En januaridag 1937    
         
Text: Lisa Westermark        
         
Tillbaka   En vanlig januaridag randades    
   
Jag gick andra året i skolan, bodde på arbetsstugan. Några av de
större barnen hade redan stigit upp för att hjälpa till med något arbete
före skolan, medan vi andra ännu låg och sov.
   
   
Det blev ingen `vanlig´ dag, utan en dag som fortfarande efter 50 år
finns klart och tydligt i mitt minne.
   
   
Det var inte Fröken (föreståndarinnan, bitr. föreståndarinnan, askultanten
kallades så + efternamn) som kom och väckte oss, utan vi vaknade av
en kraftig smäll. Strax efteråt hörde vi hur Fröken L., föreståndarinnan
ropade: "Vá är de, vá är de" och sprang nedför trappan. Hennes rum,
och både flickornas och pojkarnas sovrum låg en trappa upp.
Uppskrämda och yrvakna hoppade vi upp ur sängarna. Någon sa:
"Törs vi gå ner, vi är ju inte väckta.." Frågande ställde vi oss i dörren
i övre hallen. "Det brinner", sa en av pojkarna, som var på väg nedför
trappan, de hade blivit väckta av en större pojke.
Då gick eller sprang vi ner. Några av flickorna rusade rädslan rakt
igenom den nedre hallen och ut i snön i bara nattlinnen och barfota.
När jag kom ner, som en bland de sista, stoppades jag av Fröken I.
"Det är inte så farligt", sa hon och tog om mig för jag darrade.
   
   
Då först såg jag, att det brann under trappan i skrubben som var person-
alens kapprum. Fröken L stod där och fäktade med sin päls och skrek
hysteriskt. Den övriga personalen försökte få henne därifrån, men hennes
auktoritet var för stor även där. Det gick inte att få bort henne. Först
när hon snubblade och föll framstupa över elden, som var nästan släckt,
fick de andra hjälpa henne därifrån. Någon av pojkarna tog ett täcke
och slängde över elden, som slocknade helt.
   
   
Vi samlades ihop. De som i bara nattlinnen sprungit till den närliggande
prästgården hämtades. Vi fick gå upp för att ta på oss kläderna, för vi
skulle som vanligt till skolan.
Brandorsaken var en rödspritdunk som fattat eld och exploderat.
Rödsprit användes som tändvätska i Primuslamporna (Stormlyktaliknande).
Äldsta flickan (lillpigan) skulle tända lamporna och hade troligen ställt
dunken för nära en brinnande lampa.
   
   
Eftersnacket bland oss barn var livligt och blandat. Olika versioner, upp-
fattningar, känslor kom fram.
- Tänk om vi inte hade vaknat utan brunnit inne! Om det brunnit i trappan,
hur skulle vi ha kommit ut? Hoppat ut genom fönstret?
Det var stora eldkulor som flög omkring, en kula höll på att fastna
i håret på E., tänk om hon hade börjat brinna.
Tänk om Fröken L. brunnit upp som en häxa! För det är hon ju. Då skulle
vi ha sluppit ju. Va´ skojigt. Lite synd om henne är det väl.
- Det tycker förstås du, fröökynän kläppi! (frökens unge)
En sak som vi grubblade mycket över var, varför inte äldsta flickans kappa
blev skadad av elden, som de andras. Ändå var den närmast golvet,
för hon var längst av personalen. (Äldsta flickan hörde till personalen. Red. amn)
   
   
Efter branden blev Fröken L. liggande ett bra tag på sitt rum. Första tiden
fick vi inte gå in och hälsa på henne. Vi önskade faktiskt att hon skulle
bli liggande länge för hon var inte omtyckt av oss barn, men det var däremot
Fröken I., biträdande föreståndarinnan.
Äldsta flickan slutade, om hon blev uppsagd eller slutade själv, det vet
jag inte.
Själv blev jag nog ganska chockad. Det har jag förstått nu mycket efteråt.
Mor berättade för mig att jag var rädd för allt vad eld hette, de första
gångerna jag var hem efter tillbudet. De skulle inte få tända eld i den öppna
spisen. Jag gick ut när de skulle tända stormlyktan. Det minns jag,
att jag var rädd att den skulle explodera.
Fortfarande är jag mycket försiktig med eld och levande ljus. Lämnar aldrig
ett brinnande ljus i ett rum som jag inte vistas i. Jag vet att jagibland är över-
drivet försiktig, men jag skyller det på händelsen på arbetsstugan.
   
    ____________