Gustava täti
	Foto: Okänd						2	Text: Ingegerd Kostet
Tillbaka	Hilma Gustava Naalisvaara föddes den 17 juni 1878 i Kätkesuando. Hon var min mors, Aino Kostet, moster. Hennes syskon var Kalle Naalisvaara i Ylimuonio, Selma Liikavainio Muonio, Selina Naalisvaara Pajala, Lydia och Hilda Mämmi Saivomuotka, Maria Alatalo Kätkesuando, August Naalisvaara Trollnäs och Elis Lörstrand Kätkesuando.   Gustava flyttade till Muodoslompolo där hon först bodde på Rantas gård, ungefär där Bertils stuga står idag. Där bedrev hon kaféverksamhet. Det var vanligt under krigsåren att folk hade kaféer hemma i bostäderna. Hon flyttade sedan till Tanos. Vi är nog många som minns "Gustavan kellari". Man gick ner några trappsteg och kom först in i en mörk farstu, som också fungerade som ett skafferi. Där lukt- ade det unket av fisk och mögel. Det enda rummet var fullt med möbler och prylar. Jord- golvet var täckt med trasmattor i flera lager. Till vänster stod en färggrann träsoffa, i mitten ett bord, byrå och stolar. Till höger låg köksdelen och på samma sida stod sängen där hon sov. Över sängen fanns ett skynke som skydd mot myggen.   Hon tyckte om att måla, så möblerna var målade i flera lager. Den lilla bostaden var för mig, som liten var, en skattkammare. Allra mest tyckte jag om hennes färg- granna garnnystan. Gustava försörjde sig på olika sätt, bärplockning bland annat. Hon var snabb och flitig i bärskogen, och for ända upp till Paittasjärvi för att plocka hjortron. Där bodde hon hos Selina Raattamaa. Gustava anlitades för olika sysslor av byborna, till exempelvis barnpassning, mjölkning och hjälp med hus- hållet, men blodkorvstillredningen var nog hennes viktigaste syssla. Hon var duktig och tingades långt i förväg. Eftersom Gustava var en nattmänniska, började hon sent på kvällen. Dessutom ville hon göra det i lugn och ro. När husfolket vaknade på morgonen var blodkorven klar. Hon gjorde också blodkorv i andra byar, bl.a. i Kätke- suando, dit hon gick till fots många gånger.   Vi är många som fortfarande minns Gustava. Min lilla stuga i Muodoslompolo brukar väcka "Gustavaminnen" hos mina gäster. Alla kommer ihåg "Gustavan kakot", Gustavas kakor. en blandning av kangoskakor och vita peppar- kakor. Hon bakade endast dessa kakor. Gustava brukade bada bastu hos oss på "Jannen törmä". Hon kom oftast sent på kvällen, och satt länge och tog ånga. Ibland somnade hon på laven. Gustava var lite tankspridd och glömsk. En gång när hon skulle klä på sig efter bastun var en strumpa försvunnen. Vi hjälpte henne att leta. Det visade sig att hon hade strum- pan på sig, ovanpå den andra. På somrarna hade hon kort väg hem, förbi "Ernstis" och "Lahen Einari", men på vintrarna var det landsvägen som gällde.							Hon var mörkrädd och vågade inte gå hem ensam. Vi barn brukade följa henne. Ibland ville hon inte skicka oss ensamma tillbaka utan följde med oss hem. Det slutade med att hon övernattade hos oss. När min syster Margareta och jag följde henne hem en gång ville hon ge oss en present som tack. Vi fick var sin vas. Min syster fick en guldfärgad och jag en vit med blomdekor. Den har jag kvar, och den står framme som en påminnelse om Gustava täti.   Hon var ofta hos sin brors, August, familj i Trollnäs eller Sääskivuopio. Hon gick till fots eller åkte buss. Med sig hade hon påsar och säckar med smutstvätt. Det var där hon tvättade sina kläder. Gustava var en söt liten gumma med höga kindknotor. Hon klädde sig annorlunda. Andra gummor hade `huivi´ men hon bar ofta en basker. Lager på lager gällde inte bara vid hem- inredning utan även när det gällde klädseln. Det berodde kanske på att det var kallt i stugan.   Gustava var en sk. `vanhapiika´ eller ungmö. Det sades att hon i sin ungdom hade varit förälskad i en predikant. Hur det egentligen var med det låter jag vara osagt, men jag tror att hon vågade gå sina egna vägar. Hon tog nog inte första bästa karl bara för att bli gift och försörjd, som var viktigt på den tiden. Hon vågade också sova länge på morgnarna, vilket säkert var en stor skam då. Gustava var snäll och omtänksam. Jag minns att hon masserade mina växtvärkande ben, och botade tandvärk med massage. `Mie hieron´, sade hon. När syskonbarn och släktingar kom på besök ville hon alltid bjuda på middag. Vi var många ibland som satt och åt tillsammans. Middagen avslutades alltid med lingonsoppa. `Du är som Gustava´, brukar man säga till mig. Det tar jag som en komplimang för jag tyckte om henne. Likheter finns, hon var ju min `gammelmoster´. Jag ser henne framför mig, letande och plockande i sina påsar.   De sista åren bodde Gustava hos systerdottern Stina i Pajala. Hon bodde även på ålderdomshemmet, där Stina arbetade. Hon fick det bra där och behövde inte längre frysa. Min syster Birgitta gick i realskolan och när hon skulle åka buss hem följde Gustava med. Min syster hämtade henne på `hemmet´. Så länge hon orkade kom hon hem till oss, och till Sääskivuopio. Varje kväll, innan hon somnade, bad hon Jesus välsigna henne, och oss. `Jeesus siunakhoon´, sa hon.   Gustava avled den 1 augusti 1958, 80 år gammal. Bouppteckningen hölls hemma hos oss. Trots att hon var fattig hade hon sparat till sin egen begravning. `Pääsi hauthaan omilla rahoilla´, kunde det heta på den tiden. Det är nu 50 år sedan Gustava gick bort, men fortfarande lever hon inom oss. Hon var en speciell person.   Frid över hennes minne!