Arbetsstugan / MUODOSLOMPOLO            
    Stiftelsen Norrbottens arbetsstugor            
                 
081028                
Tillbaka      
 

 

   
    Teckning: Allan Fjällblad            
   
Text: Reino Larsson
Muodoslompolo arbetsstuga öppnades och började sin verksamhet år 1924.
En ståtlig byggnad, i tre våningar med en matkällare, högst uppe på backen med
kyrkan och prästgården som närmaste grannar. En syn som fångat mången hit-
resandes blick, en vacker vy som öppnar sig vid porten till byn.
Först byggdes arbetsstugan för trettio barn, men behovet var större, visade det sig,
och senare ombyggnad medförde att fyrtio barn inrymdes. Barn från byarna runt
omkring var inhysta på detta `andra hem´ under skolterminerna.
Kan man föreställa sig hur ett liknande `hem´ med fyrtio barn i åldrarna 7 - 14 år
skulle fungera idag?
          Fler bilder..

.

Ett skolminne..

En januaridag 1937..

   
Idag är avstånden till dessa byar varifrån barnen kom inte mer än 10 - 20 minuters bilavstånd.
På den tiden tog det avsevärt längre tid att till fots, med cykel, skidor på vintern eller ibland
hästskjuts ta sig till och från det `andra hemmet´ i kyrkbyn.
Mycket har berättats om hur det var för barnen på dessa arbetsstugor. Många har berättat om
sina egna upplevelser. Om glada händelser, många kamrater och allt de fick lära sig på dessa
välordnade och väldisciplinerade `hem´. Ändå fanns alltid den gnagande hemlängtan närvarande
i de små. För..
..hur kändes det för en sjuåring att ryckas upp från sitt trygga hem och flyttas till något stort
och främmande? Det var inte för en kort stund, utan det skulle vara under ca åtta av årets tolv
månader... i sju år!
Det var inte heller så många gånger som barnen kunde åka hem under terminerna. Månader
i sträck kunde det bli. Juluppehållet var lite längre och sommarlovet kanske en befrielse, många
gånger. Föräldrarna besökte sina barn på arbetsstugan, ofta i samband med att dom hade andra
ärenden att utträtta i kyrkbyn där servicen fanns.
           
   
Med så många barn i olika åldrar, och så tätt inpå varandra, kunde det hända ett och annat.
Föreståndaren var en centralfigur på det stora `hemmet´, som bidrottningen i boet. Det var hon
som skapade atmosfären, hon var en auktoritet stöpt av den tiden och biträdena anpassade sig
till hennes sätt att sköta verksamheten.
För många barn blev vistelsen på arbetsstugan mycket påfrestande. Hård disciplin och stränghet
från personalens sida gjorde att tillvaron kändes kärlekslös och rå. Olika bestraffningar
tillämpades också i större och mindre grad.
Många bär ännu idag på ärr från den tiden, och sår som lätt kan rivas upp när arbetsstugorna
kommer på tal. För dessa barn är det realiteter som förföljer dem under hela deras liv.
Som motvikt till detta kan man ställa sig frågan hur ett liknande internat skulle fungera i dagens
samhälle? Kanske var det nödvändigt med den hårda disciplinen under rådande omständigheter.
Att vissa barn for riktigt illa kan man inte komma ifrån. Samtidigt, kan man inte komma heller
ifrån att arbetsstugorna på den tiden var en genial idé, och att de också genererade en massa
bra saker i vår bygd. Så tanken var nog god, och det sägs vara huvudsaken.
           
   
I slutet av 1940-talet avvecklades arbetsstugorna eller togs över av kommunerna. I de senare
fallen togs arbetsplikten för barnen bort och namnet ändrades till skolhem.
År 1956 upphörde verksamheten på Muodoslompolo skolhem, skolskjutsarna tog över och
barnen fick åka dagligen mellan hemmet och skolan. Den nya tiden tog över.
           
                ......................................................