Alla chefer, särskilt de nytillsatta, älskar ju att göra omorganisationer.

Det visar på handlingskraft och initiativförmåga, de vill signalera uppåt

att valet var rätt och samtidigt ingjuta respekt blandad med positiv oro

neråt i leden. Framkalla lojalitet och samarbetsvilja.

De senaste tio åren i arbetslivet var jag en sk. chef. Det var lätt, roligt

och stimulerande.

Idag är jag också chef, men bara över en person. Ganska fritt, men

krävande och någon semester, kompledighet eller ob/övertidsersättning

existerar överhuvudtaget inte. För att inte tala om fria arbetskläder och

fri hälsovård.

Det är den svåraste rollen i livet att vara chef över sig själv. Givetvis

beror det mycket på hurudan personen ifråga är. Likadant som det är

för en som är chef för många andra, så finns det alltid några gnällspikar

och opportunister som vållar huvudbry, men å andra sidan finns också

klara regler och beprövade metoder att möta och hantera det uppkomna.

 

Med sig själv är det inte alls lika lätt. Givna regler saknas många gånger,

metoderna uttjatade utan verkande substans och den egna uppstudsig-

heten svår att manövrera. Att vara förhandlare med sig själv hör till det

svåraste, eftersom man hela tiden måste köra med öppna kort utan att

kunna ha några ess i bakfickan. Med andra ord, man kan löpande av-

läsa `motpartens´ tankar. Eller om vi tänker oss en schackmatch, den

kände Kasparov skulle aldrig ha kunnat nå sin position inom sin värld

under liknande förutsättningar, eller hur?

Men visst har man också fördelar i en sådan relation. Känner sig under-

såten lite trött och hängig någon dag, så är det lättare som chef att ta till

sig det. Man slipper nojan som vår regering tycks ha, att se bluffare och

simulanter i var och varannan undersåte. De så kallade bluffmakarna

avslöjas på momangen.

 

Tänk dig en morgon..

då du känner dig riktigt trött hängig, slö och slapp. Kanske kvällen blev

sen eller nattens tankar malde på så du inte kunde somna; Då kan chefen

i dig vara lite human, ge efter för plikterna och låta det slöa köttet i den

underställde ligga och dra sig någon timme till, eller hur?

 

Idag tänkte jag faktiskt skriva om... ingenting. Ämnesvalet låter

kanske lite banalt och konstigt, men kan vid närmare eftertanke

visa sig vara en outtömlig källa att ösa ur. Ingen innan mig har haft

en tanke på att börja gräva i något som är helt tomt och innehålls-

löst. Ja visserligen nämnde Hasse Alfredsson en gång i tiden, att

livet kunde vara det och han jämförde det med en tom påse. Hur

han fick den tanken har jag ingen som helst aning om och det finns

absolut ingen som helst koppling mellan dessa två.

 

Först ska man givetvis börja med att fastställa vad som menas

med.. ingenting. Vid första tanken låter det ganska enkelt att göra

det, ingenting det är ju ingenting, rätt och slätt.

En helt tom lokal med bara vita väggar, tak och golv. Innehåller

den ingenting? Klart det finns luft där, svarar väl alla, och det är ju

helt rätt. Lokalen är ju fylld med luft, syre.

Men om ni suger ut luften då finns det ingenting, säger den smarte.

Vacum som i ett kaffepaket, skillnaden är bara att i det finns kaffet

kvar. Rummet utan luft? Finns det ljus där eller innehåller det några

kubikmeter mörker, mitt i solgasset?

Och vem skulle komma på att börja gräva i en tom godispåse?

Barn så klart, men då söker de eller kontrollerar om det råkat

bli kvar något i något veck i påsen.

 

- Vad har du då gjort idag?

- Ingenting, svarar du.

Men klart har du gjort någonting, stigit ur sängen, lyft på benen

och kanske till och med hasat dig fram till spisen och kokat dig lite

kaffe, kanske mycket kaffe så att du mår illa av bara tanken..

på kaffe.

 

- Hur känns det?

- Ingenting, svarar du lamt och orkeslöst.

- Men vad är det? frågar jag oroligt.

- Ingenting! svara du och höjer rösten.

- Men något måste det vara när du är så där?

- Det är ingenting och sluta med dina förbannade frågor!!

 

- Vad skriver du?

- Ingenting, svarar du likgiltigt.

- Men sluta, klart du skriver någonting, pennan rör ju på sig!

- Det ska du fullständigt skita i!! grr..

 

Kvinnan kommer hem från jobbet och mannen säger:

- Jaha du kommer redan?

- Vadå redan, kom ju inte iväg hem tidigare för vi hade fullt upp

hela dán. Du förstår, när chefen fick höra att jag fyller år idag så

ordnade han ett riktigt minikalas där på kontoret, mitt i allt.

Förstår du hur kul det kändes att någon uppmärksammade det!

Och sén när jag väl hade kommit ut och väntade på bussen... Kan du..

kan du gissa vem som också stod där??

- Chefen.

- Vadå chefen, inte var det han. Nää det var Britta, kommer du ihåg

henne?

- Nä.

- Men det var ju hon som var samtidigt på Mallorca med oss, henne

som du tyckte var så trevligt med.. har du glömt det?

- Kommer inte ihåg...

 

Mannen kommer hem från jobbet:

- Men hej älskling, vad du är sen, var det körigt igen. sätt dej så ska

jag värma upp maten, här har du tidningen om du inte hunnit läsa den.

Stackars dej, att dom kör så hårt med dej, det är väl den där nya

chefen som ska visa sig vara bror duktig han.

Hur var det annars på jobbet då?

- Ähh´det gamla vanliga, inget särskilt...

 

Idag nu på morgonen tänkte jag att jag måste skriva något också på

denna sida, det var ju för ett år sedan senast, så det var liksom på

tiden.

Egentligen hade jag inte något att skriva om, så det fick bli om..

just ingenting. Det blev det och vi kan se att man aldrig ska ta så

bokstavligt på orden. Om ordet ingenting inte skulle innebära något,

inte ha ett innehåll, så skulle ordet över huvudtaget inte behövas!

- Säger jag inget, så har jag ingenting sagt!

Har ni någongång stött på problemet att ni borde skriva något till

någon utan att egentligen ha något att säga. Många kan som bekant

prata på utan att säga något. Som Täppas brukar säga i ett radio-

program: "Stopp stopp, prata nu inte sönder det du ska säga"!

Det ligger faktiskt en del sanning i det. När man skriver så bör man

försöka använda så få ord som möjligt, och ändå få ut kärnan i

budskapet.

Man hamnar lätt fel och använder alldeles för många ord i skrift.

Samma gäller också i tal. Fördomen att sörlänningar babblar på

medan norrlänningar bara håller med och säger "Hjooo", är som sagt

en fördom. Ska säga i sanningens namn, att nog finns det pratmakare

också här i Norrland.

Jag tror det ligger mycket i tidens anda att alla har så mycket att

säga men få orkar lyssna. Det är brist på lyssnare. Att lyssna hel-

hjärtat på någon kräver engagemang, tålamod, offervilja ibland.

Offervilja??

Ibland får man faktiskt offra sig och lyssna på någon utan att man

känner det minsta intresse för det hon/han pratar om. Helt enkelt

av artighetsskäl. Människor som tror sig ha mycket att säga söker

medvetet och instinktivt sina "offer". De har ett jättebehov att

"mangla på". De ställer inga frågor, de är inte intresserade av dig!

Det som blir jobbigt för "offret" är när denne inte får en syl i vädret

utan endast fungerar som mottagare. Då förringas hennes person och

allt hon eventuellt skulle ha att säga. Hon har fallit offer för ett

verbalt och känslomässigt övergrepp.

 

Orden som vi använder sinsemellan sägs utgöra endast mellan

1/3 - 1/4 av kommunikationen. En mycket större del signalerar vi

med kroppsspråket.

 

I vår kära television är det i tidens anda att ha ett antal kändisar

eller kändisars bekanta som sitter och ska mysprata. Vi tittare är

bara en massa, som åskådare på en läktare.

När programledaren öppnar showen så sätter alla igång. Ni vet

hur det är när fem personer försöker överrösta varandra. Ingen tycks

lyssna utan alla vill komma till tals. När det en gång fått chansen så

blir det panikartat att hinna säga så mycket som möjligt. Dessutom

är det viktigt för dem att göra sig bra i bildrutan och vara så super-

trevliga som möjligt, för då har de en chans att få framträda igen.

 

Vissa debattprogram är rena stafetter. Det ska flyta på och tempot

ska vara uppskruvat. Just när en debattör börjar komma till kärnan

i sitt inlägg så bryter programledaren och bollar över till nästa, och

nästa... Tempot är viktigare än programmets tema och helhet. Det

blir hackigt, ytligt och intetsägande. Men tempot är högt, det är

huvudsaken!

 

Det finns ett program i finsk teve som heter "Punainen lanka" eller

"Den röda tråden". En kvinna är programledare och hon heter Mia

Pyykkö, om jag minns rätt. I det programmet intervjuas intressanta

människor; företagsledare, politiker, ungdomar, `vanliga människor´,

åldringar, ja alla slags människor.

Där får verkligen den intervjuade komma till tals. Skickligt lotsar

hon den intervjudade framåt i berättelse med korta frågor som bär

upp berättaren. Ibland blir det tyst och programledaren låter

den intervjuade få tid tills hon självmant fortsätter.

På så vis blir stämningen rogivande och berättelsen intressant för

oss i tevesofforna. Vi stannar upp och börjar verkligen lyssna.

 

Vad blir nu kontentan av detta resonemang, vart vill jag komma?

- Jo, vi måste lära oss att lyssna. Av våra egna tankar lär vi oss inte

så mycket. Ännu mindre av att försöka pracka på dessa för vår

omgivning som inte vill lyssna.

Vill vi komma någonvart så måste vi lära oss att lyssna på de tysta.

Ur tystnaden föds nya insikter. Tystnaden öppnar nya dörrar som

aldrig tidigare öppnats!

Tystnad!

Tidigare var det klockan tjugo i tio varje morgon som det började

höras knackningar i södra gaveln i huset där jag bor. För det mesta

var jag uppe då och satt i min sköna stol med tidningen och den

tredje koppen för morgonen. Knackningarna blev alltmer irriterande

och regelbundenheten till tid och plats började gå mig på nerverna.

Jag hoppade upp varje gång från min sköna stol och vände mig mot

fönstret som vette åt samma håll som ljudet. Klängde av hakarna

och slog ut fönstret snabbt med huvudet efter och skrek allt vad jag

orkade.

Den svarta fridstöraren flaxade iväg till närmaste telefonstolpe på

andra sidan vägen och placerade sig bakom så att jag inte skulle se.

Nästa morgon var det samma sak och vid exakt samma tidpunkt.

Egentligen var det ingen stor sak för jag satt redo och bara väntade.

Sedan var det snabbt överstökat och jag fick vara i fred till påfölj-

ande morgon igen.

Plötsligt ändrades vanorna. Jag vaknade av knackandet och kollade

på klockan. Nu var den bara tjugo i sju och jag låg i sängen.

Det var inte alls lika enkelt längre att bara störta iväg mot fönstret.

Jag kunde ju lätt bryta benet eller nacken om jag inte först fick

vakna och få i mig koffein. Man ska vara klar i huvudet och vig som

en vessla om man ska lyckas överträffa en värdig motståndare.

Annars kan det gå som för far min. Han irriterade sig på skatorna

som inte lät svalorna vara ifred. I ivern att ta kål på dom glömde han

att öppna fönstret i kammaren innan han sköt. Som tur var blev

det bara ett runt hål, istället för att hela rutan skulle ha rasat ner.

 

Nu är frågan hur smart det där lilla kräket egentligen är. För tredje

gången har det ändrat tidtabell. Nu kommer det när jag gått på min

dagliga promenad. Som om det håller ett öga på mig och sedan slår

till när jag inte är hemma. Jag ser det hacka på mitt hus på långt

håll när jag kommer gåendes och jag slår ihop handskarna och

skriker åt det. Sedan flaxar det iväg och sätter sig på behörigt

avstånd. Mitt hus börjar vara så genomborrat av hål att jag snart

inte har något hus kvar. Tvekampen fortsätter och jag väntar bara på

nästa drag från den sönderskakade lilla hjärnan. Jag försöker vara

varsam med mitt huvud och hoppas vinna på det viset.

Lyckas jag få fast det så dämmer jag med all min kraft fridstöraren

med näbben före mot timmerväggen. Där får den flaxa bäst den vill

gärna till sina döddagar.

Lyckas jag inte, så återstår bara fars metod att ta till skjutjärnet

och låta fjädrarna spridas för vinden. Då hamnar jag förstås i finkan

för det där lilla kräket skyddas av alla världens paragrafer och

deras ryttare. Men då får jag i alla fall behålla huset om än boendet

ordnas på annan ort med mindre uttrymme, tillfälligtvis.

Så snabbt gick sommaren förbi. Alldeles nyss var det vår och allt

såg så hoppfullt ut, förväntningarna var stora, mycket skulle göras

under de kommande härliga månaderna! Vad blev gjort?

Jag hoppas att det är många som inte hann göra allt ni planerat,

för i så fall, kan också jag räknas in i den skaran. Egentligen har

jag aldrig gjort allt som jag tänkt mig innan sommaren.

Men det kanske ska vara så att man måste lämna lite utrymme åt

de drömmar som sällan förverkligas, men som ändå måste finnas.

Inget förbjuder en att plocka fram samma drömmar igen nästa

vår när snön smälter och isen i älven mullrar neråt mot Haparanda

och havet.

Jag menar, repriser är ju så populära under sommaren. Sveriges

television verkar vara proffs på just repriser. Jag tror att till och

med nyheterna har körts i repris under hela sommaren.

Det förhåller sig nämligen så, om ni inte redan visste det, att

Katarina Sandström, Jarl och de andra nyhetsankare har varit

lediga hela sommaren och fått ta igen sig ordentligt för att orka

med allt elände igen under den mörkare årstiden. Nu frågar sig

vän av ordning hur detta är möjligt eftersom de ju synts i apparaten

under sommaren.

Ja, det är faktiskt möjligt. Hon är inte dum vår TV chef Jutterström,

tror jag hon heter. Istället har hon låtit en underbetald klippare

någonstans i tvs stora arkiv sitta och klippa ihop lite varierande

nyheter från gamla och sedan sänt dem som återigen fräscha och

färska nyheter.

Det är nämligen ingen större konst att klippa ihop en halvtimmes

sändning. Lite bomber, rån, terror, krig, Bush och Blair. Och så visar

man Göran Persson snuttvis så att folk inte ska glömma vem som

är vår statsminister. Politiker är det lättaste att klippa ihop till nya

nyheter. Faktum är, att just de är rena rama repriser rakt igenom.

 

Hur var den här sommaren då? Vad säger den allmänna opinionen

om den? Jag har inte hört så många utlåtanden ännu men vi brukar

ju tycka att sommaren inte varit så bra, att det regnade för mycket,

för lite sol och för mycket mygg.

Men... ska det inte vara så på sommaren? För att allt ska växa så

måste det finnas både sol, vind och vatten... Och mygg.

Nu var det ju inte så farligt med det ena eller det andra. De sk.

experterna förutspådde en riktig myggsommar och nästa skulle bli

dubbelt värre! Så blev det inte nu i alla fall. Klart att det fanns

mygg, knott och svidor, men vi överlevde. Det som var mer ovanligt

och kanske något att tänka på var att alla insekter fanns samtidigt.

Förut har myggen kommit först, sedan knotten och sist i augusti de

pyttesmå svidorna. Nu fanns allt på en gång!! Kan de bero på

förändringar i vår miljö? Växthuseffekten?

 

Vi kan väl enas om en sak i varje fall? Sommaren är för kort, alldeles

för kort. Och nu sätter vi på dubbdäcken och tar fram skidorna, för

säkerhets skull...

Nu är feminismen på ropet igen, nu är kvinnorna på frammarsch,

nu ska karlarna trampas ner till dörrmattor och könskriget är i

full gång.

Trender kommer och trender går men kampen består, tycks

aktivisternas, kvinnornas, budskap vara. Man ska noga akta

sig som man att kalla kvinnor för tjejer i dessa sammanhang.

Det kan misstolkas och få oanade konsekvenser. Plötsligt har

man hela svärmen runt huvudet.

Och inte sena är alla politiker med sina partier att hoppa på tåget;

Plötsligt vill de kalla sig för feminister och tränger sig fram för

att få hålla högtidliga tal om saken och kampen! Vilken soppa,

vilket hyckleri, och fiskaren söker sig till vattnen där stimmen

simmar. Alla prostituerar sig! Kampen går vidare, om än under

falsk flagg.

Ändå har Riksdagen bestämt att prostitution inte får förekomma

i vårt vackra land. Dubbelmoralen växer och ingen vågar tala

klarspråk, förutom möjligen radions nyhetsuppläsare i pro-

grammet `Klarspråk´.

 

Tiden vi lever i just nu är spännande. Ett ungt millennium och så

mycket har blivit annorlunda redan sedan det förra. Plötsligt har

strålkastarna vänts bort och riktats åt ett annat håll. Alla som

kan försöker springa mot ljuset.

Vi ser hur de unga kvinnorna tar sig fram helt på egen hand,

utan slagord och slående paroller. Område efter område besätts

av duktiga och målmedvetna tjejer. Det är dessa framtidens

kvinnor som nu plockar de högsta poängen i skolorna, det

är de som blir läkare, ekonomer, jurister, journalister, osv.

Killarna håller på att bli efter och feministerna...

 

- Vilka är feministerna förresten? Är det de som är det där

stimmet som förre LO-ledaren Stig Malm talade om?

Ja, jag har svårt att tro att han menade de här tjejerna som

nu syns överallt. Senast igår när det var Eurovisions Song Contest

i Kiev och länderna röstade; Det var ju bara tjejer som läste

upp poängen! Ja förutom i de gamla öststatsländerna Polen och

Bulgarien där det satt var sin slipsprydd äldre herre i rutan.

Men, det är bara en tidsfråga...

Och feministerna, de stackars kvinnorna från en annan tid,

marscherar vidare med plakat och banderoller, sida vid sida med

Lars Leijonborg, Hägglund och Per Nuder.

Gudrun Schyman har halkat efter tåget då en överhettad

medaktivist råkade ge en skrapa med stången hon höll i. En

maska i strumpan gick och hon var tvungen att stoppa den

med medhavd nagellack.

Den nu pensionerade LO-bossen sitter troligen hemma och

myser åt eländet.

Ropen skalla, arbete åt alla...´

 

Det minsta man kan säga idag är att makthavarna marscherar

i hård motvind. Makten marscherar och gräsrötterna stannar

hemma och grillar.

Jag kan inte undvika att tänka på 1 majtågen på 1970-talet

då jag bodde i Luleå. Det var pompa och ståt och de dova

trumslagen bankade takten medan de blänkande blås-

instrumenten spelade Internationalen. Ett hav av illröda

flaggor vajade i vinden och stundtals trodde jag mig vara

mitt på Röda torget i Moskva.

Talarnas röster ekade i kvarteren och massorna lyssnade

andaktligt. Det var på den tiden då gräsrötterna ännu trodde

på sina ledares ärliga vilja. Då saken kändes gemensam!

De tycktes demonstrera sida vid sida mot orättvisorna.

Jag tyckte mest att det verkade fånigt! Men kanske det inte

ändå var det?

När man är ung och frisk. Har ett jobb, ett eget hem,

visioner och framtidsplaner. Varför skulle man då gå ut på

gator och torg vrålandes några ramsor som någon annan

hittat på? Varför skulle man demonstrera när allt verkade

gå så bra? Då fanns hur mycket arbete som helst och många

arbetsgivare tog emot en med silkesvantar i fårakläder.

Åtminstone söderut i landet. Här uppe ska allt vara snäppet

kargare. Här ska ingen krusas, en karl ska uppträda som en

karl ska, om än gylfen hålls stängd med kardborreband.

Jag gjorde misstaget en gång att demonstrera de nya

kläderna vi fick på jobbet; Hur istället för blixtlås och knappar

jackan drogs igen med kardborreband. Samma med fickor

och slipsar.

Då undrade en äldre herre från vårt östra grannland hur

det var med gylfen. Satt den också fast med samma revolu-

tionerade band?

- Jag förstod vinken och avbröt min uppvisning.

 

Men för att återgå till saken! Hur tänker gräsrötterna idag?

Har vi det så bra i vårt land att vi inte har något att demon-

strera för eller någon att demonstrera emot? Frågan är

intressant. Vi svenskar sägs vara ena riktiga gnällspikar.

Ändå verkar vi inte ha något att säga när det kommer till

kritan.

- Och makthavarna håller vackra tal, sjunger Internationalen,

och marscherar som förr, utan att egentligen tänka efter

varför de gör det. Som en lokförare som inte märkt att han

tappat alla vagnarna och bara fortsätter att dra i tutan

och gasa på.

- Eller som fåraherden Persson som ser hur får efter får bara

försvinner och hjorden krymper utan att orka ta reda på

orsaken. Det kan vara den stora stygga vargen i dungen

bakom fäbodvallen som lockar och norppar ur hans hjord,

eller... det behöver inte vara så drastiskt. Kanske fåren

har hittat grönare gräs någon annanstans och smiter iväg en

efter en i tron att herden inte märker det. De vill inte att

han ska bli lessen, men de vill inte vara med honom längre...

 

Som sagt, jag var ingen Palmevän när jag var ung och hade

tusen roligare saker att tänka på. Jag tyckte att han var en

gaphals som ville lägga sig i allt och överallt. Vi skulle sköta

vårt och skita i resten.. Så tänkte jag.. kanske, om jag minns

rätt.

- Så dumt att tänka så, tänker jag idag. Men jag var ung då..

Jag tänkte också säga oförståndig, men det hade varit fel.

För så kändes det inte då. Jag tyckte mig ha så mycket

kapacitet och kraft. Ja, även förstånd, och det där med

erfarenhet och vishet var bara ursäkter för de med

förkalkade ådror i hjärnan.

Nu sitter jag här och tänker med en sådan hjärna på ungefär

samma saker som då. Med mycket erfarenhet från skiftande

områden. Visdom?

Lösningar, svar och åtgärder som var enkla och självklara

när jag var ung, är inte det längre. Nu när jag äntligen borde ha

svaren har jag inga som jag kan lita på eller stå för.

För mycket gråzon har trängt sig mellan det enkla och själv-

klara, mellan det svarta och vita. Svaren blir svävande...

Nej, det är lättare att vänta att andra ska visa vägen

och finna svaren. Inte för intet är vi människor flockdjur. Vi

behöver någon som leder oss.

Idag tycks vi inte ha någon riktig fåraherde som vi

oförbehållsamt kan lita på. En som vi kan anförtro oss åt. En

herde som både tuktar och berömmer oss efter förtjänst.

Vi har ingen som skapar de stora gemensamma visionerna.

Idealen tycks vara något förlegat, eller så har vi fått andra ideal

skapade av girighetens mästare i ett fantiserat glaspalats.

 

Nej, gott folk! Låt det förgångna återuppstå för en stund. Låt

oss än en gång få höra på de gamla mästarna; De riktiga fåra-

herdarna Palme, Martin Luther King, Nelson Mandela.. och

några till. Världen skulle stanna och alla skulle lyssna!

Och vad skulle Lars Levi Laestadius ha att säga om denna tid?

- Det får vi kanske aldrig veta.

 

Brukar du sitta och glo på TV bara för att liksom få tiden att

gå och då man inte har viktigare saker för händerna?

- Göör du!

Men vad glad jag blev. Det gör jag också. Fast det konstiga är

att sådant ska man inte säga högt! Det är inte... fint att säga..

att man tittar på TV. Då uppfattas man av andra som lite

inaktiv, lite vid sidan om det riktiga livet eller rent av lite...

pösig, om jag får säga så.

- Å andra sidan är det helt ok att sitta vid datorn och ha

kul, för då kan man alltid påstå att man `jobbar´. Och det är ju

fint och acceptabelt. Man behöver ju inte jobba på riktigt

för den skull men man säger det bara och ingen kan liksom

kontrollera det på samma sätt som att bli ertappad framför

televisionen. Denna fantastiska apparat!

För att du nu inte ska tro att jag bara pratar ren rappakalja

så ska jag belägga mitt påstående med en motfråga:

- Har du någongång hört någon erkänna att hon eller han

gör det och alldeles för mycket? Ta till exempel alla sk.

kändisar, de ser aldrig på TV när de blir tillfrågade om det.

Ändå tycks de veta precis vad som försigår i alla såpor

och till råga på allt så skulle de själva mest av allt i världen

vilja vara med i dem.

 

Nej, televisionen är en fantastisk apparat. Den har tagit

hela världen in i våra vardagsrum, fikarum på jobbet, kafér,

barer, hotellrum... Ja, listan kan bli oändlig.

Så mycket information, kunskap, nöje, spänning som denna

`burk´ förmedlar till oss. Vi får besöka platser på vårt jordklot

dit vi aldrig kunde drömma om att få inblick i. Så många skratt

som vi får via den. Tänker på exv. "Galenskaparna".

Men sedan finns det också en massa skitprogram där sk.

kändisfolk sitter timvis och pratar i munnen på varandra utan

att någon egentligen säger något. Och ofta är de så upptagna

av hur håret och sminket sitter, kameravinkeln och att

de ska uppfattas som jätteroliga, engagerade och framåt såå..

Många komedier där skrattsalvor från skrattmaskinen har

lagts på är ju rena pinsamheter. En klar fördel är att man

slipper skratta själv.

Jag gillar att titta på dokumentärer som återspeglar det

verkliga livet. Ibland visar de någon sevärd jättespännande

thriller eller äventyrsfilm. Och så skrattar jag gott till

Galenskaparnas tokigheter, speciellt han som kan se så...

såå ynklig ut!

 

Men ibland blir man såå... himla less på dessa hallåor,

meteologer och programledare som alla tycks vara stöpta

i samma form; unga, snygga blonda, glada och... särskilt

glada, ja för att de äntligen kommit till TVn och blivit sk.

kändisar! Speciellt härjar detta fenomen i de rent kommer-

siella kanalerna. Om det sedan beror på att vi tittare mest

är medelålders män och att alla personalrekryterare på

dessa mediebolag är till årenkomna gubbsjuka gubbar, det vet

jag faktiskt inte, jag bara misstänker!

- Men vad är annars förklaringen?

 

Sedan är det en annan sak att jag sitter och myser framför

denna apparat när Katarina Sandström på Rapport förmedlar

nyheter från världens olika hörn. Mest är det ruskiga nyheter

förstås, men... Hon är inte bara en fröjd för ögat. Hennes röst

och utstrålning präglas av seriositet.

Likaväl som Alfredsson förmedlar ruskigheter på sitt lugna

och trygga sätt i Aktuellt så känns inte bomberna i Irak,

Mellanöstern eller någon annanstans lika skrämmande.

 

Nej, låt oss erkänna att televisionen som gjorde sitt intåg i

mitt hem 1962 är en fantastisk uppfinning. Vi kan väl också

enas om att vi erkänner öppet att "det händer att jag

slår mig ner i soffan framför denna apparat ibland... det

händer!"

 

- Så långt kan vi väl ändå kunna sträcka oss! Eller hur?

I Cybervärldens grepp

Krönikor i all ära men nu känns det faktiskt snarare så att

jag vill skriva om datorer och om denna cybervärld vi lever i.

De senaste dagarna har jag suttit tajt med min dator och för-

sökt pula ihop en egen hemsida. Och det är inte det lättaste

för en nybörjare.

Tidigare fnyste jag åt dem som gjorde det i speciella program

där nästan allting serverades fram och man inte behövde

kämpa med en massa html-koder. Jag skulle minsann gå den

besvärligare vägen, tänkte jag. Har tidigare gjort en enkel

hemsida på detta sätt, med koder alltså.

MEN ack, så man bedrar sig!

Efter ett tag började jag snegla på programmet

ifråga och faktiskt gick det att göra precis samma saker på

ett mycket enklare sätt. Det var bara att skriva ner det man

ville och programmet omvandlade automatiskt texten,

linjer och annat till html-koder som servern sedan kan avläsa.

Ehh´... Det är enkelt att falla i färdiga formler...

 

Samma gällde kameror. Jag skulle minsann köra med min

vanliga kamera med vanlig film i. Det var det allra bästa och

säkraste att få bra bilder. Digitalkameror var bara liksom

hablahaa för mig, något som amatörer kunde hålla på med.

MEN vad jag bedrog mig igen! Kollade på bilder som min

bror hade tagit med en digitalkamera och hur lätt det var att

bara ta ett nytt om det första misslyckades, och ett nytt

till...

Jag blev helt betagen av denna nya teknik!

Sedan var det förstås det där med pixlar och megapixlar.

Optiken ska vara bra, det förstod jag från tidigare och här

gällde väl samma sak. Men pixlar..?

Någon förklarade att det var som bilderna i tidningar. De

består av en massa punkter (och de kan man se med blotta

ögat).

Samma sak här, digitalbilden är också en massa punkter.

3 miljoner, 5 miljoner eller 8 miljoner punkter per bild. Allt

efter behov.

Expertisen säger att det räcker gott och väl med 3-4 miljoner

pixlar för en vanlig vardagsfotograf. Givetvis är det alltid bra

med många pixlar om bilden ska förstoras mycket. Men hur

ofta gör man det?

MEN, har du en kamera med, ska vi säga 8 miljoner pixlar

så har du alltid alternativet att välja neråt bild för bild, om du så

vill. Har man däremot en kamera på 3 mp så kan man aldrig

gå uppåt. En klar nackdel, kanske man kan säga.

 

Min digitalkamera blev en Sony Cybershot med 5,1 mp. och

med Carl Zeiss optik.

 

Så blev det!