| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
Omorganisation |
|
|
| |
2009-03-07 |
|
|
|
|
| |
|
|
- Alla chefer, särskilt de
nytillsatta, älskar ju att göra
omorganisationer.
- Det visar på
handlingskraft och initiativförmåga, de vill
signalera uppåt
- att valet var rätt och
samtidigt ingjuta respekt blandad med positiv oro
- neråt i leden. Framkalla
lojalitet och samarbetsvilja.
- De senaste tio åren i
arbetslivet var jag en sk. chef. Det var lätt,
roligt
- och stimulerande.
- Idag är jag också chef,
men bara över en person. Ganska fritt, men
- krävande och någon
semester, kompledighet eller
ob/övertidsersättning
- existerar överhuvudtaget
inte. För att inte tala om fria arbetskläder
och
- fri hälsovård.
- Det är den svåraste
rollen i livet att vara chef över sig själv.
Givetvis
- beror det mycket på
hurudan personen ifråga är. Likadant som det
är
- för en som är chef för
många andra, så finns det alltid några
gnällspikar
- och opportunister som
vållar huvudbry, men å andra sidan finns också
- klara regler och
beprövade metoder att möta och hantera det
uppkomna.
-
- Med sig själv är det
inte alls lika lätt. Givna regler saknas många
gånger,
- metoderna uttjatade utan
verkande substans och den egna uppstudsig-
- heten svår att
manövrera. Att vara förhandlare med sig själv
hör till det
- svåraste, eftersom man
hela tiden måste köra med öppna kort utan att
- kunna ha några ess i
bakfickan. Med andra ord, man kan löpande av-
- läsa `motpartens´
tankar. Eller om vi tänker oss en schackmatch,
den
- kände Kasparov skulle
aldrig ha kunnat nå sin position inom sin värld
- under liknande
förutsättningar, eller hur?
- Men visst har man också
fördelar i en sådan relation. Känner sig
under-
- såten lite trött och
hängig någon dag, så är det lättare som chef
att ta till
- sig det. Man slipper nojan
som vår regering tycks ha, att se bluffare och
- simulanter i var och
varannan undersåte. De så kallade bluffmakarna
- avslöjas på momangen.
-
- Tänk dig en morgon..
- då du känner dig riktigt
trött hängig, slö och slapp. Kanske kvällen
blev
- sen eller nattens tankar
malde på så du inte kunde somna; Då kan chefen
- i dig vara lite human, ge
efter för plikterna och låta det slöa köttet
i den
- underställde ligga och
dra sig någon timme till, eller hur?
-
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
Ingenting |
|
|
| |
´2007-04-16 |
|
|
|
|
| |
|
|
- Idag tänkte jag faktiskt skriva
om... ingenting. Ämnesvalet låter
- kanske lite banalt och
konstigt, men kan vid närmare eftertanke
- visa sig vara en
outtömlig källa att ösa ur. Ingen innan mig
har haft
- en tanke på att börja
gräva i något som är helt tomt och innehålls-
- löst. Ja visserligen
nämnde Hasse Alfredsson en gång i tiden, att
- livet kunde vara det och
han jämförde det med en tom påse. Hur
- han fick den tanken har
jag ingen som helst aning om och det finns
- absolut ingen som helst
koppling mellan dessa två.
-
- Först ska man givetvis börja med att
fastställa vad som menas
- med.. ingenting. Vid första tanken
låter det ganska enkelt att göra
- det, ingenting det är ju ingenting,
rätt och slätt.
- En helt tom lokal med bara vita väggar,
tak och golv. Innehåller
- den ingenting? Klart det finns luft där,
svarar väl alla, och det är ju
- helt rätt. Lokalen är ju fylld med
luft, syre.
- Men om ni suger ut luften då finns det
ingenting, säger den smarte.
- Vacum som i ett kaffepaket, skillnaden
är bara att i det finns kaffet
- kvar. Rummet utan luft? Finns det ljus
där eller innehåller det några
- kubikmeter mörker, mitt i solgasset?
- Och vem skulle komma på att börja
gräva i en tom godispåse?
- Barn så klart, men då söker de eller
kontrollerar om det råkat
- bli kvar något i något veck i påsen.
-
- - Vad har du då gjort idag?
- - Ingenting, svarar du.
- Men klart har du gjort någonting, stigit
ur sängen, lyft på benen
- och kanske till och med hasat dig fram
till spisen och kokat dig lite
- kaffe, kanske mycket kaffe så att du
mår illa av bara tanken..
- på kaffe.
-
- - Hur känns det?
- - Ingenting, svarar du lamt och
orkeslöst.
- - Men vad är det? frågar jag oroligt.
- - Ingenting! svara du och höjer rösten.
- - Men något måste det
vara när du är så där?
- - Det är ingenting och sluta med dina förbannade
frågor!!
-
- - Vad skriver du?
- - Ingenting, svarar du
likgiltigt.
- - Men sluta, klart du
skriver någonting, pennan rör ju på sig!
- - Det ska du fullständigt
skita i!! grr..
-
- Kvinnan kommer hem från
jobbet och mannen säger:
- - Jaha du kommer redan?
- - Vadå redan, kom ju inte
iväg hem tidigare för vi hade fullt upp
- hela dán. Du förstår,
när chefen fick höra att jag fyller år idag
så
- ordnade han ett riktigt
minikalas där på kontoret, mitt i allt.
- Förstår du hur kul det
kändes att någon uppmärksammade det!
- Och sén när jag väl
hade kommit ut och väntade på bussen... Kan
du..
- kan du gissa vem som
också stod där??
- - Chefen.
- - Vadå chefen, inte var
det han. Nää det var Britta, kommer du ihåg
- henne?
- - Nä.
- - Men det var ju hon som
var samtidigt på Mallorca med oss, henne
- som du tyckte var så
trevligt med.. har du glömt det?
- - Kommer inte ihåg...
-
- Mannen kommer hem från
jobbet:
- - Men hej älskling, vad
du är sen, var det körigt igen. sätt dej så
ska
- jag värma upp maten, här
har du tidningen om du inte hunnit läsa den.
- Stackars dej, att dom kör
så hårt med dej, det är väl den där nya
- chefen som ska visa sig
vara bror duktig han.
- Hur var det annars på
jobbet då?
- - Ähh´det gamla vanliga,
inget särskilt...
-
- Idag nu på morgonen
tänkte jag att jag måste skriva något också
på
- denna sida, det var ju
för ett år sedan senast, så det var liksom på
- tiden.
- Egentligen hade jag inte
något att skriva om, så det fick bli om..
- just ingenting. Det blev
det och vi kan se att man aldrig ska ta så
- bokstavligt på orden. Om
ordet ingenting inte skulle innebära något,
- inte ha ett innehåll, så
skulle ordet över huvudtaget inte behövas!
- Säger jag inget, så har jag
ingenting sagt!
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
-
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
Övergrepp på tystnaden |
|
|
| |
´2006-04-07 |
|
|
|
|
| |
|
|
- Har
ni någongång stött på problemet att ni borde
skriva något till
- någon utan att egentligen ha något att
säga. Många kan som bekant
- prata på utan att säga något. Som
Täppas brukar säga i ett radio-
- program: "Stopp stopp, prata nu inte
sönder det du ska säga"!
- Det ligger faktiskt en del sanning i det.
När man skriver så bör man
- försöka använda så få ord som
möjligt, och ändå få ut kärnan i
- budskapet.
- Man hamnar lätt fel och använder
alldeles för många ord i skrift.
- Samma gäller också i tal. Fördomen att
sörlänningar babblar på
- medan norrlänningar bara håller med och
säger "Hjooo", är som sagt
- en fördom. Ska säga i sanningens namn,
att nog finns det pratmakare
- också här i Norrland.
- Jag tror det ligger mycket i tidens anda
att alla har så mycket att
- säga men få orkar lyssna. Det är brist
på lyssnare. Att lyssna hel-
- hjärtat på någon kräver engagemang,
tålamod, offervilja ibland.
- Offervilja??
- Ibland får man faktiskt offra sig och
lyssna på någon utan att man
- känner det minsta intresse för det
hon/han pratar om. Helt enkelt
- av artighetsskäl. Människor som tror
sig ha mycket att säga söker
- medvetet och instinktivt sina
"offer". De har ett jättebehov att
- "mangla på". De ställer inga
frågor, de är inte intresserade av dig!
- Det som blir jobbigt för
"offret" är när denne inte får en
syl i vädret
- utan endast fungerar som mottagare. Då
förringas hennes person och
- allt hon eventuellt skulle ha att säga.
Hon har fallit offer för ett
- verbalt och känslomässigt övergrepp.
-
- Orden som vi använder sinsemellan sägs
utgöra endast mellan
- 1/3 - 1/4 av kommunikationen. En mycket
större del signalerar vi
- med kroppsspråket.
-
- I vår kära television är det i tidens
anda att ha ett antal kändisar
- eller kändisars bekanta som sitter och
ska mysprata. Vi tittare är
- bara en massa, som åskådare på en
läktare.
- När programledaren öppnar showen så
sätter alla igång. Ni vet
- hur det är när fem personer försöker
överrösta varandra. Ingen tycks
- lyssna utan alla vill komma till tals.
När det en gång fått chansen så
- blir det panikartat att hinna säga så
mycket som möjligt. Dessutom
- är det viktigt för dem att göra sig
bra i bildrutan och vara så super-
- trevliga som möjligt, för då har de en
chans att få framträda igen.
-
- Vissa debattprogram är rena stafetter.
Det ska flyta på och tempot
- ska vara uppskruvat. Just när en
debattör börjar komma till kärnan
- i sitt inlägg så bryter programledaren
och bollar över till nästa, och
- nästa... Tempot är viktigare än
programmets tema och helhet. Det
- blir hackigt, ytligt och intetsägande.
Men tempot är högt, det är
- huvudsaken!
-
- Det finns ett program i finsk teve som
heter "Punainen lanka" eller
- "Den röda tråden". En kvinna
är programledare och hon heter Mia
- Pyykkö, om jag minns rätt. I det
programmet intervjuas intressanta
- människor; företagsledare, politiker,
ungdomar, `vanliga människor´,
- åldringar, ja alla slags människor.
- Där får verkligen den intervjuade komma
till tals. Skickligt lotsar
- hon den intervjudade framåt i
berättelse med korta frågor som bär
- upp berättaren. Ibland blir det tyst och
programledaren låter
- den intervjuade få tid tills hon
självmant fortsätter.
- På så vis blir stämningen rogivande
och berättelsen intressant för
- oss i tevesofforna. Vi stannar upp och
börjar verkligen lyssna.
-
- Vad blir nu kontentan av detta
resonemang, vart vill jag komma?
- - Jo, vi måste lära oss att lyssna. Av
våra egna tankar lär vi oss inte
- så mycket. Ännu mindre av att försöka
pracka på dessa för vår
- omgivning som inte vill lyssna.
- Vill vi komma någonvart så måste vi
lära oss att lyssna på de tysta.
- Ur tystnaden föds nya insikter.
Tystnaden öppnar nya dörrar som
- aldrig tidigare öppnats!
- Tystnad!
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
Fridens fiende |
|
|
| |
´2005-10-16 |
|
|
|
|
| |
|
|
- Tidigare
var det klockan tjugo i tio varje morgon som det
började
- höras knackningar i södra gaveln i
huset där jag bor. För det mesta
- var jag uppe då och satt i min sköna
stol med tidningen och den
- tredje koppen för morgonen.
Knackningarna blev alltmer irriterande
- och regelbundenheten till tid och plats
började gå mig på nerverna.
- Jag hoppade upp varje gång från min
sköna stol och vände mig mot
- fönstret som vette åt samma håll som
ljudet. Klängde av hakarna
- och slog ut fönstret snabbt med huvudet
efter och skrek allt vad jag
- orkade.
- Den svarta fridstöraren flaxade iväg
till närmaste telefonstolpe på
- andra sidan vägen och placerade sig
bakom så att jag inte skulle se.
- Nästa morgon var det samma sak och vid
exakt samma tidpunkt.
- Egentligen var det ingen stor sak för
jag satt redo och bara väntade.
- Sedan var det snabbt överstökat och jag
fick vara i fred till påfölj-
- ande morgon igen.
- Plötsligt ändrades vanorna. Jag vaknade
av knackandet och kollade
- på klockan. Nu var den bara tjugo i sju
och jag låg i sängen.
- Det var inte alls lika enkelt längre att
bara störta iväg mot fönstret.
- Jag kunde ju lätt bryta benet eller
nacken om jag inte först fick
- vakna och få i mig koffein. Man ska vara
klar i huvudet och vig som
- en vessla om man ska lyckas överträffa
en värdig motståndare.
- Annars kan det gå som för far min. Han
irriterade sig på skatorna
- som inte lät svalorna vara ifred. I
ivern att ta kål på dom glömde han
- att öppna fönstret i kammaren innan han
sköt. Som tur var blev
- det bara ett runt hål, istället för
att hela rutan skulle ha rasat ner.
-
- Nu är frågan hur smart det där lilla
kräket egentligen är. För tredje
- gången har det ändrat tidtabell. Nu
kommer det när jag gått på min
- dagliga promenad. Som om det håller ett
öga på mig och sedan slår
- till när jag inte är hemma. Jag ser det
hacka på mitt hus på långt
- håll när jag kommer gåendes och jag
slår ihop handskarna och
- skriker åt det. Sedan flaxar det iväg
och sätter sig på behörigt
- avstånd. Mitt hus börjar vara så
genomborrat av hål att jag snart
- inte har något hus kvar. Tvekampen
fortsätter och jag väntar bara på
- nästa drag från den sönderskakade
lilla hjärnan. Jag försöker vara
- varsam med mitt huvud och hoppas vinna
på det viset.
- Lyckas jag få fast det så dämmer jag
med all min kraft fridstöraren
- med näbben före mot timmerväggen. Där
får den flaxa bäst den vill
- gärna till sina döddagar.
- Lyckas jag inte, så återstår bara fars
metod att ta till skjutjärnet
- och låta fjädrarna spridas för vinden.
Då hamnar jag förstås i finkan
- för det där lilla kräket skyddas av
alla världens paragrafer och
- deras ryttare. Men då får jag i alla
fall behålla huset om än boendet
- ordnas på annan ort med mindre uttrymme,
tillfälligtvis.
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
Sommarminnen |
|
|
| |
´2005-10-14 |
|
|
|
|
| |
|
|
- Så
snabbt gick sommaren förbi. Alldeles nyss var
det vår och allt
- såg så hoppfullt ut, förväntningarna
var stora, mycket skulle göras
- under de kommande härliga månaderna!
Vad blev gjort?
- Jag hoppas att det är många som inte
hann göra allt ni planerat,
- för i så fall, kan också jag räknas
in i den skaran. Egentligen har
- jag aldrig gjort allt som jag tänkt mig
innan sommaren.
- Men det kanske ska vara så att man
måste lämna lite utrymme åt
- de drömmar som sällan förverkligas,
men som ändå måste finnas.
- Inget förbjuder en att plocka fram samma
drömmar igen nästa
- vår när snön smälter och isen i
älven mullrar neråt mot Haparanda
- och havet.
- Jag menar, repriser är ju så populära
under sommaren. Sveriges
- television verkar vara proffs på just
repriser. Jag tror att till och
- med nyheterna har körts i repris under
hela sommaren.
- Det förhåller sig nämligen så, om ni
inte redan visste det, att
- Katarina Sandström, Jarl och de andra
nyhetsankare har varit
- lediga hela sommaren och fått ta igen
sig ordentligt för att orka
- med allt elände igen under den mörkare
årstiden. Nu frågar sig
- vän av ordning hur detta är möjligt
eftersom de ju synts i apparaten
- under sommaren.
- Ja, det är faktiskt möjligt. Hon är
inte dum vår TV chef Jutterström,
- tror jag hon heter. Istället har hon
låtit en underbetald klippare
- någonstans i tvs stora arkiv sitta och
klippa ihop lite varierande
- nyheter från gamla och sedan sänt dem
som återigen fräscha och
- färska nyheter.
- Det är nämligen ingen större konst att
klippa ihop en halvtimmes
- sändning. Lite bomber, rån, terror,
krig, Bush och Blair. Och så visar
- man Göran Persson snuttvis så att folk
inte ska glömma vem som
- är vår statsminister. Politiker är det
lättaste att klippa ihop till nya
- nyheter. Faktum är, att just de är rena
rama repriser rakt igenom.
-
- Hur var den här sommaren då? Vad säger
den allmänna opinionen
- om den? Jag har inte hört så många
utlåtanden ännu men vi brukar
- ju tycka att sommaren inte varit så bra,
att det regnade för mycket,
- för lite sol och för mycket mygg.
- Men... ska det inte vara så på
sommaren? För att allt ska växa så
- måste det finnas både sol, vind och
vatten... Och mygg.
- Nu var det ju inte så farligt med det
ena eller det andra. De sk.
- experterna förutspådde en riktig
myggsommar och nästa skulle bli
- dubbelt värre! Så blev det inte nu i
alla fall. Klart att det fanns
- mygg, knott och svidor, men vi
överlevde. Det som var mer ovanligt
- och kanske något att tänka på var att
alla insekter fanns samtidigt.
- Förut har myggen kommit först, sedan
knotten och sist i augusti de
- pyttesmå svidorna. Nu fanns allt på en
gång!! Kan de bero på
- förändringar i vår miljö?
Växthuseffekten?
-
- Vi kan väl enas om en sak i varje fall?
Sommaren är för kort, alldeles
- för kort. Och nu sätter vi på
dubbdäcken och tar fram skidorna, för
- säkerhets skull...
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
Feminismens kvarlevor |
|
|
| |
´2005-05-22 |
|
|
|
|
| |
-
|
|
- Nu
är feminismen på ropet igen, nu är kvinnorna
på frammarsch,
- nu ska karlarna trampas ner till
dörrmattor och könskriget är i
- full gång.
- Trender kommer och trender går men
kampen består, tycks
- aktivisternas, kvinnornas, budskap vara.
Man ska noga akta
- sig som man att kalla kvinnor för tjejer
i dessa sammanhang.
- Det kan misstolkas och få oanade
konsekvenser. Plötsligt har
- man hela svärmen runt huvudet.
- Och inte sena är alla politiker med sina
partier att hoppa på tåget;
- Plötsligt vill de kalla sig för
feminister och tränger sig fram för
- att få hålla högtidliga tal om saken
och kampen! Vilken soppa,
- vilket hyckleri, och fiskaren söker sig
till vattnen där stimmen
- simmar. Alla prostituerar sig! Kampen
går vidare, om än under
- falsk flagg.
- Ändå har Riksdagen bestämt att
prostitution inte får förekomma
- i vårt vackra land. Dubbelmoralen växer
och ingen vågar tala
- klarspråk, förutom möjligen radions
nyhetsuppläsare i pro-
- grammet `Klarspråk´.
-
- Tiden vi lever i just nu är spännande.
Ett ungt millennium och så
- mycket har blivit annorlunda redan sedan
det förra. Plötsligt har
- strålkastarna vänts bort och riktats
åt ett annat håll. Alla som
- kan försöker springa mot ljuset.
- Vi ser hur de unga kvinnorna tar sig fram
helt på egen hand,
- utan slagord och slående paroller.
Område efter område besätts
- av duktiga och målmedvetna tjejer. Det
är dessa framtidens
- kvinnor som nu plockar de högsta
poängen i skolorna, det
- är de som blir läkare, ekonomer,
jurister, journalister, osv.
- Killarna håller på att bli efter och
feministerna...
-
- - Vilka är feministerna förresten? Är
det de som är det där
- stimmet som förre LO-ledaren Stig Malm
talade om?
- Ja, jag har svårt att tro att han menade
de här tjejerna som
- nu syns överallt. Senast igår när det
var Eurovisions Song Contest
- i Kiev och länderna röstade; Det var ju
bara tjejer som läste
- upp poängen! Ja förutom i de gamla
öststatsländerna Polen och
- Bulgarien där det satt var sin
slipsprydd äldre herre i rutan.
- Men, det är bara en tidsfråga...
- Och feministerna, de stackars kvinnorna
från en annan tid,
- marscherar vidare med plakat och
banderoller, sida vid sida med
- Lars Leijonborg, Hägglund och Per Nuder.
- Gudrun Schyman har halkat efter tåget
då en överhettad
- medaktivist råkade ge en skrapa med
stången hon höll i. En
- maska i strumpan gick och hon var tvungen
att stoppa den
- med medhavd nagellack.
- Den nu pensionerade LO-bossen sitter
troligen hemma och
- myser åt eländet.
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
Makthavarna marscherar emot
makten |
|
|
| |
´2005-05-01 |
|
|
|
|
| |
|
|
- Ropen skalla, arbete åt
alla...´
-
- Det minsta man kan säga idag är
att makthavarna marscherar
- i hård motvind. Makten
marscherar och gräsrötterna stannar
- hemma och grillar.
- Jag kan inte undvika att
tänka på 1 majtågen på 1970-talet
- då jag bodde i Luleå.
Det var pompa och ståt och de dova
- trumslagen bankade takten
medan de blänkande blås-
- instrumenten spelade
Internationalen. Ett hav av illröda
- flaggor vajade i vinden
och stundtals trodde jag mig vara
- mitt på Röda torget i
Moskva.
- Talarnas röster ekade i
kvarteren och massorna lyssnade
- andaktligt. Det var på
den tiden då gräsrötterna ännu trodde
- på sina ledares ärliga
vilja. Då saken kändes gemensam!
- De tycktes demonstrera
sida vid sida mot orättvisorna.
- Jag tyckte mest att det
verkade fånigt! Men kanske det inte
- ändå var det?
- När man är ung och
frisk. Har ett jobb, ett eget hem,
- visioner och
framtidsplaner. Varför skulle man då gå ut på
- gator och torg vrålandes
några ramsor som någon annan
- hittat på? Varför skulle
man demonstrera när allt verkade
- gå så bra? Då fanns hur
mycket arbete som helst och många
- arbetsgivare tog emot en
med silkesvantar i fårakläder.
- Åtminstone söderut i
landet. Här uppe ska allt vara snäppet
- kargare. Här ska ingen
krusas, en karl ska uppträda som en
- karl ska, om än gylfen
hålls stängd med kardborreband.
- Jag gjorde misstaget en
gång att demonstrera de nya
- kläderna vi fick på
jobbet; Hur istället för blixtlås och knappar
- jackan drogs igen med
kardborreband. Samma med fickor
- och slipsar.
- Då undrade en äldre
herre från vårt östra grannland hur
- det var med gylfen. Satt
den också fast med samma revolu-
- tionerade band?
- - Jag förstod vinken och
avbröt min uppvisning.
-
- Men för att återgå till
saken! Hur tänker gräsrötterna idag?
- Har vi det så bra i vårt
land att vi inte har något att demon-
- strera för eller någon
att demonstrera emot? Frågan är
- intressant. Vi svenskar
sägs vara ena riktiga gnällspikar.
- Ändå verkar vi inte ha
något att säga när det kommer till
- kritan.
- - Och makthavarna håller
vackra tal, sjunger Internationalen,
- och marscherar som förr,
utan att egentligen tänka efter
- varför de gör det. Som
en lokförare som inte märkt att han
- tappat alla vagnarna och
bara fortsätter att dra i tutan
- och gasa på.
- - Eller som fåraherden
Persson som ser hur får efter får bara
- försvinner och hjorden
krymper utan att orka ta reda på
- orsaken. Det kan vara den
stora stygga vargen i dungen
- bakom fäbodvallen som
lockar och norppar ur hans hjord,
- eller... det behöver inte
vara så drastiskt. Kanske fåren
- har hittat grönare gräs
någon annanstans och smiter iväg en
- efter en i tron att herden
inte märker det. De vill inte att
- han ska bli lessen, men de
vill inte vara med honom längre...
-
- Som sagt, jag var ingen
Palmevän när jag var ung och hade
- tusen roligare saker att
tänka på. Jag tyckte att han var en
- gaphals som ville lägga
sig i allt och överallt. Vi skulle sköta
- vårt och skita i resten..
Så tänkte jag.. kanske, om jag minns
- rätt.
- - Så dumt att tänka så,
tänker jag idag. Men jag var ung då..
- Jag tänkte också säga
oförståndig, men det hade varit fel.
- För så kändes det inte
då. Jag tyckte mig ha så mycket
- kapacitet och kraft. Ja,
även förstånd, och det där med
- erfarenhet och vishet var
bara ursäkter för de med
- förkalkade ådror i
hjärnan.
- Nu sitter jag här och
tänker med en sådan hjärna på ungefär
- samma saker som då. Med
mycket erfarenhet från skiftande
- områden. Visdom?
- Lösningar, svar och
åtgärder som var enkla och självklara
- när jag var ung, är inte
det längre. Nu när jag äntligen borde ha
- svaren har jag inga som
jag kan lita på eller stå för.
- För mycket gråzon har
trängt sig mellan det enkla och själv-
- klara, mellan det svarta
och vita. Svaren blir svävande...
- Nej, det är lättare att
vänta att andra ska visa vägen
- och finna svaren. Inte
för intet är vi människor flockdjur. Vi
- behöver någon som leder
oss.
- Idag tycks vi inte ha
någon riktig fåraherde som vi
- oförbehållsamt kan lita
på. En som vi kan anförtro oss åt. En
- herde som både tuktar och
berömmer oss efter förtjänst.
- Vi har ingen som skapar de
stora gemensamma visionerna.
- Idealen tycks vara något
förlegat, eller så har vi fått andra ideal
- skapade av girighetens
mästare i ett fantiserat glaspalats.
-
- Nej, gott folk! Låt det
förgångna återuppstå för en stund. Låt
- oss än en gång få höra
på de gamla mästarna; De riktiga fåra-
- herdarna Palme, Martin
Luther King, Nelson Mandela.. och
- några till. Världen
skulle stanna och alla skulle lyssna!
- Och vad skulle Lars Levi
Laestadius ha att säga om denna tid?
- - Det får vi kanske
aldrig veta.
-
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
Vid sidan om livet |
|
|
| |
´2005-02-22 |
|
|
|
|
| |
-
|
|
- Brukar du sitta och glo på TV
bara för att liksom få tiden att
- gå och då man inte har
viktigare saker för händerna?
- - Göör du!
- Men vad glad jag blev. Det
gör jag också. Fast det konstiga är
- att sådant ska man inte
säga högt! Det är inte... fint att säga..
- att man tittar på TV. Då
uppfattas man av andra som lite
- inaktiv, lite vid sidan om
det riktiga livet eller rent av lite...
- pösig, om jag får säga
så.
- - Å andra sidan är det
helt ok att sitta vid datorn och ha
- kul, för då kan man
alltid påstå att man `jobbar´. Och det är ju
- fint och acceptabelt. Man
behöver ju inte jobba
på riktigt
- för den skull men man
säger det bara och ingen kan liksom
- kontrollera det på samma
sätt som att bli ertappad framför
- televisionen. Denna
fantastiska apparat!
- För att du nu inte ska
tro att jag bara pratar ren rappakalja
- så ska jag belägga mitt
påstående med en motfråga:
- - Har du någongång hört
någon erkänna att hon eller han
- gör det
och alldeles för mycket? Ta till exempel alla
sk.
- kändisar, de ser aldrig
på TV när de blir tillfrågade om det.
- Ändå tycks de veta
precis vad som försigår i alla såpor
- och till råga på allt
så skulle de själva mest av allt i världen
- vilja vara med i dem.
-
- Nej, televisionen är en
fantastisk apparat. Den har tagit
- hela världen in i våra
vardagsrum, fikarum på jobbet, kafér,
- barer, hotellrum... Ja,
listan kan bli oändlig.
- Så mycket information,
kunskap, nöje, spänning som denna
- `burk´ förmedlar till
oss. Vi får besöka platser på vårt jordklot
- dit vi aldrig kunde
drömma om att få inblick i. Så många skratt
- som vi får via den.
Tänker på exv. "Galenskaparna".
- Men sedan finns det också
en massa skitprogram där sk.
- kändisfolk sitter timvis
och pratar i munnen på varandra utan
- att någon egentligen
säger något. Och ofta är de så upptagna
- av hur håret och sminket
sitter, kameravinkeln och att
- de ska uppfattas som
jätteroliga, engagerade och framåt såå..
- Många komedier där
skrattsalvor från skrattmaskinen har
- lagts på är ju rena
pinsamheter. En klar fördel är att man
- slipper skratta själv.
- Jag gillar att titta på
dokumentärer som återspeglar det
- verkliga livet. Ibland
visar de någon sevärd jättespännande
- thriller eller
äventyrsfilm. Och så skrattar jag gott till
- Galenskaparnas tokigheter,
speciellt han som kan se så...
- såå ynklig ut!
-
- Men ibland blir man
såå... himla less på dessa hallåor,
- meteologer och
programledare som alla tycks vara stöpta
- i samma form; unga, snygga
blonda, glada och... särskilt
- glada, ja för att de
äntligen kommit till TVn och blivit sk.
- kändisar! Speciellt
härjar detta fenomen i de rent kommer-
- siella kanalerna. Om det
sedan beror på att vi tittare mest
- är medelålders män och
att alla personalrekryterare på
- dessa mediebolag är till
årenkomna gubbsjuka gubbar, det vet
- jag faktiskt inte, jag
bara misstänker!
- - Men vad är annars
förklaringen?
-
- Sedan är det en annan sak
att jag sitter och myser framför
- denna apparat när
Katarina Sandström på Rapport förmedlar
- nyheter från världens
olika hörn. Mest är det ruskiga nyheter
- förstås, men... Hon är
inte bara en fröjd för ögat. Hennes röst
- och utstrålning präglas
av seriositet.
- Likaväl som Alfredsson förmedlar
ruskigheter på sitt lugna
- och trygga sätt i Aktuellt så känns
inte bomberna i Irak,
- Mellanöstern eller någon annanstans
lika skrämmande.
-
- Nej, låt oss erkänna att televisionen
som gjorde sitt intåg i
- mitt hem 1962 är en fantastisk
uppfinning. Vi kan väl också
- enas om att vi erkänner öppet att
"det händer att jag
- slår mig ner i soffan framför denna
apparat ibland... det
- händer!"
-
- - Så långt kan vi väl ändå kunna
sträcka oss! Eller hur?
|
|
|
| |
|
|
|
|
|