Skribenten Lisa återvände

till sin kära hembygd

Guldvaskarkillen han tänkte

här blir jag nog rik

när han såg hur det blänkte

men det var bara yngel av sik

som i vaskpannan stänkte

.

Publiceras med Lisas

samtycke då hon levde.

Hon valde själv ut

texterna som hon ansåg

vara lämpliga till en

bok om bygden.

Så blev det i alla fall, att Lisa Westermark flyttade tillbaka

till sin hembygd efter att ha bott 35 år i Arvidsjaur.

Lisa var född i byn Kätkesuando, två mil norr om Muodos-

lompolo, och flyttade tillbaka år 1995. Hon hette Naalisvaara

innan hon gifte sig.

Det blev inte hembyn, men väl byn där hon gått i skola och bott

på Arbetsstugan i sin ungdom. Från vardagsrummets fönster

kunde Lisa se sin gamla folkskola som låg bara över vägen.

De många fönstren i två våningar på den röda långsidan påminde

henne ständigt om ungdomsåren, tills...

 

Bara ett år hade Lisa bott i sin nya lägenhet och kastat nostalgiska blickar

över vägen då grävskopan kom och rivningen av gamla skolan var i full

gång.

En syn som inte ville släppa taget var när den stora maskinen hade klättrat

över den omkullvräkta långväggen med alla de fönstren.

 

Tänk om jag kunde

 

Tänk om jag kunde

svinga ett trollspö

som sagans fe

Sim sala bim

Då skulle jag

förändra världen

Ta av mångas överflöd

ge till dem som lider nöd

Stoppa alla krig på jorden

Ge chans för kärleksorden

Allas valspråk skulle bli:

Godhet, vänskap, kärlek

som lämnat så många minnen. Samma byggnad hade gett henne de

grundläggande kunskaperna för framtida behov. Det var där, nu

under grävmaskinen, som hon fick lära sig de första staplande

bokstäverna, räkna och skriva, hade hon tänkt. Inte undra på att

det skar i hjärtat denna dag.

Mycket hade förändrats i Lisas hembygd under de åren hon bott

på annat håll. Ungdomsåren på 1940- och 1950-talen med levande

byar och med flerfaldig befolkning jämfört med dagens tysthet. De

förändrade levnadsvillkoren medförde en urholkning av lands- och

framför allt glesbygden. Försörjningen upprätthålls inte längre av

småjordbruken och skogsbruket, utan kommer som ett brev på

posten eller avlöningsluckan.

Människor umgicks mer med varandra när Lisa var ung, mindes hon.

Det fanns barn, vuxna och åldringar i byarna. Boskap, välskötta ängar

med rensade diken. Folk var sysselsatta med sitt och livet pulserade.

Lisas ögon levde alltid upp när hon började berätta och minnas. Med

medryckande entusiasm målade hon upp bild efter bild av det som stod

henne som kärast, hembygden.Men mitt i berättelsen balanserade hon

det romantiska livet på landet med påminnelser om bildens baksida.

Hårt arbete och många gånger mycket fattigt, då brödfödan på bordet

inte var en självklarhet.

 

Men lyckan då? Fanns det mer lycka på den tiden, Lisa? Är vi lyckligare

idag i vårt välordnade prylsamhälle? Min fråga överraskade henne inte,

tvärtom, hennes tanke syntes i blicken och svaret fanns redan på läpparna:

- Lyckan måste vi finna inom oss och i gemenskapen med andra människor,

den finner man inte i döda ting. Man kan köpa sig konstgjord lycka för

en stund, ett surrogat, men aldrig äkta. Den är omutbar.

Lisa berättade gärna om tiden på Arbetsstugan, (finns att läsa om på

annat ställe i boken) och har beskrivit förhållandena där och även skrivit

ner vissa händelser som inträffat då hon bodde där som skolelev.

En ramsa mindes hon som barn från byarna brukade rabbla upp när det

kändes motsträvigt att åka till skolbyn. Den löd så här:

Lisa var alltid en flitig skrivare och en ivrig berättare. Hon hade deltagit

i flera skrivarkurser i Arvidsjaur, bland annat med den kände

f. radiokvinnan Kerstin Guldbrandsen som kursledare. I denna bok får ni

läsa en del av Lisas texter, som vi i samråd valde ut ur hennes samling

att publiceras i en påtänkt bok. Allt hon skrivit genomsyras av en varm

känsla för hembygden, men också kommer vemodet fram över att tidens

tand tuggat på drömbilden om hembygden.

 

Tyvärr gick Lisa bort alldeles för tidigt år 2004, men hennes tankar i texter

fortsätter att leva.

 

Sommarkväll

 

 

Det är en ljuvlig sommarkväll

Solen flödar dygnet runt

Kvällen känns sval och skön

efter en ovanligt varm dag

Älvens vatten glittrar, blänker,

återkastar solljuset

Gårdarna på båda sidor om älven

speglar sig i vattnet och fördubblar byn

Bergen runt omkring ramar in allt

med sin blågröna färg.

 

Det är lugnt och tyst

 

Jag sitter vid fönstret

i mitt barndomshem

och ser ut över byn

Det är liv och rörelse i varje gård.

Barn och ungdomar skrattar, skriker,

leker, hoppar hage, sparkar boll.

Kor och kalvar har kommit hem från

skogen, råmar och vill in i lagården.

Hästarna vilar sig efter dagens arbete.

 

Det är sällan tyst

 

En vindpust krusar vattnets spegling.

Jag vaknar upp ur minnenas drömvärld.

Nu ser jag

de öde gårdarna, kalhuggna skogarna,

igenvuxna stigarna och slåtterängarna.

Inga lekande barn, ingen stojande ungdom,

inga betande djur i hagen.

 

Nu ser jag endast

 

ett par stapplande pensionärer

som går på den asfalterade vägen.

 

Tystnad

 

Men..

än hittar semesterfolket hem,

än går flyttfågelsträcket mot norr,

än förgyller midnattsolen sommarnätterna,

än brusar forsarna i älven,

än råmar isen när kölden knäpper,

än sprakar norrskenet i vinterkväll.

 

Men..

hur länge?

Ett skolminne..

En januaridag 1937..

En hyllningsdikt..

 

Ombytta roller

 

 

- Du mamma, säger Per fyra år.

- Lilla vän, jag har inte tid just nu, svarar mamma

från köket, jäktad och trött efter en jobbig dag.

Per fortsätter att se pö Björnes magasin på TV.

- Mamma, försöker han igen.

- Ja, jag kommer strax. Är det slut på teven?

Mamma kommer in och kramar om sin lille son.

- Vad var det du ville?

- Jag har glömt, kommer det lite surmulet,

men så skiner han upp och säger ivrigt;

- Jo mamma, jag vill byta med dig.

- Vadå byta?

- Att du är jag.. och jag är du.

- Du menar, att jag skall göra det du gör och

du gör det jag gör.

- Ja, nickar Per.

- Hur går det med dagiset då? Du trivs ju så bra där,

du ville inte komma hem idag heller, utan du ville bli kvar

och leka med de andra barnen.

- Ja det förstås, jag går på dagis för att det är kul... men..

- Går du till skolan och tar hand om min klass där? Dom

var ovanligt busiga idag, fortsätter mamma.

- Nja, det kan jag väl inte, men det du gör här hemma.

- Okay, du lagar maten när jag ser på teve?

- Men vi har ju ätit redan. Du mamma, vi kan väl byta

bara ikväll? Jag får vara uppe lite längre, som du och

pappa brukar. När kommer pappa hem?

- Imorgon. Vi gör som du vill. Jag går och lägger mig om

en halvtimme som du brukar göra, du får vara uppe och

städa opp litegrann.

 

Halvtimmen har gått, mamma slutar leka, lämnar kvar

leksakerna på golvet och säger godnatt.

- Mamma, kan du inte stanna och hålla mig sällskap,

pappa är ju inte hemma.. och jag är så trött?

- Ska vi strunta i det där om ombytta roller ikväll?

- Ja, vi gör det någon annan gång istället.

´

 

Guld och gröna skogar

 

 

Guld och gröna skogar

hur länge finns de kvar?

När vi tog över

efter våra fäder

var skogen grön

bergen fulla av malm

och forsars dån och skönhet

kunde vi beundra

Vi plockade bär och svamp

utan några gifter

Vi kunde äta fisken

som fanns i våra sjöar.

Ord som hormoslyr och becurell

vi aldrig hört som barn

 

Vårt inland - framtidsland

Du särskilt hårt är skövlat

på dina rikedomar.

Malmen uti bergen snart är slut

De flesta forsar redan tystnat

Många skogsbeklädda berg

står kala utan träd

Bär och svampar innehåller

kanske becurell i massor

Fisken dör i sjöar

eller får ej ätas obegränsat.

Vad har vi gjort

med våra naturresurser?

Hur har vi kunnat slösa så?

Vad blir kvar

av guld och gröna skogar

till kommande generationer?