Hemvändardagarna    
     
Andra dagen
Fredag 21 juli 2000
   
           
Nästa dag..

Tillbaka

   
Morgonen var vacker. Programmet började klockan 10 och folket samlades igen
vid fd. Arbetsstugan. Alla kom från sina håll, från olika övernattningsställen.
De flesta hade släktingar här, en del bodde i sina barndomshem och andra på
andra ställen. En till synes god natt hade alla haft, leendena fanns kvar.
 
Utflykt till gamla Myllyplassi vid Muosjoki. Strax norr om platsen där Merasjoki och
Muosjoki går samman. Ett mycket vackert ställe och de 15-talet som var med fick
höra lite historik om gamla kvarnen. Guiden Reino Larsson hade med sig en minimodell
av den på 1970-talet rivna anläggningen. Oskar Riekkola var vänlig nog och lånade
ut sitt konstverk för allas beskådande. En exakt kopia av vattenhjulet, rännorna,
kvarnhuset, sågverket och spånhyveln. Här kan avslöjas att guiden, undertecknad,
aldrig tidigare hade varit på stället förrän tidigt samma morgon. En snabb rekog-
nosering på morgonkvisten, läsning och frågor till några äldre i förbifarten. Med god
vilja och intresserade lyssnare redde vi ut Myllyplassis historia. Tack Gunnar,
och ni övriga som hjälpte till och berättade om era minnen, upplevelser och
gjorde platsen levande en stund för oss.
 
Sedan väntade Berit och Roger med fikat och grilleldarna ett par
hundra meter längre bort vid Merasjokistugan. Det solstänkta vattnet glittrade strax
nedanför och alla minnen fyllde luften.
Samtidigt pågick seminarier med bl.a. författaren Mikael Niemi på fd. Arbetsstugans
övervåning. Den stora salen, flickornas sovrum på den tiden, var fullpackad med folk.
Intresserat lyssnade de till pajalasonens kåserier om oss tornedalingar, meän kieli,
barnafödande och förstås introducerade han sin kommande bok.
Populärmusik från Vittula, skulle bokens titel bli, den första vuxenromanen som
han skrivit.
Handlingen i boken var speglat från livet i vår dal och Pajala. Mikael pratade också
om den längtan bort härifrån som vi tornedalingar känner som unga. En längtan som
drabbar oss igen senare i livet, där ute..
Längtan tillbaka till Tornedalen.
 
Barnkonventionens intensioner förmedlades på ett kärleksfullt sätt av Regina Mäki,
en person med gott hjärta och många järn i elden. Byns framtida möjligheter var
Bertil Funcks funderingar. Bara att lyssna och se på honom, hans entusiasm och
tro på möjligheter, skingrade de mörkaste molnen. Undertecknad försökte få fram
hur viktigt det är att bevara bygdens och den lilla människans historia. I skribentens
ögon var de församlade en hel skattkista med bestående av många fack, vilka var
och en innehåller unika berättelser. Tiden tuggar på och alldeles för många fack
förblir oöppnade innan de hamnar i det slutgiltiga. I arkivet med det eviga sigillet
för låset.
 
Vem skulle trott att den legendariske radiorösten Paul Muotka ägde
sådana talanger! Avslutningsuppträdandet föregicks dock av en levande berättelse
om gångna tider, om timmerhuggning, skogskojor, hårt arbete.. Men också om
hur tiden förgyller det förgångna, även sådant som inte kändes så bra då får ofta
en skinande stänk senare, med tiden. Inte att förglömma alla de tävlande i de olika
grenarna under denna fredag. Främst ungdomen, de som har styrkan och krafterna
kvar, mätte sig mot varandra på skolans fotbollsplan. Brännboll och femkamp
avgjordes vilka som ägde snabbheten, tekniken, uthålligheten, viljan, styrkan,
listigheten - idag! Imorgon kan det vara andra som har allt detta - så är det
i tävlingsvärlden.
 
Middagen skapade köer - i Muodoslompolo! Doften av den goda maten,
köttfärslimpa med potatis, drog till sig de vädrande näsorna. Rajamaa Lasse
hade hand om bespisningen av de ca 300 hungriga personerna. Två stora tält
framför fd. Arbetsstugan, vid Kyrkan, gav lite skugga från den varma solen under
måltiderna.
 
Yxkastartävlingen manade de manliga att visa sina sinnens skärpa. Det var bara karlar
som ställde upp, var fanns ni kvinnor? Tjugotalet män ville vara den skarpaste
av dem alla\plain , men bara Mikael Eriksson nådde målet. Tävlingar är hänsynslösa!
 
Med Ellinore från Kalix underhöll bygdens son Göran Saari efter maten. Notstället stod
och vinglade på gräset i takt med Görans mandolin. Människor satt överallt, tysta
och tagna av sången och musiken. Publikens uppskattning lyste i alla ansikten,
i de lena och unga, som i de äldre och skröpliga.
 
De yngre började dansen i övervåningen. Musiken accelererade, volymen höjdes och
blixtrande lampor färgade det gamla sovrummet i regnbågens alla färger.
Väggarnas kvi\plain dande var som svag andning av trycket. Det var disco i byn!
En utflykt till Seitastenen på Muoniovaara-berget lockade ett tiotal hurtiga. Vägen dit var
lite gropig, men med flitigt parerande med ratten kunde man undvika de grövsta groparna.
En snabb promenad de sista hundra metrarna till stenen med runskriften. En seite,
samernas offerplats mitt i skogen? Runtexten lär ha inristats av engelsmannen
John Wolley från Matlock i England och lyder som följer:
 
Vi är i Oskars land, befriat av Viktoria av England.
Denna heliga seite med hela sin stilla mark har lärt
Jon Volli från Matlok att rista runor efter
Sevastopols fall.
 
 
Någongång i mitten på 1800-talet lär denna Munaherra (äggherre) ha bott i byn
Muoniovaara och bl.a. samlat en massa fågelägg. Myggen kändes besvärande i skogen.
Det gjorde att ingen dötid vid stenen uppstod. Folk försökte vifta bort de små odjuren
och promenade tillbaka till bilarna blev rask.
I Muonionalusta besöktes stället där kyrkan byggdes och stod de första sextio åren.
Byggåret var 1865 och flyttades senare, år 1925, till Muodoslompolo där den står idag.
 
Kvällen blev fin, eldarna sprakade och folk samlades runt dessa.
Byn nedanför låg nästan ödetom, så många ville inte alls gå hem. Det var så mycket
som skulle sägas, mycket sades och det osagda fick vänta till nästa dag.
Många satt i sina egna tankar, tittade på eldens dansande, stundom ut över byn.
Göran sjöng sången om i `Din by och min by, Sinun ja minun kylä..´
Och många tårar gick inte att hejda, och..
..samma sol vakade runt runt, varv efter varv.
 
   
           
--------------------