Sidan uppdaterad

2008-10-04

.. i första hand till oss själva, våra politiker och föreningars medlemmar,

andra berörda och intresserade, men främst till de ointresserade.

Våra hem äro hotade och vår hembygd kämpar i dödsångest! Vad borde vi göra?

Ska vi försöka bota? Ge konstgjord andning? Lindra smärtorna?

Ska vi blunda för att slippa se? Eller ... ska vi bara sticka och lämna den sjuke

åt sitt öde?

Även den mest optimistiske själen måste tvivla i denna stund över byns och bygdens

möjligheter till överlevnad. Avfolkningen sker sakta men säkert och vi får inte luras av

tillfälliga uppgångar i befolkningsstatistiken. Det är som för den dödssjuke, slutet är

segt och vissa dagar känns bättre, men framtiden är mörk och rusar emot snabbare

än vi tror.

 

Vad kan vi göra? Vad kan vi göra tillsammans för att hejda eller åtminstone bromsa

upp den ödesdigra framfarten mot en till synes oundviklig brantkant mot avgrunden.

Vilka åtgärder kan vi vidtaga för att lindra dödsångestens plågor och göra en mjuk-

landning istället?

 

Finns det någon realistisk möjlighet för denna bygd att kunna fortleva och återhämta

sig, om vi är riktigt ärliga?

Nu är vi inte ensamma om denna situation utan detta gäller även stora delar av gles-

bygden. Det gör ju inte saken bättre.

 

Nyckelorden för dilemmat är arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter för befolk-

ningen. Bygden kan inte i längden hållas levande på konstgjord väg i form av livlinor

från de friska delarna av landet.

Denna avveckling av lands- och glesbygden har startat redan på 1950 - 1960-talen då

småjordbruken lades ner och maten förflyttades till affärsdiskarna. Sedan har många

slags åtgärder med olika namn hållit vår bygd på staplande fötter. Det kommer inte att

pågå i all evighet.

Skogsbruket ger inga arbeten längre, det lilla som förekommer görs av maskiner. De

få företagen kämpar med vikande balanskonton. Staten har dragit in allt som gått att

dra in och rentvått sina händer.

De enda till söder icke flyttbara arbetstillfällen skulle vara mineralfyndigheter och

gruvor i förlängningen i våra bygder. Det skulle vara som en stor lottovinst, men chansen

att vinna är nog lika liten som just ... i Lotto!

Flyttbara näringar söker sig till och trivs bättre i de större och centralare orterna där

pulsen och rytmen är högre och vittnar om liv och rörelse. Det ger i sin tur fler och större

utvecklingsmöjligheter för dem.

 

Följden av eländet blir en mer och mer accelererande avfolkning av vår by och bygd.

Vi har det naturliga bortfallet av människor som helt enkelt och oundvikligen avlider

varje år. Det händer också, tyvärr men förståeligt, att folk flyttar härifrån.

Nytillskotten i form av barnafödslar och nyinflyttade kompenserar inte på långa vägar

minustalen.

 

I dagsläget är befolkningsunderlaget för olika basserviceinrättningar hotfullt lågt. Barn-

antalet sjunker och skolan balanserar på en skör lina. Samma sak är det med den enda

affären i byn och för omkringliggande byar. kundunderlaget har sjunkit under vattennivån

och hjälpropen från konsumledningen stegrar i styrka. Vad behöver göras? Finns det

några livbojor? Vad är lösningen?

Enda säkra är att om skolan och affären försvinner från byn, så försvinner också en

stor del av bygdens befolkning i deras släptåg. Endast de gamla och orkeslösa tvingas

stanna kvar, plus några till som tappat initiativförmågan och tappert stannar kvar, likt

kaptener på sjunkande skepp.

 

En viktig tankeställare för oss och våra ledande kommunpolitiker är, att vi och ni måste

vara väldigt måna om människorna i våra byar. I stället för att se oss som en belastning

för kommunbudgeten, är vi i själva verket dess uppbärare och en livsförutsättning för

centralortens existens. Att enbart satsa allt på centralorten Pajala är som att begå

kollektivt självmord! Det låter drastiskt, men bildlikt talat så förhåller det sig faktiskt på

det viset.

Större andelen av befolkningen i Pajala kommun är bosatta ute i byarna, den mindre

halvan bor i själva centralorten. Avflyttningen sker och ökar mest från byarna, inte i så

hög grad från centralorten dit olika servicefunktioner byggts upp med alla kommun-

medborgares gemensamt samlade resurser.

Men märk väl, flyttlassen stannar inte i Pajala utan fortsätter förbi längre söderut och

malmfälten. Ofta passerar de inte ens centralorten utan väljer andra vägar för att

bespara sitt möblemang från onödiga repor på grund av de dåliga vägarna.

Förklaringen till att så många avflyttande bybor nobbar Pajala är enkel: Den skepps-

brutne hoppar sällan över till ett annat såll med hål i skrovet om denne har möjlighet

att nå ut till en Atlantångare.

Med andra ord, städerna i söder drar.

Men om vi återigen återvänder till vår egen lilla krets, bygden i obygdens utkant... som

vi uppfattas av stockholmarna, luleborna, pajalaborna och kanske till och med av

aareavaaraborna.

För oss är Muodoslompolo med omnejd det mest centrala som överhuvudtaget finns.

Allt beror på vilket synsätt vi har och från vilken synvinkel vi betraktar vår värld och

omvärlden på. Orter och smultronställen utplacerade som planeterna i solsystemet.

Solen kan vara som Paris för dig, som Stockholm för någon annan och Muodoslompolo

för en tredje. Storleken behöver inte alltid vara avgörande, vi har känslan för vår hem-

bygd, de sociala nätverken, tryggheten, rötterna, möjligheterna till värdiga liv....

Vad är viktigare?

- Vad kan ni göra? Vad kan vi göra tillsammans?

Först och främst måste vi vakna! Vi kan inte ställa väckarklockan till i morgon.

Vi måste aktivera och synkronisera våra hjärnor och tankar. Vi måste också göra klart

för oss om denna by och bygd överhuvudtaget är värda att satsas på och bevaras. Om

glesbygden har någon möjlighet att överleva i framtiden, rätten att existera. Vill vi det?

Avgörandet ligger mycket i dina händer, i mina händer, i våra händer...

 

Vi måste så mycket om vi ska lyckas en smula. Vi måste engagera oss. Vi måste söka

med ljus och lykta de rätta människorna att skickas dit där besluten tagas. Vi måste

gnida ihop våra geniknölar och komma med förslag åt dem. Vi måste stödja och upp-

muntra dem i deras svåra uppdrag.

 

Vi ska ställa krav på dem som företräder oss. Våra förväntningar är stora. Vi har inte

råd med dem som bara upptar en stol. Vi måste se till att de olika resurserna i våra

föreningar används till fullo och på rätt sätt. Vi kan inte vara för snälla och ta för mycket

hänsyn till allt och alla. Vår omtanke ska gälla hela vår bygd. Det gäller att täppa till

hålen och hålla sållet flytande. Alla måste hjälpa till att ösa ur.

Det gäller bygdens framtid. Din, min och vår överlevnad!

/Reino Larsson

 

Detta öppna brev skrev jag för ganska exakt 5 år sedan. Långt innan fanns tecknen om

vartåt det bar med glesbygden. Allt började när vi lämnade 1980-talet och gick in i

1990-talet. (Det glada 80-talet och 90-talets baksmälla)

Arbetstillfällen försvann från landsbygden med en hissnande fart, staten lade ner

tunga verksamheter och rentvådde händerna. Men det är inte riktigt hela sanningen.

Samhällsutvecklingen tvingade glesbygden på knä.

 

Nu fem år senare är detta brev mer aktuell än någonsin, eller så är det försent bara.

Skolan finns kvar ännu i vår by och räddningen var fjärrundervisningen. Till hösten

sjunker elevantalet drastiskt igen.

Affärens öde har gått in i en sk. time out. Nedläggningshotet svävar tungt som ett

svart moln över bygden. Frågan är om det dyker upp någon som vill fortsätta att driva

den när konsum drar sig ur.

 

- Vi kan bara sia om framtiden men oddsen ser dåliga ut. Ingen vågar riktigt lägga ut

en prognos för de kommande fem åren.

Vi får avvakta.

 

/Reino Larsson

Kommentar 2008-10-04

 

Drygt ett par år har har gått nu sedan senaste kommentaren och vad blev fortsättningen

på händelseutvecklingen och texten?

 

Jo, de mörka orosmolnen var inte bara ånga som dunstade bort med tiden, utan...

Konsum stängde butiken vid utgången av år 2006. Byn stod plötsligt utan butik, olika

lösningar söktes och några intressenter fanns.

Slutligen blev lösningen att en ekonomisk förening bildades vilken i början av aprilmånad

år 2007 öppnade en `Nära dej butik´. På våren i år firades butikens 1-årsdag, samtidigt

som byn firade utnämningen till `Årets by 2007 i Pajala kommun´.

 

Skolan sökte lösningar till att kunna erbjuda de allt färre elevantalet en godtagbar skol-

och undervisningsmiljö. Distansundervisningen var ett pilotprojekt som visade sig vara

en av lärare/elever/föräldrar accepterad komponent/teknisk lösning att höja kvalitén på

undervisningspaketet i sin helhet.

Med lå 07/08 började man skjutsa eleverna till Junosuando skolan två separata dagar i

veckan. Det tyngsta skälen till det sades vara elevernas behov av bredare gemenskap,

större kontaktytor med andra elever vilket sammanfattningsvis ger sundare social

stimulans.

Skolskjutsningen av eleverna till Junosuando fortsätter även lå 08/09. Elevantalet i dags-

läget är 9-10.

Efter detta läsår kommer elevantalet att sjunka drastiskt ner till 3-4, enligt vad man nu kan

dra för slutsatser. Troligen kommer då hela undervisningen att läggas på annan ort och

transporterna ombesörjas av dagliga skolskjutsturer.

Vilket innebär att en logisk följd blir nedläggning och kallställande av `Gula skolan´ som

byggdes i slutet av 1950-talet och tog emot de första eleverna vid höstterminens början

år 1959.

 

Invånarantalet i byn har sjunkit från att ha legat länge på över etthundra ner till drygt 60

fasta boende. Många har flyttat härifrån, hela familjer. Tre hus har flyttats från byn.

Det naturliga bortfallet är i stigande kurva som följer i stort den uppåtgående ålders-

kurvan. Födslotalen står i princip på noll.

 

Så går bygdens olika epoker i graven, så förändras livsbetingelserna för dem som fort-

sätter att kämpa mot en föränderlig värld. Lands- och glesbygden verkar inte ha ett själv-

klart existensberättigande.

Planerna på att öppna en gruva i Kaunisvaara ger hopp för hela kommunen. Beräknad

start 2010. Förhoppningarna har skruvats upp, förväntningarna är stora. Ett spel på liv

och död för denna bygd, för denna kommun.

Men.. om det blir en flopp!! Orkar vi ta den, orkar vi leva vidare efter den, orkar vi

någonsin mer tro på en framtid här? Orkar vi..?

 

/samma