En fallen tall        
    Foto och text: Åke Salmi        
             
Fortsätt  
Fotot taget i Mellavaara
   
På avlägsen höjd stod ett urgammalt träd,
det fortsätter sin tid ut i intet.
På kvistar och grenar man ser hur det lidit,
mot stormar eldar det stridit.
På marken han ligger med kvistar  vridna,
dock nu han funnit sin sista frid.
På grenars spröda skelett man blickar,
att vintrar visat ömhet och akt.
På marken i mossan nu ruttnar han sakta,
alla kan se att processen är fakta.
På bilden man anar hur vacker han stod,
på höjden vid vägen han levde.
På bädden aftonens  strålar han fångar, 
så vackert han ligger för stunden.
 
På höjden kanske han vackrast såg ut, 
som död det säkert han är.
På berget ej skogen kan skådas mer,
pengar det blivit av tallar med liv.
På våren jag kollar om kvistarna tålt,
ännu en vinter med frost och snö.
På kalhygget  sällan man vandrar,
nu skövlat är bergets skogliga prakt.
På fotot jag tittar och ser hur tid, 
kan bevara en skönhet i år och sekler.
På skogsbrand tänker jag på, 
men jag har spridit bilder av tallen.
På bild i huset jag hänger,
med gyllene ram och glas,
tallens sista fas.
 
Så är det med ödet , bilden man ser,
den kanske längre inte finnes mer.