***

` Aktuell krönika ´

skriven av

Reino Larsson

Sidan uppdaterad den 8 januari 2018

 


     
 
FAST I RUTINERNAS LEDBAND
Text: Reino Larsson (samtliga)
   
  2012-06-02  
'
Jag tänkte idag, varför vi är så fångna i våra invanda rutiner, följer samma
mönster, trampar samma stigar! Varför kokar jag bara havregrynsgröt när
jag skulle kunna prova något annat?
Varför promenerar jag efter samma gator och vägar varje dag när jag har
massor med andra vägar och riktningar att välja bland?
Varför tar jag på mig automatiskt samma jacka fast det hänger andra i kro-
karna? Skulle jag ha en kvinna bredvid mig så skulle hon säga; 'Ta någon
annan jacka nu! Jag skulle muttra nästan ohörbart något typ; 'men jag vill
ha den här som jag alltid har', utan att våga titta henne i ögonen.
Och så är det väl med havregrynsgröten också, jag äter den varje dag därför
att jag vill äta just havregrynsgröt, och den ska dessutom vara fiberberikad.
 
Mina ungdomar tycker ibland när vi ska ut och käka pizza tillsammans att jag
kunde prova på någon annan pizza denna gång, och så kommer dom med
förslag. Men jag väljer en Quattro stagioni som vanligt, för jag gick på det en
gång och valde någon annan som dom rekommenderade, och jag ångrade mig
djupt. Jag längtade efter min stagioni med en bamse kronärtskocka på så
mycket att jag skulle ha köpt en till om det hade funnits plats i magen.
Nu håller jag mig till det säkra, jag väljer den pizza som jag vill ha, och som
jag med säkerhet vet gör mig både mätt och nöjd.
 
Annat är det när vi går till en hamburgerbar. Då känner jag mig bländad och
osäker inför mängden av olika rätter med namn som överträffar mina kun-
skaper i den genréns gastronomi. I min desperation väljer jag den rätten på
bilden som ser mest ätbar ut och motsvarar närmast mat i min föreställnings-
värld.
När det sedan blir min tur att beställa och en stressad tjej eller kille bakom
disken frågar vad jag vill ha så drabbas jag ofta av akut tunghäfta, eller om
det är tungan som inte kan slingra till namnet på rätten. Panikmässigt pekar
jag på tavlan och får fram de två orden; den där. Oftast går det bra.
De gånger jag är ute med mina döttrar så känner jag mig mer som en världs-
van seglare på lugna vatten. Ingen nervositet, inga panikkänslor.
- Kan du beställa en sådan till mig så håller jag platsen', säger jag bara som i
förbifarten till min ena eller andra dotter som råkar vara med. Så enkelt,
och alla våndorna för beställningen är som bortblåsta.
Ibland händer det när hon bär fram brickorna och jag får se vad hon ska äta
och hur ofantligt gott det ser ut, att om jag hade vetat..
Istället sitter jag och gnager på min enkla torra med ett namn som jag möjligen
hade klarat av ifall inte pekfingret hade fungerat. Men lusten att banka den
hårda klumpen mellan öronen i det skrangliga fyrkantiga bordet med stålrörs-
ben ligger farligt nära ytan, men med tanke på bordet och ovetskapen om det
kommer att stå måltiden ut får mig att behärska dom krafterna.
 
Måste få berätta en liten rolig episod som kanske ytterligare belyser min
problematik med diverse snabbmatsbarer.
Jag var med mina döttrar när dom var små och hälsade på hos min syrra och
hennes man. Dom bor så vackert till vid skellefteälven nära centrum. Det var
ett nöje att vara där.
En kväll promenerade vi i centrum och spontant stannade till vid en snabb-
matslucka. Det fanns ingen tvekan om dofterna i luften den fina sommarkvällen.
Min svåger ställde sig först i kön, sedan jag och efter mig mina två 'långörade'
döttrar. Han beställde en cheesburgare åt sig och vände sig mot mig och
frågade om jag skulle ha samma. För att fint markera att jag minsann också
var lite världsvan, trots att jag respekterade honom som 'expert' i snabb-
matshakens utbud genom hans yrke, så låtsades jag ha egna önskemål vad
gäller det som jag stoppar i min mun så svarade jag självsäkert; 'Nej jag tar
något annat, jag tar en ostburgare istället'. Så hör jag fniss bakom min rygg
och mina döttrar utbrister samstämmigt; 'Men pappa, det är ju samma sak'!
 
Ännu efter ett par decennier brukar jag bli påmind om den händelsen i en
passande situation vid något hamburgerställe någonstans!
 
   
           
           
     
'
OMORGANISATION
-
   
  2009-03-07  
'
Alla chefer, särskilt de nytillsatta, älskar ju att göra omorganisationer.
Det visar på handlingskraft och initiativförmåga, de vill signalera uppåt
att valet var rätt och samtidigt ingjuta respekt blandad med positiv oro
neråt i leden. Framkalla lojalitet och samarbetsvilja.
De senaste tio åren i arbetslivet var jag en sk. chef. Det var lätt, roligt
och stimulerande.
Idag är jag också chef, men bara över en person. Ganska fritt, men
krävande och någon semester, kompledighet eller ob/övertidsersättning
existerar överhuvudtaget inte. För att inte tala om fria arbetskläder och
fri hälsovård.
Det är den svåraste rollen i livet att vara chef över sig själv. Givetvis
beror det mycket på hurudan personen ifråga är. Likadant som det är
för en som är chef för många andra, så finns det alltid några gnällspikar
och opportunister som vållar huvudbry, men å andra sidan finns också
klara regler och beprövade metoder att möta och hantera det uppkomna.
 
Med sig själv är det inte alls lika lätt. Givna regler saknas många gånger,
metoderna uttjatade utan verkande substans och den egna uppstudsig-
heten svår att manövrera. Att vara förhandlare med sig själv hör till det
svåraste, eftersom man hela tiden måste köra med öppna kort utan att
kunna ha några ess i bakfickan. Med andra ord, man kan löpande av-
läsa `motpartens´ tankar. Eller om vi tänker oss en schackmatch, den
kände Kasparov skulle aldrig ha kunnat nå sin position inom sin värld
under liknande förutsättningar, eller hur?
Men visst har man också fördelar i en sådan relation. Känner sig under-
såten lite trött och hängig någon dag, så är det lättare som chef att ta till
sig det. Man slipper nojan som vår regering tycks ha, att se bluffare och
simulanter i var och varannan undersåte. De så kallade bluffmakarna
avslöjas på momangen.
 
Tänk dig en morgon..
då du känner dig riktigt trött hängig, slö och slapp. Kanske kvällen blev
sen eller nattens tankar malde på så du inte kunde somna; Då kan chefen
i dig vara lite human, ge efter för plikterna och låta det slöa köttet i den
underställde ligga och dra sig någon timme till, eller hur?
 
   
           
           
     
'
INGENTING
-
   
  2007-04-16  
'
Idag tänkte jag faktiskt skriva om... ingenting. Ämnesvalet låter
kanske lite banalt och konstigt, men kan vid närmare eftertanke
visa sig vara en outtömlig källa att ösa ur. Ingen innan mig har haft
en tanke på att börja gräva i något som är helt tomt och innehålls-
löst. Ja visserligen nämnde Hasse Alfredsson en gång i tiden, att
livet kunde vara det och han jämförde det med en tom påse. Hur
han fick den tanken har jag ingen som helst aning om och det finns
absolut ingen som helst koppling mellan dessa två.
 
Först ska man givetvis börja med att fastställa vad som menas
med.. ingenting. Vid första tanken låter det ganska enkelt att göra
det, ingenting det är ju ingenting, rätt och slätt.
En helt tom lokal med bara vita väggar, tak och golv. Innehåller
den ingenting? Klart det finns luft där, svarar väl alla, och det är ju
helt rätt. Lokalen är ju fylld med luft, syre.
Men om ni suger ut luften då finns det ingenting, säger den smarte.
Vacum som i ett kaffepaket, skillnaden är bara att i det finns kaffet
kvar. Rummet utan luft? Finns det ljus där eller innehåller det några
kubikmeter mörker, mitt i solgasset?
Och vem skulle komma på att börja gräva i en tom godispåse?
Barn så klart, men då söker de eller kontrollerar om det råkat
bli kvar något i något veck i påsen.
 
- Vad har du då gjort idag?
- Ingenting, svarar du.
Men klart har du gjort någonting, stigit ur sängen, lyft på benen
och kanske till och med hasat dig fram till spisen och kokat dig lite
kaffe, kanske mycket kaffe så att du mår illa av bara tanken..
på kaffe.
 
- Hur känns det?
- Ingenting, svarar du lamt och orkeslöst.
- Men vad är det? frågar jag oroligt.
- Ingenting! svarar du och höjer rösten.
- Men något måste det vara när du är.. så där?
- Det är ingenting och sluta med dina förbannade frågor!!
 
- Vad skriver du?
- Ingenting, svarar du likgiltigt.
- Men sluta, klart du skriver någonting, pennan rör sig ju!
 
- Det ska du fullständigt skita i!! Grr..
 
Kvinnan kommer hem från jobbet och mannen säger:
- Jaha, du kommer redan?
- Vadå redan, kom ju inte iväg hem tidigare för vi hade fullt upp
hela dán. Du förstår, när chefen fick höra att jag fyller år idag så
ordnade han ett riktigt minikalas där på kontoret, mitt i allt.
Förstår du hur kul det kändes att någon uppmärksammade det!
Och sén när jag väl hade kommit ut och väntade på bussen... Kan du..
kan du gissa vem som också stod där??
- Chefen.
- Vadå chefen, inte var det han. Nää det var Britta, kommer du ihåg
henne?
- Nä.
- Men det var ju hon som var samtidigt på Mallorca med oss, henne
som du tyckte var så trevligt med.. har du glömt det?
- Kommer inte ihåg...
 
Mannen kommer hem från jobbet:
- Men hej älskling, vad du är sen, var det körigt igen? Sätt dej så ska
jag värma upp maten, här har du tidningen om du inte hunnit läsa den.
Stackars dej, att dom kör så hårt med dej, det är väl den där nya
chefen som ska visa sig vara bror duktig han.
Hur var det annars på jobbet då?
- Ähh´det gamla vanliga, inget särskilt...
 
Idag nu på morgonen tänkte jag att jag måste skriva något också på
denna sida, det var ju för ett år sedan senast, så det var liksom på
tiden.
Egentligen hade jag inte något att skriva om, så det fick bli om..
just ingenting. Det blev det och vi kan se att man aldrig ska ta så
bokstavligt på orden. Om ordet ingenting inte skulle innebära något,
inte ha ett innehåll, så skulle ordet över huvudtaget inte behövas!

- Säger jag inget, så har jag ingenting sagt!

   
           
           
     
'
ÖVERGREPP PÅ TYSTNADEN
-
   
  2006-04-07  
'
Har ni någongång stött på problemet att ni borde skriva något till
någon utan att egentligen ha något att säga. Många kan som bekant
prata på utan att säga något. Som Täppas brukar säga i ett radio-
program: "Stopp stopp, prata nu inte sönder det du ska säga"!
Det ligger faktiskt en del sanning i det. När man skriver så bör man
försöka använda så få ord som möjligt, och ändå få ut kärnan i
budskapet.
Man hamnar lätt fel och använder alldeles för många ord i skrift.
Samma gäller också i tal. Fördomen att sörlänningar babblar på
medan norrlänningar bara håller med och säger "Hjooo", är som sagt
en fördom. Ska säga i sanningens namn, att nog finns det pratmakare
också här i Norrland.
Jag tror det ligger mycket i tidens anda att alla har så mycket att
säga men få orkar lyssna. Det är brist på lyssnare. Att lyssna hel-
hjärtat på någon kräver engagemang, tålamod, offervilja ibland.
Offervilja??
Ibland får man faktiskt offra sig och lyssna på någon utan att man
känner det minsta intresse för det hon/han pratar om. Helt enkelt
av artighetsskäl. Människor som tror sig ha mycket att säga söker
medvetet och instinktivt sina "offer". De har ett jättebehov att
"mangla på". De ställer inga frågor, de är inte intresserade av dig!
Det som blir jobbigt för "offret" är när denne inte får en syl i vädret
utan endast fungerar som mottagare. Då förringas hennes person och
allt hon eventuellt skulle ha att säga. Hon har fallit offer för ett
verbalt och känslomässigt övergrepp.
 
Orden som vi använder sinsemellan sägs utgöra endast mellan
1/3 - 1/4 av kommunikationen. En mycket större del signalerar vi
med kroppsspråket.
 
I vår kära television är det i tidens anda att ha ett antal kändisar
eller kändisars bekanta som sitter och ska mysprata. Vi tittare är
bara en massa, som åskådare på en läktare.
När programledaren öppnar showen så sätter alla igång. Ni vet
hur det är när fem personer försöker överrösta varandra. Ingen tycks
lyssna utan alla vill komma till tals. När det en gång fått chansen så
blir det panikartat att hinna säga så mycket som möjligt. Dessutom
är det viktigt för dem att göra sig bra i bildrutan och vara så super-
trevliga som möjligt, för då har de en chans att få framträda igen.
 
Vissa debattprogram är rena stafetter. Det ska flyta på och tempot
ska vara uppskruvat. Just när en debattör börjar komma till kärnan
i sitt inlägg så bryter programledaren och bollar över till nästa, och
nästa... Tempot är viktigare än programmets tema och helhet. Det
blir hackigt, ytligt och intetsägande. Men tempot är högt, det är
huvudsaken!
 
Det finns ett program i finsk teve som heter "Punainen lanka" eller
"Den röda tråden". En kvinna är programledare och hon heter Mia
Pyykkö, om jag minns rätt. I det programmet intervjuas intressanta
människor; företagsledare, politiker, ungdomar, `vanliga människor´,
åldringar, ja alla slags människor.
Där får verkligen den intervjuade komma till tals. Skickligt lotsar
hon den intervjuade framåt i berättelse med korta frågor som bär
upp berättaren. Ibland blir det tyst och programledaren låter
den intervjuade få tid tills hon självmant fortsätter.
På så vis blir stämningen rogivande och berättelsen intressant för
oss i tevesofforna. Vi stannar upp och börjar verkligen lyssna.
 
Vad blir nu kontentan av detta resonemang, vart vill jag komma?
 
- Jo, vi måste lära oss att lyssna. Av våra egna tankar lär vi oss inte
så mycket. Ännu mindre av att försöka pracka på dessa för vår
omgivning som inte vill lyssna.
Vill vi komma någonvart så måste vi lära oss att lyssna på de tysta.
Ur tystnaden föds nya insikter. Tystnaden öppnar nya dörrar som
aldrig tidigare öppnats!
 
Tystnad!
 
   
           
           
     
'
FRIDENS FIENDE
-
   
  2005-10-16  
'
Tidigare var det klockan tjugo i tio varje morgon som det började
höras knackningar i södra gaveln i huset där jag bor. För det mesta
var jag uppe då och satt i min sköna stol med tidningen och den
tredje koppen för morgonen. Knackningarna blev alltmer irriterande
och regelbundenheten till tid och plats började gå mig på nerverna.
Jag hoppade upp varje gång från min sköna stol och vände mig mot
fönstret som vette åt samma håll som ljudet. Klängde av hakarna
och slog ut fönstret snabbt med huvudet efter och skrek allt vad jag
orkade.
Den svarta fridstöraren flaxade iväg till närmaste telefonstolpe på
andra sidan vägen och placerade sig bakom så att jag inte skulle se.
Nästa morgon var det samma sak och vid exakt samma tidpunkt.
Egentligen var det ingen stor sak för jag satt redo och bara väntade.
Sedan var det snabbt överstökat och jag fick vara i fred till påfölj-
ande morgon igen.
Plötsligt ändrades vanorna. Jag vaknade av knackandet och kollade
på klockan. Nu var den bara tjugo i sju och jag låg i sängen.
Det var inte alls lika enkelt längre att bara störta iväg mot fönstret.
Jag kunde ju lätt bryta benet eller nacken om jag inte först fick
vakna och få i mig koffein. Man ska vara klar i huvudet och vig som
en vessla om man ska lyckas överträffa en värdig motståndare.
Annars kan det gå som för far min. Han irriterade sig på skatorna
som inte lät svalorna vara ifred. I ivern att ta kål på dom glömde han
att öppna fönstret i kammaren innan han sköt. Som tur var blev
det bara ett runt hål, istället för att hela rutan skulle ha rasat ner.
 
Nu är frågan hur smart det där lilla kräket egentligen är. För tredje
gången har det ändrat tidtabell. Nu kommer det när jag gått på min
dagliga promenad. Som om det håller ett öga på mig och sedan slår
till när jag inte är hemma. Jag ser det hacka på mitt hus på långt
håll när jag kommer gåendes och jag slår ihop handskarna och
skriker åt det. Sedan flaxar det iväg och sätter sig på behörigt
avstånd. Mitt hus börjar vara så genomborrat av hål att jag snart
inte har något hus kvar. Tvekampen fortsätter och jag väntar bara på
nästa drag från den sönderskakade lilla hjärnan. Jag försöker vara
varsam med mitt huvud och hoppas vinna på det viset.
Lyckas jag få fast det så dämmer jag med all min kraft fridstöraren
med näbben före mot timmerväggen. Där får den flaxa bäst den vill
gärna till sina döddagar.
Lyckas jag inte, så återstår bara fars metod att ta till skjutjärnet
och låta fjädrarna spridas för vinden. Då hamnar jag förstås i finkan
för det där lilla kräket skyddas av alla världens paragrafer och
deras ryttare. Men då får jag i alla fall behålla huset om än boendet
ordnas på annan ort med mindre uttrymme, tillfälligtvis.
 
   
           
           
     
'
SOMMARMINNEN
-
   
  2005-10-14  
'
Så snabbt gick sommaren förbi. Alldeles nyss var det vår och allt
såg så hoppfullt ut, förväntningarna var stora, mycket skulle göras
under de kommande härliga månaderna! Vad blev gjort?
Jag hoppas att det är många som inte hann göra allt ni planerat,
för i så fall, kan också jag räknas in i den skaran. Egentligen har
jag aldrig gjort allt som jag tänkt mig innan sommaren.
Men det kanske ska vara så att man måste lämna lite utrymme åt
de drömmar som sällan förverkligas, men som ändå måste finnas.
Inget förbjuder en att plocka fram samma drömmar igen nästa
vår när snön smälter och isen i älven mullrar neråt mot Haparanda
och havet.
Jag menar, repriser är ju så populära under sommaren. Sveriges
television verkar vara proffs på just repriser. Jag tror att till och
med nyheterna har körts i repris under hela sommaren.
Det förhåller sig nämligen så, om ni inte redan visste det, att
Katarina Sandström, Jarl och de andra nyhetsankare har varit
lediga hela sommaren och fått ta igen sig ordentligt för att orka
med allt elände igen under den mörkare årstiden. Nu frågar sig
vän av ordning hur detta är möjligt eftersom de ju synts i apparaten
under sommaren.
Ja, det är faktiskt möjligt. Hon är inte dum vår TV chef Jutterström,
tror jag hon heter. Istället har hon låtit en underbetald klippare
någonstans i tvs stora arkiv sitta och klippa ihop lite varierande
nyheter från gamla och sedan sänt dem som återigen fräscha och
färska nyheter.
Det är nämligen ingen större konst att klippa ihop en halvtimmes
sändning. Lite bomber, rån, terror, krig, Bush och Blair. Och så visar
man Göran Persson snuttvis så att folk inte ska glömma vem som
är vår statsminister. Politiker är det lättaste att klippa ihop till nya
nyheter. Faktum är, att just de är rena rama repriser rakt igenom.
 
Hur var den här sommaren då? Vad säger den allmänna opinionen
om den? Jag har inte hört så många utlåtanden ännu men vi brukar
ju tycka att sommaren inte varit så bra, att det regnade för mycket,
för lite sol och för mycket mygg.
Men... ska det inte vara så på sommaren? För att allt ska växa så
måste det finnas både sol, vind och vatten... Och mygg.
Nu var det ju inte så farligt med det ena eller det andra. De sk.
experterna förutspådde en riktig myggsommar och nästa skulle bli
dubbelt värre! Så blev det inte nu i alla fall. Klart att det fanns
mygg, knott och svidor, men vi överlevde. Det som var mer ovanligt
och kanske något att tänka på var att alla insekter fanns samtidigt.
Förut har myggen kommit först, sedan knotten och sist i augusti de
pyttesmå svidorna. Nu fanns allt på en gång!! Kan de bero på
förändringar i vår miljö? Växthuseffekten?
 
Vi kan väl enas om en sak i varje fall? Sommaren är för kort, alldeles
för kort. Och nu sätter vi på dubbdäcken och tar fram skidorna, för
säkerhets skull...
 
   
           
           
     
'
FEMINISMENS KVARLEVOR
-
   
 
2005-05-22

 

 
'
Nu är feminismen på ropet igen, nu är kvinnorna på frammarsch,
nu ska karlarna trampas ner till dörrmattor och könskriget är i
full gång.
Trender kommer och trender går men kampen består, tycks
aktivisternas, kvinnornas, budskap vara. Man ska noga akta
sig som man att kalla kvinnor för tjejer i dessa sammanhang.
Det kan misstolkas och få oanade konsekvenser. Plötsligt har
man hela svärmen runt huvudet.
Och inte sena är alla politiker med sina partier att hoppa på tåget;
Plötsligt vill de kalla sig för feminister och tränger sig fram för
att få hålla högtidliga tal om saken och kampen! Vilken soppa,
vilket hyckleri, och fiskaren söker sig till vattnen där stimmen
simmar. Alla prostituerar sig! Kampen går vidare, om än under
falsk flagg.
Ändå har Riksdagen bestämt att prostitution inte får förekomma
i vårt vackra land. Dubbelmoralen växer och ingen vågar tala
klarspråk, förutom möjligen radions nyhetsuppläsare i pro-
grammet `Klarspråk´.
 
Tiden vi lever i just nu är spännande. Ett ungt millennium och så
mycket har blivit annorlunda redan sedan det förra. Plötsligt har
strålkastarna vänts bort och riktats åt ett annat håll. Alla som
kan försöker springa mot ljuset.
Vi ser hur de unga kvinnorna tar sig fram helt på egen hand,
utan slagord och slående paroller. Område efter område besätts
av duktiga och målmedvetna tjejer. Det är dessa framtidens
kvinnor som nu plockar de högsta poängen i skolorna, det
är de som blir läkare, ekonomer, jurister, journalister, osv.
Killarna håller på att bli efter och feministerna...
 
- Vilka är feministerna förresten? Är det de som är det där
stimmet som förre LO-ledaren Stig Malm talade om?
Ja, jag har svårt att tro att han menade de här tjejerna som
nu syns överallt. Senast igår när det var Eurovisions Song Contest
i Kiev och länderna röstade; Det var ju bara tjejer som läste
upp poängen! Ja förutom i de gamla öststatsländerna Polen och
Bulgarien där det satt var sin slipsprydd äldre herre i rutan.
Men, det är bara en tidsfråga...
Och feministerna, de stackars kvinnorna från en annan tid,
marscherar vidare med plakat och banderoller, sida vid sida med
Lars Leijonborg, Hägglund och Per Nuder.
Gudrun Schyman har halkat efter tåget då en överhettad
medaktivist råkade ge en skrapa med stången hon höll i. En
maska i strumpan gick och hon var tvungen att stoppa den
med medhavd nagellack.
Den nu pensionerade LO-bossen sitter troligen hemma och
myser åt eländet.
 
   
           
           
     
'
MAKTHAVARNA MARSCHERAR MOT MAKTEN
-
   
  2005-05-01  
Ropen skalla, arbete åt alla...´
 
Det minsta man kan säga idag är att makthavarna marscherar
i hård motvind. Makten marscherar och gräsrötterna stannar
hemma och grillar.
Jag kan inte undvika att tänka på 1 majtågen på 1970-talet
då jag bodde i Luleå. Det var pompa och ståt och de dova
trumslagen bankade takten medan de blänkande blås-
instrumenten spelade Internationalen. Ett hav av illröda
flaggor vajade i vinden och stundtals trodde jag mig vara
mitt på Röda torget i Moskva.
Talarnas röster ekade i kvarteren och massorna lyssnade
andaktligt. Det var på den tiden då gräsrötterna ännu trodde
på sina ledares ärliga vilja. Då saken kändes gemensam!
De tycktes demonstrera sida vid sida mot orättvisorna.
Jag tyckte mest att det verkade fånigt! Men kanske det inte
ändå var det?
När man är ung och frisk. Har ett jobb, ett eget hem,
visioner och framtidsplaner. Varför skulle man då gå ut på
gator och torg vrålandes några ramsor som någon annan
hittat på? Varför skulle man demonstrera när allt verkade
gå så bra? Då fanns hur mycket arbete som helst och många
arbetsgivare tog emot en med silkesvantar i fårakläder.
Åtminstone söderut i landet. Här uppe ska allt vara snäppet
kargare. Här ska ingen krusas, en karl ska uppträda som en
karl ska, om än gylfen hålls stängd med kardborreband.
Jag gjorde misstaget en gång att demonstrera de nya
kläderna vi fick på jobbet; Hur istället för blixtlås och knappar
jackan drogs igen med kardborreband. Samma med fickor
och slipsar.
Då undrade en äldre herre från vårt östra grannland hur
det var med gylfen. Satt den också fast med samma revolu-
tionerade band?
- Jag förstod vinken och avbröt min uppvisning.
 
Men för att återgå till saken! Hur tänker gräsrötterna idag?
Har vi det så bra i vårt land att vi inte har något att demon-
strera för eller någon att demonstrera emot? Frågan är
intressant. Vi svenskar sägs vara ena riktiga gnällspikar.
Ändå verkar vi inte ha något att säga när det kommer till
kritan.
- Och makthavarna håller vackra tal, sjunger Internationalen,
och marscherar som förr, utan att egentligen tänka efter
varför de gör det. Som en lokförare som inte märkt att han
tappat alla vagnarna och bara fortsätter att dra i tutan
och gasa på.
- Eller som fåraherden Persson som ser hur får efter får bara
försvinner och hjorden krymper utan att orka ta reda på
orsaken. Det kan vara den stora stygga vargen i dungen
bakom fäbodvallen som lockar och norppar ur hans hjord,
eller... det behöver inte vara så drastiskt. Kanske fåren
har hittat grönare gräs någon annanstans och smiter iväg en
efter en i tron att herden inte märker det. De vill inte att
han ska bli lessen, men de vill inte vara med honom längre...
 
Som sagt, jag var ingen Palmevän när jag var ung och hade
tusen roligare saker att tänka på. Jag tyckte att han var en
gaphals som ville lägga sig i allt och överallt. Vi skulle sköta
vårt och skita i resten.. Så tänkte jag.. kanske, om jag minns
rätt.
- Så dumt att tänka så, tänker jag idag. Men jag var ung då..
Jag tänkte också säga oförståndig, men det hade varit fel.
För så kändes det inte då. Jag tyckte mig ha så mycket
kapacitet och kraft. Ja, även förstånd, och det där med
erfarenhet och vishet var bara ursäkter för de med
förkalkade ådror i hjärnan.
Nu sitter jag här och tänker med en sådan hjärna på ungefär
samma saker som då. Med mycket erfarenhet från skiftande
områden. Visdom?
Lösningar, svar och åtgärder som var enkla och självklara
när jag var ung, är inte det längre. Nu när jag äntligen borde ha
svaren har jag inga som jag kan lita på eller stå för.
För mycket gråzon har trängt sig mellan det enkla och själv-
klara, mellan det svarta och vita. Svaren blir svävande...
Nej, det är lättare att vänta att andra ska visa vägen
och finna svaren. Inte för intet är vi människor flockdjur. Vi
behöver någon som leder oss.
Idag tycks vi inte ha någon riktig fåraherde som vi
oförbehållsamt kan lita på. En som vi kan anförtro oss åt. En
herde som både tuktar och berömmer oss efter förtjänst.
Vi har ingen som skapar de stora gemensamma visionerna.
Idealen tycks vara något förlegat, eller så har vi fått andra ideal
skapade av girighetens mästare i ett fantiserat glaspalats.
 
Nej, gott folk! Låt det förgångna återuppstå för en stund. Låt
oss än en gång få höra på de gamla mästarna; De riktiga fåra-
herdarna Palme, Martin Luther King, Nelson Mandela.. och
några till. Världen skulle stanna och alla skulle lyssna!
Och vad skulle Lars Levi Laestadius ha att säga om denna tid?
- Det får vi kanske aldrig veta.
 
   
           
           
     
'
VID SIDAN AV LIVET
-
   
  2005-02-22  
'
Brukar du sitta och glo på TV bara för att liksom få tiden att
gå och då man inte har viktigare saker för händerna?
- Göör du!
Men vad glad jag blev. Det gör jag också. Fast det konstiga är
att sådant ska man inte säga högt! Det är inte... fint att säga..
att man tittar på TV. Då uppfattas man av andra som lite
inaktiv, lite vid sidan om det riktiga livet eller rent av lite...
pösig, om jag får säga så.
- Å andra sidan är det helt ok att sitta vid datorn och ha
kul, för då kan man alltid påstå att man `jobbar´. Och det är ju
fint och acceptabelt. Man behöver ju inte jobba på riktigt
för den skull men man säger det bara och ingen kan liksom
kontrollera det på samma sätt som att bli ertappad framför
televisionen. Denna fantastiska apparat!
För att du nu inte ska tro att jag bara pratar ren rappakalja
så ska jag belägga mitt påstående med en motfråga:
- Har du någongång hört någon erkänna att hon eller han
gör det och alldeles för mycket? Ta till exempel alla sk.
kändisar, de ser aldrig på TV när de blir tillfrågade om det.
Ändå tycks de veta precis vad som försigår i alla såpor
och till råga på allt så skulle de själva mest av allt i världen
vilja vara med i dem.
 
Nej, televisionen är en fantastisk apparat. Den har tagit
hela världen in i våra vardagsrum, fikarum på jobbet, kafér,
barer, hotellrum... Ja, listan kan bli oändlig.
Så mycket information, kunskap, nöje, spänning som denna
`burk´ förmedlar till oss. Vi får besöka platser på vårt jordklot
dit vi aldrig kunde drömma om att få inblick i. Så många skratt
som vi får via den. Tänker på exv. "Galenskaparna".
Men sedan finns det också en massa skitprogram där sk.
kändisfolk sitter timvis och pratar i munnen på varandra utan
att någon egentligen säger något. Och ofta är de så upptagna
av hur håret och sminket sitter, kameravinkeln och att
de ska uppfattas som jätteroliga, engagerade och framåt såå..
Många komedier där skrattsalvor från skrattmaskinen har
lagts på är ju rena pinsamheter. En klar fördel är att man
slipper skratta själv.
Jag gillar att titta på dokumentärer som återspeglar det
verkliga livet. Ibland visar de någon sevärd jättespännande
thriller eller äventyrsfilm. Och så skrattar jag gott till
Galenskaparnas tokigheter, speciellt han som kan se så...
såå ynklig ut!
 
Men ibland blir man såå... himla less på dessa hallåor,
meteologer och programledare som alla tycks vara stöpta
i samma form; unga, snygga blonda, glada och... särskilt
glada, ja för att de äntligen kommit till TVn och blivit sk.
kändisar! Speciellt härjar detta fenomen i de rent kommer-
siella kanalerna. Om det sedan beror på att vi tittare mest
är medelålders män och att alla personalrekryterare på
dessa mediebolag är till årenkomna gubbsjuka gubbar, det vet
jag faktiskt inte, jag bara misstänker!
- Men vad är annars förklaringen?
 
Sedan är det en annan sak att jag sitter och myser framför
denna apparat när Katarina Sandström på Rapport förmedlar
nyheter från världens olika hörn. Mest är det ruskiga nyheter
förstås, men... Hon är inte bara en fröjd för ögat. Hennes röst
och utstrålning präglas av seriositet.
Likaväl som Alfredsson förmedlar ruskigheter på sitt lugna
och trygga sätt i Aktuellt så känns inte bomberna i Irak,
Mellanöstern eller någon annanstans lika skrämmande.
 
Nej, låt oss erkänna att televisionen som gjorde sitt intåg i
mitt hem 1962 är en fantastisk uppfinning. Vi kan väl också
enas om att vi erkänner öppet att "det händer att jag
slår mig ner i soffan framför denna apparat ibland... det
händer!"
 
- Så långt kan vi väl ändå kunna sträcka oss! Eller hur?
 

 

 

 
           
           
     
'
I CYBERVÄRLDENS GREPP
-
   
  2005-02-02  
Krönikor i all ära men nu känns det faktiskt snarare så att
jag vill skriva om datorer och om denna cybervärld vi lever i.
De senaste dagarna har jag suttit tajt med min dator och för-
sökt pula ihop en egen hemsida. Och det är inte det lättaste
för en nybörjare.
Tidigare fnyste jag åt dem som gjorde det i speciella program
där nästan allting serverades fram och man inte behövde
kämpa med en massa html-koder. Jag skulle minsann gå den
besvärligare vägen, tänkte jag. Har tidigare gjort en enkel
hemsida på detta sätt, med koder alltså.
MEN ack, så man bedrar sig!
Efter ett tag började jag snegla på programmet
ifråga och faktiskt gick det att göra precis samma saker på
ett mycket enklare sätt. Det var bara att skriva ner det man
ville och programmet omvandlade automatiskt texten,
linjer och annat till html-koder som servern sedan kan avläsa.
Ehh´... Det är enkelt att falla i färdiga formler...
Samma gällde kameror. Jag skulle minsann köra med min
vanliga kamera med vanlig film i. Det var det allra bästa och
säkraste att få bra bilder. Digitalkameror var bara liksom
hablahaa för mig, något som amatörer kunde hålla på med.
MEN vad jag bedrog mig igen! Kollade på bilder som min
bror hade tagit med en digitalkamera och hur lätt det var att
bara ta ett nytt om det första misslyckades, och ett nytt
till...
Jag blev helt betagen av denna nya teknik!
Sedan var det förstås det där med pixlar och megapixlar.
Optiken ska vara bra, det förstod jag från tidigare och här
gällde väl samma sak. Men pixlar..?
Någon förklarade att det var som bilderna i tidningar. De
består av en massa punkter (och de kan man se med blotta
ögat).
Samma sak här, digitalbilden är också en massa punkter.
3 miljoner, 5 miljoner eller 8 miljoner punkter per bild. Allt
efter behov.
Expertisen säger att det räcker gott och väl med 3-4 miljoner
pixlar för en vanlig vardagsfotograf. Givetvis är det alltid bra
med många pixlar om bilden ska förstoras mycket. Men hur
ofta gör man det?
MEN, har du en kamera med, ska vi säga 8 miljoner pixlar
så har du alltid alternativet att välja neråt bild för bild, om du så
vill. Har man däremot en kamera på 3 mp så kan man aldrig
gå uppåt. En klar nackdel, kanske man kan säga.
 
   
    .....      
 
 
 
Min första digitalkamera blev en Sony Cybershot med 5,1 mp. och med
med Carl Zeiss optik. Sedan har det blivit många efterföljare.

 

  ......................................

 

 


Tillbaka tillStartsidan [Topp]

© Copyright