med stora kaminer så det fanns alltid ved tillgängligt.
Vid ett annat tillfälle visade föreståndarinnan sina blåmärken på kroppen åt värstingens mor i nedre hallen.
Jag råkade just passera där och både såg och hörde händelsen, men vad kunde den stackars mamman säga.
Var fanns de vuxna och hur reagerade skolledningen?
Min far hade blivit sjuk och låg på ett sanatorium långt borta. Mina äldre bröder jobbade i skogen på
annat håll och kom hem bara under veckosluten. Mor var helt ensam och skötte hushållet, korna och
ladugården. Hon var inte så frisk alla gånger, men hon kämpade på och var den enda som förstod oss på rätt sätt.
Lärarinnan antecknade upp dagarna vi var på rymmen som ’ogiltig frånvaro’ utan några ytterligare frågor.
Avståndet från elev till läraren var för stort på den tiden.
 
Första gången blev min lillebror och jag tvångshämtade till skolan av en delegation på 5-6 personer,
med rektorn från Pajala i spetsen i mörk långrock och hatt och diverse lärare från vår skola och chauffören.
En märklig syn för oss småkillar även innan vi visste vilka de var och i vilket syfte de kom. De kom till fots
över isen från Finland för det var närmaste vägen de kunna komma till oss med bil. En isväg för biltrafik
fanns 12 kilometer nedströms älven. En syn som sitter för evigt i mitt minne.
Vi fick förstås följa med våra hämtare utan att mamma kunde göra något för att förhindra det.
Skolplikten gällde och vi skolkade, dock inte utan orsak. Trots det antecknade lärarinnan det som
’ogiltig frånvaro’, och trots att jag hittade på någon sjukdom som svar på hennes fråga om orsak.
Jag är nog unik på det viset att jag hade ’röda hund’ minst tre gånger den vintern, för jag kunde
inte namnen på så många sjukdomar. Jag ljög så klart, men kanske inte så övertygande!
Det var nog jag som var två år äldre än min lillebror som tog initiativen och stod för strategin.
Nästa gång det blev tillfälle så flydde vi igen våra mobbare. Den rätta benämningen är misshandlare
för det var mer fysiska påhopp än verbala.
Vi blev hämtade igen. Två män dök plötsligt upp på stigen vid skogsbrynet vilken ledde de tre kilometrarna
till landsvägen. De presenterade sig som landsfiskalen från Pajala och med sig hade han en poliskonstapel
som senare blev pappa till en känd författarson och Augustvinnare också från Pajala. Vi följde så klart
med ’farbröderna’ och gick de tre kilometrarna till vägen och polisbilen. De var hyggliga med oss och
försökte småprata allmänt, men ingenting om orsaken till det hela. Med viss stolthet satte vi oss i polisbilen
och snabbt var vi tillbaka till skolhemmet och våra antagonister, två av de äldre pojkarna. Det var ingen
i personalen som frågade oss om varför vi gjorde som vi gjorde, allt diskuterades tydligen högt över våra huvuden.
Självklart fick jag gå om tredjeklass och min lillebror första klass, men då hade skolhemmet lagts ner och
dagliga skolskjutsar införts. Vi hämtades som kungar på morgnarna från vårt hem och skjutsades tillbaka
hem efter skolan. Barn från byarna längre upp åkte i samma bil. Allt förändrades och skolgången blev
plötsligt till något positivt, jag ville inte missa en dag.
Den vintern hör till det svåraste minnet från min barndom. Tryggheten fråntogs helt av två äldre pojkar
som inte förstod bättre och en svag ledning på skolhemmet. Flydde man hem till tryggheten så kom
andsfiskalen och hämtade tillbaka till plågoandarna.
Efteråt i vuxen ålder har jag många gånger undrat över varför de vuxna som egentligen hade ansvaret
för oss små inte förstod bättre. Varför ingen frågade mig varför jag rymde med min lillebror hela tiden;
föreståndaren, lärarinnan, landsfiskalen, rektorn från Pajala eller skolinspektören som satt på min
sängkant när jag låg sjuk ensam i sovsalen. Han pratade om helt andra saker, han var snäll och han
hette förresten William Snäll. Jag tror inte han visste hur det låg till, kanske ingen vuxen visste vad
som pågick främst på kvällarna och nätterna i pojkarnas sovsal? Jag visste, min klasskompis visste,
min lillebror var så liten. Förövarna visste, de andra pojkarna visste nog men..
Idag tänker jag att det hade varit världens enklaste sak för de vuxna att ta reda på orsaken. Jag hade nog
berättat allt, men ingen frågade! Var dom inte ens nyfikna att få veta?
Eller var det möjligen så att de vuxna inte ville veta och att det främst handlade om skolhemmets anseende utåt?
Under arbetsstugetiden hade det tydligen legat mycket prestige i att ge en positiv bild av verksamheten
eftersom det gynnade stiftelsen med givmildare gåvogivare!
Naturligtvis är bilden utåt av all verksamhet väldigt avgörande för framgång men i detta fall stod de
försvarslösa barnen i den andra vågskålen.
 
Slutligen måste också sägas att dessa arbetsstugor var till ovärderlig hjälp för att underlätta skolgången
för glesbygdens barn med långa avstånd till skolan, i många fall obefintliga kommunikationer och ’avlastning’
för många familjer med stora barnkullar.
Min berättelse får ses som en motvikt till berättelserna om hur hård disciplinen var före mina år där och
att bestraffningarna många gånger var oproportionerliga till vad man gjort, enligt många pojkar.
En intressant aspekt är att det inte förekommit några klagomål från flickor som bott där.
De flesta minns tiden på arbetsstugan som något positivt och roligt, vad jag hört.
Kan klagomålen i efterhand ha handlat om att just dessa killar inte varit ’guds bästa barn’ och på det viset
dragit till sig disciplinens hårda hand? För min del hade jag önskat att istället ha fått bo där under sådana
förhållanden för då hade man kunnat reglera själv hur man vill bli bemött av andra. Det kan man inte göra
i en hotfull miljö utan disciplin!
       
        OBS! Vägen till min by blev samtidigt klar 1956 när skolskjutsarna infördes.        
                 
  ..........................................         .........................................