Gustava täti                  
  Foto: Okänd           2 Text: Ingegerd Kostet      
Tillbaka
Hilma Gustava Naalisvaara föddes den 17 juni 1878
i Kätkesuando. Hon var min mors, Aino Kostet, moster.
Hennes syskon var Kalle Naalisvaara i Ylimuonio,
Selma Liikavainio Muonio, Selina Naalisvaara Pajala,
Lydia och Hilda Mämmi Saivomuotka, Maria Alatalo
Kätkesuando, August Naalisvaara Trollnäs och Elis
Lörstrand Kätkesuando.
 
Gustava flyttade till Muodoslompolo där hon först
bodde på Rantas gård, ungefär där Bertils stuga står
idag. Där bedrev hon kaféverksamhet. Det var vanligt
under krigsåren att folk hade kaféer hemma i bostäderna.
Hon flyttade sedan till Tanos.
Vi är nog många som minns "Gustavan kellari". Man
gick ner några trappsteg och kom först in i en mörk
farstu, som också fungerade som ett skafferi. Där lukt-
ade det unket av fisk och mögel.
Det enda rummet var fullt med möbler och prylar. Jord-
golvet var täckt med trasmattor i flera lager. Till vänster
stod en färggrann träsoffa, i mitten ett bord, byrå och
stolar. Till höger låg köksdelen och på samma sida stod
sängen där hon sov. Över sängen fanns ett skynke som
skydd mot myggen.
 
Hon tyckte om att måla, så möblerna var målade i flera
lager. Den lilla bostaden var för mig, som liten var, en
skattkammare. Allra mest tyckte jag om hennes färg-
granna garnnystan.
Gustava försörjde sig på olika sätt, bärplockning bland
annat. Hon var snabb och flitig i bärskogen, och for
ända upp till Paittasjärvi för att plocka hjortron. Där
bodde hon hos Selina Raattamaa.
Gustava anlitades för olika sysslor av byborna, till
exempelvis barnpassning, mjölkning och hjälp med hus-
hållet, men blodkorvstillredningen var nog hennes viktigaste
syssla. Hon var duktig och tingades långt i förväg.
Eftersom Gustava var en nattmänniska, började hon sent
på kvällen. Dessutom ville hon göra det i lugn och ro.
När husfolket vaknade på morgonen var blodkorven klar.
Hon gjorde också blodkorv i andra byar, bl.a. i Kätke-
suando, dit hon gick till fots många gånger.
 
Vi är många som fortfarande minns Gustava. Min lilla stuga
i Muodoslompolo brukar väcka "Gustavaminnen" hos mina
gäster. Alla kommer ihåg "Gustavan kakot", Gustavas
kakor. en blandning av kangoskakor och vita peppar-
kakor. Hon bakade endast dessa kakor.
Gustava brukade bada bastu hos oss på "Jannen törmä".
Hon kom oftast sent på kvällen, och satt länge och tog ånga.
Ibland somnade hon på laven.
Gustava var lite tankspridd och glömsk. En gång när hon
skulle klä på sig efter bastun var en strumpa försvunnen.
Vi hjälpte henne att leta. Det visade sig att hon hade strum-
pan på sig, ovanpå den andra.
På somrarna hade hon kort väg hem, förbi "Ernstis" och
"Lahen Einari", men på vintrarna var det landsvägen som
gällde.
           
Hon var mörkrädd och vågade inte gå hem ensam. Vi barn
brukade följa henne. Ibland ville hon inte skicka oss ensamma
tillbaka utan följde med oss hem. Det slutade med att hon
övernattade hos oss.
När min syster Margareta och jag följde henne hem en gång
ville hon ge oss en present som tack. Vi fick var sin vas.
Min syster fick en guldfärgad och jag en vit med blomdekor.
Den har jag kvar, och den står framme som en påminnelse
om Gustava täti.
 
Hon var ofta hos sin brors, August, familj i Trollnäs eller
Sääskivuopio. Hon gick till fots eller åkte buss. Med sig hade
hon påsar och säckar med smutstvätt. Det var där hon
tvättade sina kläder.
Gustava var en söt liten gumma med höga kindknotor. Hon
klädde sig annorlunda. Andra gummor hade `huivi´ men hon
bar ofta en basker. Lager på lager gällde inte bara vid hem-
inredning utan även när det gällde klädseln. Det berodde
kanske på att det var kallt i stugan.
 
Gustava var en sk. `vanhapiika´ eller ungmö. Det sades att
hon i sin ungdom hade varit förälskad i en predikant.
Hur det egentligen var med det låter jag vara osagt, men
jag tror att hon vågade gå sina egna vägar. Hon tog nog inte
första bästa karl bara för att bli gift och försörjd, som var
viktigt på den tiden.
Hon vågade också sova länge på morgnarna, vilket säkert
var en stor skam då.
Gustava var snäll och omtänksam. Jag minns att hon masserade
mina växtvärkande ben, och botade tandvärk med massage.
`Mie hieron´, sade hon.
När syskonbarn och släktingar kom på besök ville hon
alltid bjuda på middag. Vi var många ibland som satt och åt
tillsammans. Middagen avslutades alltid med lingonsoppa.
`Du är som Gustava´, brukar man säga till mig. Det tar jag som
en komplimang för jag tyckte om henne. Likheter finns, hon var
ju min `gammelmoster´. Jag ser henne framför mig, letande och
plockande i sina påsar.
 
De sista åren bodde Gustava hos systerdottern Stina i Pajala.
Hon bodde även på ålderdomshemmet, där Stina arbetade. Hon
fick det bra där och behövde inte längre frysa.
Min syster Birgitta gick i realskolan och när hon skulle åka buss
hem följde Gustava med. Min syster hämtade henne på `hemmet´.
Så länge hon orkade kom hon hem till oss, och till Sääskivuopio.
Varje kväll, innan hon somnade, bad hon Jesus välsigna henne,
och oss. `Jeesus siunakhoon´, sa hon.
 
Gustava avled den 1 augusti 1958, 80 år gammal.
Bouppteckningen hölls hemma hos oss. Trots att hon var fattig
hade hon sparat till sin egen begravning. `Pääsi hauthaan omilla
rahoilla´, kunde det heta på den tiden.
Det är nu 50 år sedan Gustava gick bort, men fortfarande lever
hon inom oss. Hon var en speciell person.
 
Frid över hennes minne!