Skribenten Lisa återvände
till sin kära hembygd
           
Guldvaskarkillen han tänkte
här blir jag nog rik
när han såg hur det blänkte
men det var bara yngel av sik
som i vaskpannan stänkte
     
    Text: Reino Larsson             Texter: Lisa Westermark      
Tillbaka

.

Publiceras med Lisas
samtycke då hon levde.
Hon valde själv ut
texterna som hon ansåg
vara lämpliga till en
bok om bygden.
 
Så blev det i alla fall, att Lisa Westermark flyttade tillbaka
till sin hembygd efter att ha bott 35 år i Arvidsjaur.
Lisa var född i byn Kätkesuando, två mil norr om Muodos-
lompolo, och flyttade tillbaka år 1995. Hon hette Naalisvaara
innan hon gifte sig.
Det blev inte hembyn, men väl byn där hon gått i skola och bott
på Arbetsstugan i sin ungdom. Från vardagsrummets fönster
kunde Lisa se sin gamla folkskola som låg bara över vägen.
De många fönstren i två våningar på den röda långsidan påminde
henne ständigt om ungdomsåren, tills...
 
Bara ett år hade Lisa bott i sin nya lägenhet och kastat nostalgiska blickar
över vägen då grävskopan kom och rivningen av gamla skolan var i full
gång.
En syn som inte ville släppa taget var när den stora maskinen hade klättrat
över den omkullvräkta långväggen med alla de fönstren.
       
 

 

 
 
Tänk om jag kunde
 
Tänk om jag kunde
svinga ett trollspö
som sagans fe
Sim sala bim
Då skulle jag
förändra världen
Ta av mångas överflöd
ge till dem som lider nöd
Stoppa alla krig på jorden
Ge chans för kärleksorden
Allas valspråk skulle bli:
Godhet, vänskap, kärlek
     
Foto: Lisa Westermark   Likt ett aggressivt odjur gick maskinen åt hennes skola! En byggnad                    
   
som lämnat så många minnen. Samma byggnad hade gett henne de
grundläggande kunskaperna för framtida behov. Det var där, nu
under grävmaskinen, som hon fick lära sig de första staplande
bokstäverna, räkna och skriva, hade hon tänkt. Inte undra på att
det skar i hjärtat denna dag.

Mycket hade förändrats i Lisas hembygd under de åren hon bott
på annat håll. Ungdomsåren på 1940- och 1950-talen med levande
byar och med flerfaldig befolkning jämfört med dagens tysthet. De
förändrade levnadsvillkoren medförde en urholkning av lands- och
framför allt glesbygden. Försörjningen upprätthålls inte längre av
småjordbruken och skogsbruket, utan kommer som ett brev på
posten eller avlöningsluckan.
Människor umgicks mer med varandra när Lisa var ung, mindes hon.
Det fanns barn, vuxna och åldringar i byarna. Boskap, välskötta ängar
med rensade diken. Folk var sysselsatta med sitt och livet pulserade.
Lisas ögon levde alltid upp när hon började berätta och minnas. Med
medryckande entusiasm målade hon upp bild efter bild av det som stod
henne som kärast, hembygden.Men mitt i berättelsen balanserade hon
det romantiska livet på landet med påminnelser om bildens baksida.
Hårt arbete och många gånger mycket fattigt, då brödfödan på bordet
inte var en självklarhet.
 
Men lyckan då? Fanns det mer lycka på den tiden, Lisa? Är vi lyckligare
idag i vårt välordnade prylsamhälle? Min fråga överraskade henne inte,
tvärtom, hennes tanke syntes i blicken och svaret fanns redan på läpparna:
- Lyckan måste vi finna inom oss och i gemenskapen med andra människor,
den finner man inte i döda ting. Man kan köpa sig konstgjord lycka för
en stund, ett surrogat, men aldrig äkta. Den är omutbar.
Lisa berättade gärna om tiden på Arbetsstugan, (finns att läsa om på
annat ställe i boken) och har beskrivit förhållandena där och även skrivit
ner vissa händelser som inträffat då hon bodde där som skolelev.
En ramsa mindes hon som barn från byarna brukade rabbla upp när det
kändes motsträvigt att åka till skolbyn. Den löd så här:
 
Till Lompolo vill jag inte gå,
där finns så mycket rapakkoo.
Kengänsuusta inne gå..
 
Lisa var alltid en flitig skrivare och en ivrig berättare. Hon hade deltagit
i flera skrivarkurser i Arvidsjaur, bland annat med den kände
f. radiokvinnan Kerstin Guldbrandsen som kursledare. I denna bok får ni
läsa en del av Lisas texter, som vi i samråd valde ut ur hennes samling
att publiceras i en påtänkt bok. Allt hon skrivit genomsyras av en varm
känsla för hembygden, men också kommer vemodet fram över att tidens
tand tuggat på drömbilden om hembygden.
 
Tyvärr gick Lisa bort alldeles för tidigt år 2004, men hennes tankar i texter
fortsätter att leva.
           
 
Sommarkväll
 
 
Det är en ljuvlig sommarkväll
Solen flödar dygnet runt
Kvällen känns sval och skön
efter en ovanligt varm dag
Älvens vatten glittrar, blänker,
återkastar solljuset
Gårdarna på båda sidor om älven
speglar sig i vattnet och fördubblar byn
Bergen runt omkring ramar in allt
med sin blågröna färg.
 
Det är lugnt och tyst
 
Jag sitter vid fönstret
i mitt barndomshem
och ser ut över byn
Det är liv och rörelse i varje gård.
Barn och ungdomar skrattar, skriker,
leker, hoppar hage, sparkar boll.
Kor och kalvar har kommit hem från
skogen, råmar och vill in i lagården.
Hästarna vilar sig efter dagens arbete.
 
Det är sällan tyst
 
En vindpust krusar vattnets spegling.
Jag vaknar upp ur minnenas drömvärld.
Nu ser jag
de öde gårdarna, kalhuggna skogarna,
igenvuxna stigarna och slåtterängarna.
Inga lekande barn, ingen stojande ungdom,
inga betande djur i hagen.
 
Nu ser jag endast
 
ett par stapplande pensionärer
som går på den asfalterade vägen.
 
Tystnad
 
Men..
än hittar semesterfolket hem,
än går flyttfågelsträcket mot norr,
än förgyller midnattsolen sommarnätterna,
än brusar forsarna i älven,
än råmar isen när kölden knäpper,
än sprakar norrskenet i vinterkväll.
 
Men..
hur länge?

En hyllningsdikt..

     
                         
                         
Text: Lisa Westermark  
 
Ombytta roller
 
 
- Du mamma, säger Per fyra år.
- Lilla vän, jag har inte tid just nu, svarar mamma
från köket, jäktad och trött efter en jobbig dag.
Per fortsätter att se pö Björnes magasin på TV.
- Mamma, försöker han igen.
- Ja, jag kommer strax. Är det slut på teven?
Mamma kommer in och kramar om sin lille son.
- Vad var det du ville?
- Jag har glömt, kommer det lite surmulet,
men så skiner han upp och säger ivrigt;
- Jo mamma, jag vill byta med dig.
- Vadå byta?
- Att du är jag.. och jag är du.
- Du menar, att jag skall göra det du gör och
du gör det jag gör.
- Ja, nickar Per.
- Hur går det med dagiset då? Du trivs ju så bra där,
du ville inte komma hem idag heller, utan du ville bli kvar
och leka med de andra barnen.
- Ja det förstås, jag går på dagis för att det är kul... men..
- Går du till skolan och tar hand om min klass där? Dom
var ovanligt busiga idag, fortsätter mamma.
- Nja, det kan jag väl inte, men det du gör här hemma.
- Okay, du lagar maten när jag ser på teve?
- Men vi har ju ätit redan. Du mamma, vi kan väl byta
bara ikväll? Jag får vara uppe lite längre, som du och
pappa brukar. När kommer pappa hem?
- Imorgon. Vi gör som du vill. Jag går och lägger mig om
en halvtimme som du brukar göra, du får vara uppe och
städa opp litegrann.
 
Halvtimmen har gått, mamma slutar leka, lämnar kvar
leksakerna på golvet och säger godnatt.
- Mamma, kan du inte stanna och hålla mig sällskap,
pappa är ju inte hemma.. och jag är så trött?
- Ska vi strunta i det där om ombytta roller ikväll?
- Ja, vi gör det någon annan gång istället.
           
´
 
Guld och gröna skogar
 
 
Guld och gröna skogar
hur länge finns de kvar?
När vi tog över
efter våra fäder
var skogen grön
bergen fulla av malm
och forsars dån och skönhet
kunde vi beundra
Vi plockade bär och svamp
utan några gifter
Vi kunde äta fisken
som fanns i våra sjöar.
Ord som hormoslyr och becurell
vi aldrig hört som barn
 
Vårt inland - framtidsland
Du särskilt hårt är skövlat
på dina rikedomar.
Malmen uti bergen snart är slut
De flesta forsar redan tystnat
Många skogsbeklädda berg
står kala utan träd
Bär och svampar innehåller
kanske becurell i massor
Fisken dör i sjöar
eller får ej ätas obegränsat.
Vad har vi gjort
med våra naturresurser?
Hur har vi kunnat slösa så?
Vad blir kvar
av guld och gröna skogar
till kommande generationer?