Text: Reino Larsson

Muodoslompolo arbetsstuga öppnades och började sin verksamhet år 1924.

En ståtlig byggnad, i tre våningar med en matkällare, högst uppe på backen med

kyrkan och prästgården som närmaste grannar. En syn som fångat mången hit-

resandes blick, en vacker vy som öppnar sig vid porten till byn.

Först byggdes arbetsstugan för trettio barn, men behovet var större, visade det sig,

och senare ombyggnad medförde att fyrtio barn inrymdes. Barn från byarna runt

omkring var inhysta på detta `andra hem´ under skolterminerna.

Kan man föreställa sig hur ett liknande `hem´ med fyrtio barn i åldrarna 7 - 14 år

skulle fungera idag?

.

Ett skolminne..

En januaridag 1937..

Idag är avstånden till dessa byar varifrån barnen kom inte mer än 10 - 20 minuters bilavstånd.

På den tiden tog det avsevärt längre tid att till fots, med cykel, skidor på vintern eller ibland

hästskjuts ta sig till och från det `andra hemmet´ i kyrkbyn.

Mycket har berättats om hur det var för barnen på dessa arbetsstugor. Många har berättat om

sina egna upplevelser. Om glada händelser, många kamrater och allt de fick lära sig på dessa

välordnade och väldisciplinerade `hem´. Ändå fanns alltid den gnagande hemlängtan närvarande

i de små. För..

..hur kändes det för en sjuåring att ryckas upp från sitt trygga hem och flyttas till något stort

och främmande? Det var inte för en kort stund, utan det skulle vara under ca åtta av årets tolv

månader... i sju år!

Det var inte heller så många gånger som barnen kunde åka hem under terminerna. Månader

i sträck kunde det bli. Juluppehållet var lite längre och sommarlovet kanske en befrielse, många

gånger. Föräldrarna besökte sina barn på arbetsstugan, ofta i samband med att dom hade andra

ärenden att utträtta i kyrkbyn där servicen fanns.

Med så många barn i olika åldrar, och så tätt inpå varandra, kunde det hända ett och annat.

Föreståndaren var en centralfigur på det stora `hemmet´, som bidrottningen i boet. Det var hon

som skapade atmosfären, hon var en auktoritet stöpt av den tiden och biträdena anpassade sig

till hennes sätt att sköta verksamheten.

För många barn blev vistelsen på arbetsstugan mycket påfrestande. Hård disciplin och stränghet

från personalens sida gjorde att tillvaron kändes kärlekslös och rå. Olika bestraffningar

tillämpades också i större och mindre grad.

Många bär ännu idag på ärr från den tiden, och sår som lätt kan rivas upp när arbetsstugorna

kommer på tal. För dessa barn är det realiteter som förföljer dem under hela deras liv.

Som motvikt till detta kan man ställa sig frågan hur ett liknande internat skulle fungera i dagens

samhälle? Kanske var det nödvändigt med den hårda disciplinen under rådande omständigheter.

Att vissa barn for riktigt illa kan man inte komma ifrån. Samtidigt, kan man inte komma heller

ifrån att arbetsstugorna på den tiden var en genial idé, och att de också genererade en massa

bra saker i vår bygd. Så tanken var nog god, och det sägs vara huvudsaken.

I slutet av 1940-talet avvecklades arbetsstugorna eller togs över av kommunerna. I de senare

fallen togs arbetsplikten för barnen bort och namnet ändrades till skolhem.

År 1956 upphörde verksamheten på Muodoslompolo skolhem, skolskjutsarna tog över och

barnen fick åka dagligen mellan hemmet och skolan. Den nya tiden tog över.