`POLITIK´     politik idag ´2000-talet    

 

  ..................................................

  Sidan uppdaterrad den 7 april 2019     .......................................................................................................................................      
               
  Tillbaka            
 
 
.
Synonymer till ordet Politik
från ett korsordslexikon:

.

  • List
  • Plan
  • Linje
  • Metod
  • Policy
  • System
  • Princip
  • Slughet
  • Strategi
  • Beräkning
  • Diplomati
  • Handlande
  • Uträkning
  • Inriktning
  • Riktlinjer
  • Statskonst
  • Inställning
  • Statsklokhet
  • Handlingsmönster
  • Tillvägagångssätt
  • Statsangelägenheter
   
.
Söndagen den 7 april 2019
 
Som en skock byrackor mot en
 
Text: Reino Larsson
Populism i politiken.. nedsvärtas ofta som något som 'katten släpat in', när det
istället ska välkomnas och ses som något uppfriskande och uppruskande av
sådant som gnuggats och nötts så länge att det fastnat i gnidgropen.
Populism bör ses som en välbehövlig energikick för demokratin som fastnat på
stället och trampar på utan att komma någon vart.
Någon klok lär ha sagt att populism är nödvändigt för att hålla demokratin levande.
Helt riktigt är det så, och de svenska järnvägarna är ett bra exempel på hur det
går när allt bara får rulla på och rulla på utan underhåll eller förnyelser.
Det är medborgarna som är och ska vara 'dockteaterns' regissörer och dirigenter.
Och när vi medborgare börjar känna att 'dockteatern' har börjat leva sitt eget
monotona liv, utan att lyssna på oss.. vilka de egentligen ska lyssna väldigt noga på,
för det är vi medborgare som håller i taktpinnen, till syvende och sist. För.. demo-
kratin vilar på våra enkla bräckliga axlar som tillsammans blir starka som den
vassaste spikmattan :/
Tänker på byrackorna i byarna som lever i harmoni med varandra, har sina små
egna revirer att vakta, men reagerar och agerar tillsammans direkt mot en
främmande jycke vid skogsbrynet. De vill inte släppa in någon vars avsikter de
är osäkra på, och framförallt vill de slå vakt om den gemensamma reviren som
en liten by är. Vi människor är inte så olika våra djur i det avseendet heller, vi vill
veta vilka vi har att göra med, innan vi släpper dem inpå.
 
För att försöka förstå parlamentets politiker och deras agerande i grupp genom
de senaste årens turbulenser så är det inte så dumt att låta våra bästa vänner i
djurvärlden ledsaga våra tankar för att förstå.
Ingen tror väl att Stefan Löfvén (S) och de andra sex partiledarna på allvar är
rädda för att den främmande jycken Jimmy, som vill in värmestugan Rosenbad,
skulle attackera de sju!? Det är ju ändå alla vi medborgare som är hussar och
mattar åt alla åtta jyckar, vi har dom i stadigt kopplade, och blir det bråk så
rycker vi in, absolut!
 
Nej, det handlar om helt andra mekanismer vid gruppbildningar och grupp-
sammansättningar. Att som utomstående komma in i en välinarbetad och väl
sammanhållen grupp är inte lätt. Det ser vi på arbetsplatser och liknande där
folk bildar små 'öar' i något större, söker gemensamma kontaktytor, och
klumpar ihop oss.
En optimal grupp bör bestå av sju personer, fick jag lära mig under projekt-
ledarutbildningen, varken fler eller färre, om det är möjligt. En sådan grupp
sägs fungera bäst. Och nu när vi tänker på de åtta partierna i Sveriges Riks-
dag och att sju av dem har varit länge ihop och är väl 'inoljade' i samarbetet,
då kanske.. vi börjar fatta varför de sju har så ihärdigt och grovt mobbat den
åttonde tämligen nykomna som självklart också vill kliva in i 'sandlådan :/
De/vi vill inte ta några risker med en åttonde! :/
.
     
               
 
 
-
   
´
Söndagen den 30 januari ´2011
 
Sunda förnuftet-lism
 
Text: Reino Larsson
Socialism och kapitalism lika goda kålsupare! En nederländsk framstående
professor i ekonomi lär ha sagt att det är allmänt känt och av historien bevisat
otaliga gånger att ren kapitalism eller ren socialism leder båda till katastrof. Han
förespråkar en mycket väl avvägd blandekonomi.
Vi kan säga att vårt lands välfärd har under decennier byggts upp med hjälp av
efterkrigstidens medvindar och efterfrågans omättliga sug. Alla har varit delaktiga i
uppbyggandet och det politiska instrumenten har använts till att styra och fördela
avkastningen så att den kommit hela befolkningen till del. Olika trygghetsreformer
har konstruerats och drivits igenom för att sammantaget bilda ett grundtäckande
skyddsnät för enskilda medborgare. Medborgarnas syn på vad ett gott samhälle
att leva i är och vad ett humant samhällsklimat innefattar har framstått som tydliga
vägvisare för reformutformningen.
 
Idag är situationen en annan! Svenskarna har valt en annan väg. Vi har valt en
regering som har en helt annan prioritering i de grundläggande välfärdsfrågorna,
har en annan ideologi, en helt annan syn på samhällets inblandning i människors
väl och ve. En ideologi som lyfter högst individens rätt till frihet, oberoende och
valfrihet. En ideologi som idealiserar egot, individens initiativförmåga, och förutsätter
varje individs ohämmade kapacitet och oändliga möjligheter. En ideologi som ser
ner på misslyckade, svaga, drabbade människor, samt pensionärer som `gett sina
liv´ åt bygget av det svenska samhället.
Svenska folket röstade fram denna regering, det var så vi ville ha det, och det är
demokrati i dess renaste form. Många arbetande har fått det bättre, utan tvekan.
En extra tusenlapp varje månad i börsen märks. Är det ett hushåll med två som
jobbar så blir det två extra. Som min brorson uttryckte det; `Vi har fått det mycket
bättre.. på vår gamla mors bekostnad´!
Vardagen står oss människor så nära att vi nästan kan ta i den. Tiden för många
är så fylld av livets realiteter att trycket från stockande måsten och påminnelser på
gula klisterlappar pressar den lilla människan in i stressens glupska käftar.
Det är inte konstigt att vi då nappar på lockande beten. En extra tusenlapp skapar
kanske drömmar om en.. andningspaus, en gnutta frihet, ett bättre liv..
Längre än så orkar vi kanske inte att tänka, analysera, ideologisera... Vi vill ha
något nytt!
 
Sverige har varit ett bra land att leva i, och är det fortfarande! Vi har skämts
bort och invaggats i en självklar föreställning om en välvillig och genomtrygg tillvaro.
Så har vi svenskar velat ha det, så har vi byggt upp detta land under lång tid.
Det har dom flesta varit ense om, en säker och trygg majoritet har borgat för det.
Sjuka människor har av samhället/vården behandlats med respekt och med-
mänsklighet. Läkarnas kompetens att avgöra patientens bästa har inte ifrågasatts
genom särskilda försäkringsläkare vilkas lojalitetsdilemma står mellan patienten,
den lilla människan, och den starka uppdragsgivaren. Lönekuvertet och lojaliteten
har ett klart samband, det har vi nyligen blivit påminda om i `Sagan om Ikea´.
Visst har arbetslösa försökt drivas till arbete också tidigare . De som minns 60-talet
och flyttningen av arbetskraft från norrland till södra Sveriges skriande arbetskrafts-
behov. Den tidens `tvångsförflyttning´ är ändå förståelig, och samhället/Af ställde
verkligen upp för de utan arbete här. Man fick biljett och traktamente att först åka
ner och titta på arbetsplatsen och ytterligare resa ner om man tog anställningen.
Jämfört med dagens krav på de arbetslösa så fanns det substans bakom åtgärderna,
det fanns arbete.
Istället som idag, när arbetslösa pressas med tummarna i skruvstycket, hotas med
ekonomiska repressalier och avstängning om de inte hittar de obefintliga passande
jobben. Det är också ren förödmjukelse att tvinga de arbetslösa söka ett visst nume-
rärt antal `omöjliga´ jobbsök att visa upp.
Visst, helt klart finns det folk som inte vill jobba, de vill hellre göra något annat roligare.
Ändå är just det att ha ett jobb att gå till väldigt viktigt för de allra flesta människor.
Även de lataste, tror jag, skulle vilja ha den tillfredsställelse, identitet, integritet, lön,
samhörighet som ett riktigt arbete ger. Det gäller bara att hitta just det passande.
Som unga har vi drömmar/planer som vi vill förvandla till en grund för det kommande
livet, för framtiden. Vi vill själva välja.. förbereda, utbilda oss, för att försöka för-
verkliga vår ambition, våra drömmar, förverkliga våra liv.
- Hur känns det för den människan som inte fick chansen, inte fick möjligheten, kunde
inte, saknade förmågan eller inte orkade av någon anledning? Hur gick det med hennes
drömmar?
 
Vi människor är olika. Vissa är starka, friska, positiva, fyllda av energi, framåtanda
och viljestyrka. Andra har inte samma förutsättningar, inte samma möjligheter, inte
samma förmåga. Sedan finns det människor mittemellan längs hela skalan. Vi är med
andra ord en brokig skara individer.
Därför kan vi inte sortera in alla människor i en och samma mall och kräva en absolut
anpassning till det påbjudna.
Människan är en flockvarelse, jag ville säga flockdjur men avstod. Vi har i vårt väsen
driften att vilja tillhöra en gemenskap, en mindre eller större flock. Det ger oss en
känsla av tillhörighet. Från begynnelsen var det mannen och kvinnan, familjen, byn,
stammen.. syföreningen, jaktlaget, politiken.. och varför inte ljugarbänken.
Samhället som vi tillhör har vi byggt upp enligt flockprincipen; vi har skyldigheter
gentemot gruppen, och vi kan förvänta oss hjälp om det kärvar. Alla hjälper till enligt
bästa förmåga. Ingen lämnas åsido.
Samtidigt har människan en längtan/strävan efter att individualisera sig, utmärka sig,
inom flocken. Hur långt man vill distansera sig beror på hur starkt beroendeförhållandet
till flocken är. Se bara på en nyfödd älgkalv, den håller sig `klistrad´ vid sin beskyddare
och `matmor.´ Således..
..är vi människor inte så annorlunda jämfört med alla övriga levande varelser på denna
jord. Fattiga människor som är mer beroende av det civiliserade samhället tyr sig
närmare flockens trygghet, medan de som skaffat sig oberoende och rikedomar
istället vill distansera sig från flocken som de ser som ett hot mot det uppnådda.
Som hyenan när den lyckats snappa åt sig en stek av lejonets fällda byte och springer
snabbt iväg med den till en skyddad plats, och schasar iväg ev. glupska inkräktare.
Inte vill den heller dela med sig till de andra hungriga. Sådana är naturens hårda över-
levnads villkor. Vi flockmänniskor kanske inte har så mycket lärdom att hämta just
från det scenariet. Eller.. är det just det vi har gjort?
 
En intressant iakttagelse är att.. mycket fattiga människor som nästan inte har
någonting är väldigt `generösa´ och gästvänliga, medan hjälparbetare/insamlare påstår
att i de rika områdena är människor minst givmilda! Detta i Sverige.
- Kan man därav dra följande slutsats; att de fattiga uppenbarligen har mindre port-
monnän, men större hjärtan?
 
I och med den alltmer tydliga globaliseringen.. då flockgränserna håller på att
suddas ut och flockars betydelse upplevs minska så kommer det en naturlig mot-
reaktion. Logiskt sett borde vi anamma och låta oss inlemmas i den nya och större
flocken, och dra nytta av en större flocks möjligheter och styrka, men känslomässigt
gör vi ofta precis tvärtom. Vi börjar streta emot och söka oss tillbaka till de ursprungliga
mindre flockarna där vi åter kan bygga upp eller stärka våra identiteter. Vår strävan
blir att tillsammans försöka förstärka den mindre gruppens identitet, återerövra den
till synes förlorade `terrängen´. Söka oss till våra rötter, språkgemenskapen, kultur/
etniska tillhörigheten..
Alltför stora konstruerade `flockar´ får aldrig samma dragningskraft som de mindre
naturliga. En forskare trodde att EUs sammansvetsade livslängd i nuvarande form
skulle bli max 30 år. Det var den `vanliga´ livslängden på liknande konstruktioner.
Problemet för europeiska unionen är att grunden är bräcklig. Hela projektet är på-
budat uppifrån, ett elitens projekt. Svenskarna lurades in i projektet från båda lägren.
Facit visar att väldigt lite överensstämde med överhetens drömmar och hur det sedan
blev.
USA är ett avvikande exempel, och det kanske beror på att det från början grundlades
på en tydlig och klar.. dröm! Sedan har drömmen hållits levande från generation till
generation. Folket har hela tiden varit involverat i.. drömmen, fastän det drömlika livet
för en stor del förblivit en dröm.
 
För att återknyta till vår egen flock.. till vårt eget land! Sveriges välfärd började
byggas på.. en dröm! Drömmen om ett folkhem i vilket alla skulle få plats och alla
skulle behandlas värdigt solidariskt, oavsett rang och börd. Inflytande och delaktighet
i bygget av den gemensamma drömmen öppnades för alla, och många ville vara med.
Trygghet skapades genom en slags `organisatorisk empati´ för folket och omsattes i
genomdrivna inflytande- och trygghetssystem. Människovärdet började puffas upp
grad för grad från dess svåra slagsida. Men..
..bygget var inte självklart för alla. Det stötte på många strapatser, uppförsbacken var
tung, motståndet mäktigt och massivt. Massorna trampade på välansade tår, den
genom tiderna marmorerade maktbalansen skakade i dess grundvalar, makten över
människor som saknade val kände sig hotad. Starka krafter stod mot varandra.
Ett i och för sig ganska normalt beteende bland oss människor, vi vill väldigt ogärna
avstå från det uppnådda. Har vi kämpat hårt för att få ett försprång så gör varje för-
lorad sekund ont i jaget, för att låna bilden från idrottsliga sammanhang. Samma gäller
anseende, uppnådd prestige-, makt-, ekonomisk-, yrkesposition, etc. Helt enkelt;
vi vill inte ta steget tillbaka, backa, ge efter.. Har jag deklarerat för min omgivning att..
`Nu ska jag bestiga Kebnekaises topp´, så skulle det kännas, minst sagt, snopet att
vända om innan toppen var nådd. Det skulle skava länge i självkänslans kammare.
 
För att avrunda denna långa monolog och förtäckta valanalys., knyta samman
och återgå till början;
Man ska akta sig för att bygga färdigt sina drömmar, för om drömmarna tar slut så
förlorar man den naturliga drivkraften. Det var kanske så det gick för dessa folkhems-
byggare?
När drömgeneratorn slutade slussa ut nya drömmar så passiviserades drömbyggarna
och blev lätta byten för skickligt förklädda budbärare och utsatta för förvrängda löften
och nersvärtade mutsedlar.
Drömbyggarna, som uppnått `drömgeneratorns´ maxkapacitet och fått någorlunda
bukt med slagsidan, började alltmer identifiera sig med den forna motståndaren,
trots alla dess försök att sätta käppar i hjulen för bygget.
 
- De tog varandra i hand!
.
     
               
 
`
   
´
Söndagen den 11 februari ´2007
Text: Reino Larsson
Det är med rätta vi får vara oroade över den nya regeringens hårda framfart i
vårt hittills över världen välrenommerade välfärdsland. Hur mycket vi än skällt på
socialdemokratiska regeringar så är det ändå de som under årtionden byggt upp
de system som skapat trygghet och vi-känsla även för de `små´ människorna i
vårt land. Eller rättare sagt, är det det svenska folket som byggt upp välfärden
medan regeringar och Riksdag skapat förutsättningar och givit riktlinjerna för
densamma.
Det är alltid så, att om man vill gott åt sina medmänniskor så vill man också odla
en slags ömsesidig tillit. Man litar på dem som man hjälper.
Nu är verkligheten inte alltid så vacker som man gärna skulle vilja att den var.
Goda viljans och snällhetens väg är inte alltid, eller är aldrig, slät och fin, utan där
kommer det att uppstå sprickor och fallgropar. Det gäller att se upp och inte låta sig
luras av drömmen och den goda viljan som man bär på.
De socialdemokratiska regeringar som styrt landet har kanske tidvis, i alla fall
under Göran Perssons tid som statsminister, även kunnat visa på lite hårdare nypor
och stramat åt främst i ekonomin på 1990-talet. Det var också nödvändigt, ytterst
nödvändigt. Visst sved det lite här och där, men.. Men de bevarade de grund-
läggande trygghetssystemen om än med smärre justeringar. Det var nödvändigt,
och vi överlevde dessa nyp.
Största felet tidigare har kanske begåtts genom att låta de olika trygghetssystemen
`rulla på´ utan ett vaksamt övervakande uppifrån.
Det är farligt och naivt att tro att välvilja alltid gengäldas med välvilja. Att system
som är till för oss människor nyttjas endast då verkliga behov uppstår.
Det är med rätta vi får vara oroade över den nya regeringens pågående ned-
montering av vår välfärd. Läser i en en vecka gammal NSD om farhågorna med
nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. Sverige och Portugal kommer att bli de enda
länderna inom EU som kommer att sakna liknande institut!! Vart är Sverige på väg?
Med den kyla och cynism som denna regering tycks styra för att uppfylla högerns
politik gör att man känner kalla kårar i ryggen. Och var är de två mer `mänskliga´
partierna, center- och folkpartiet, som tidigare värnat också om de mindre lottade
i samhället??
Är Maud och Lars ännu så högt uppe i segerns rustillstånd att de inte kan tänka
klart? Jag förundras över hur dessa partiers gräsrötter kan stilla tigande se på deras
partiers totala underkastelse och omsvängning i politiken!
Däremot har Kd alltid hört till ytterhögern och agerat därefter så där finns inget att
förundras över.
Egentligen vore det enklast för väljarna om alla de fyra borgerliga partierna slogs
ihop till ett parti, De nya moderaterna. Det skulle bli mer begripligt och lättare för
väljarna att förstå. Fyra partier med samma politik? Ja, jag begriper då inte.
Jag tänker istället och känner med alla de stackars människor som fått kämpa redan
under förra regeringens ok och blir nu tvungna att försöka överleva under den nya
som inte verkar besitta några empatier eller sympatier med de svagare i gemenskapen.
Jag har sett ensamstående kvinnor med barn fixa och trixa ihop deras ekonomi
som en schackmatch med Boris Barenko, eller vad han nu heter, mästaren.
 
Helt plötsligt har vi då fått en rymdminister!! Varifrån damp denna minister
ner på vår jord? Inte väl från rymden!
Självklart är det vår näringsminister Maud Olofsson som iklätt sig den rollen när
någon svensk fick komma med upp i rymden i en amerikansk rymdfarkost.
Regeringen såg väl en chans att få lite publicitet och goodwill i och med detta.
Hoppas bara att rymdministern är uppmärksam på vilka som uppehåller sig i
närheten av rampen när hon provsitter olika rymdskepp, menar, att ingen
förgrymmad centerpartist går och tänder på medan hon provsitter, och skickar
henne till månen eller någon annan avlägsen planet!
 
Men nu ska vi inte bara klanka på den nya regeringen. Vårt vackra land
behövde en ny regering, den gamla var trött och skröplig. Vi behöver nytt, förnya
oss då och då för att komma ur de gamla fårorna som vi så lätt faller i och följer
av bara farten. Det fräschar upp att byta gardiner ibland, påstår kvinnorna.
Vad fanns då tillhands? Jo, `Alliansen för Sverige´! Det lät häftigt, det var något
nytt och det verkade vara `Go´ i dem. Framtoningen var medryckande.
Ok, det började väl inte så bra. En och annan licensskolkare och någon som
anlitat svart arbetskraft. Småsaker, kan man tycka, men inte när det gäller ministrar
och ideologiska principer satta i system.
Det var riktigt att sparka ett par ministrar, men det var fel att Reinfeldt inte agerade
konsekvent, Billström och någon till fick stanna. Kvinnorna tvingades gå.
Jag tror faktiskt, att regeringen Reinfeldt har större förmåga, mer handlingskraft och
nyktrare syn på vissa mycket problematiska samhällsområden. Närmast tänker jag
på situationen inom skolan, rättsväsendet, kriminalvården, djungler av paragrafer
och byråkrati för småföretagarna som kämpar...
Det måste bli bättre ordning i klassrummen, mobbarna ska flyttas inte offren,
tider passas och mössor och mobiltelefoner hör inte till klassrummen. Ungdomen
ska fostras att uppföra sig, på arbetsplatserna kräver man ordning och disciplin.
Brottsbekämpningen, lagföringen och påföljden bör synkroniseras med sunda för-
nuftet. Ingen ska kunna skylla på den andra och gå fri. Onödiga myndigheter
läggas ner... metkrokar inte får agnas med levande mask!?
 
Som sagt, den gamla regeringen var trött. Göran Person var trött och hade ont
i benet. Den goda viljan kanske fanns, men styrkan, stinget, energin, effektiviteten
saknades. Snällhet och naivitet bör hållas åtskilda.
Till råga på allt, tänker sossarna välja till ny ordförande en lika trött Mona. Har
de inget annat än gammal skåpmat att komma med?
Inget ont om henne, hon är säkert duktig och snäll person, men att i nästa val
kunna stå som segrare krävs lite mer av vad `Alliansen´ hade nu. Folk vill se
dynamik, nytt, fräscht.. Det som alliansen bjöd på.
En annan viktig fråga är om Sahlin kommer att föra socialdemokratiska partiet
ytterligare åt höger. Fotfolket och ledningen för partiet verkade ju gå i otakt redan
under Göran Perssons tid. Tyngden i rörelsen ligger nog vänster om mitten. Att
få en ledning som tar ytterligare steg åt höger kommer att öka gapet, eller klyftan
om ni så vill, mellan toppen och foten.
De enda som kommer att vinna på det är vänsterpartiet. Skulle de också göra
ett avslut och bokslut på allt vad kommunism heter så skulle de bli det större
partiet bredvid det mindre socialdemokratiska.
De har en bra partiledare, enda felet med honom är att han biter sig envist fast
vid något gammalt och segt. Det räcker inte med bara läpparnas bekännelse,
utan hjärtat måste vara med. Å andra sidan är det näst intill omöjligt att komma
ur en övertygelse med uns av självaktning i behåll.
 
Jag lyckönskar den nya fräscha regeringen, jag tror att vårt samhälle behöver
en injektion av något nytt. Många saker de lovat göra är bra, de är mer vakna och
har en nyktrare syn på många samhällsproblem, de är mindre snälla och naiva.
Ett land kan inte enbart ledas med känslor!
 
- Men något som jag aldrig kommer att acceptera, aldrig glömma, är när
någon sparkar på en som redan ligger!
 
 
     
               
       
 
Lördagen den 9 september ´2006
Text: Reino Larsson
 
Det är val i Sverige om en vecka, den 17 september. Det är viktigt att rösta!
Viktigt, oavsett på vilket parti man lägger sin röst på. Folket ska visa med öppna
handen riktningen åt politikerna och som förtroendevalda har de den ödmjukaste
plikten och skyldigheten att verkställa väljarnas vilja, så långt detta är möjligt.
Utan egna eller de egna partiers manipulerande.
Önskvärt vore att så många som möjligt gick till urnorna och pekade åtminstone åt
något håll, bättre än att ligga på sofflocket. Ibland kanske man tycker att det verkar
meningslöst att rösta, samtliga politiker lovar vitt och brett, och efter valet tycks helt
andra premisser gälla.
Så är det tyvärr, men man måste skilja på partiernas intensioner, drömmar och
det verkliga politiska livet. Liksom vi vanliga enskilda människor; vi har våra planer
och drömmar om vad vi vill göra och åstadkomma, men möjligheterna att förverkliga
dessa är begränsade, ofta av flera faktorer. Så är det väl också när det gäller sam-
hällsfrågor och politiken.
 
Som sagt, nu lovas det vitt och brett, buden trissas upp och vi potentionella
väljare och gräsrötter har att kritiskt.. ja, mycket kritiskt granska valören i löftes-
floran, så att vi inte under kommande mandatperiod behöver känna oss grundlurade
för femtielftegången.
- Jag menar, vad är egentligen Göran Perssons löften om `världens bästa åldrings-
vård´och annat värda? Varför just nu och inte tidigare! Sveriges ekonomi sägs
blomstra, men vad gör den efter valet? Ska man strama åt ytterligare?
Sossarna vill höja utlandsbiståndet med en massa miljarder. Men alla våra egna
hemlösa, ensamstående föräldrar, fattigpensionärer, oftast kvinnor som slitit hela sitt
liv för folkhemmet och ska nu leva på kanske 3800 kr?
Som i en familj, man ser till att de egna familjemedlemmarna har det bra, innan man
skickar massor med pengar till andra hjälpbehövande på andra sidan jordklotet.
För mig är detta bakvänd politik.
- Och vad är borgarnas löften värda? De säger, att de ska köra en stenhård jobb-
politik. Varifrån ska alla jobben trollas fram? Är det inte arbetsgivarnas sak att
lova och anställa? och vilken arbetsgivare säger nej till ökad produktion och
anställning också under nu rådande omständigheter? Tjänsten och produkten måste
bära de egna kostnaderna, om inte så är vi snart nere i samma levnadsnivå som
de kända låglöneländerna. Vill vi det?
Det blir säkert jobb om lönerna dumpas och anställningen hänger på arbetsgivarnas
godtycke från dag till annan. Så har det varit för inte så länge sedan, också i vårt land.
För de ungdomar som lyckats få ett jobb och invaggats i en bubbelliknande
schimärisk trygghetskänsla med lockande karriärstege är det lätt att dras med i de
kraftigt blåsande högervindarna.
Det är riktigt, man ska tro på sig själv och veta sitt egenvärde, men...
man får inte glömma sin omgivning eller dem som av olika anledningar saknar denna
inre styrka eller begränsas av andra skäl.
 
Valet gäller ideologierna! Valet kan bli ett ödesval för vårt land. På en dag,
med en papperslapp, kan vi som väljare skrota mycket av det som generationen
innan oss fått kämpa till sig, bit för bit.
- Det gäller ideologierna, som sagt.
Vad Reinfeldt tiger om, det dundrar Maud Olofsson ut med utan att rodna!
Kristdemokraterna har alltid stått höger om moderaterna ideologiskt. Och vad
Folkpartiet står för har det den senaste tiden skrivits spaltkilometrar om! `Den
som gräver en grop åt andra ...´verkar stå sig även idag.
 
Om sossarna får vårt förtroende...
om säger jag, så gäller det för dem att bli mer lyhörda på svenska folket, inte
bara sina egna väljare och partifolket. Partiet och dess toppar måste tona ner
den egna profilen och låta folket bli mer delaktigt.
Inte ryckas med i klappjakter på verkliga arbetslösa och sjuka, avskaffa de
ålderdomligt enväldiga förtroendeläkarna som med ett penndrag bakom sina
skrivbord kan dra undan benen på redan drabbade.
Fokusera istället strålkastarna på dem som fuskar och försöker förstöra de
fina trygghetssystemen som byggts upp av svenska folket.
 
Jag hoppas att svenska folket är klokare än att de låter sig ryckas med av
de just nu snålblåsande högervindarna och samtidigt vrida tillbaka vårt vackra
land till förra seklet.
Och jag hoppas också att om sossarna vinner, att de tar sig en öppen och
förutsättningslös dialog med sina väljare och svenska folket åt vilket håll landet
skall styras mot, att folket och dess politiska ledare åter hittar till varandra!
     
               
     
 

 

 
 
Onsdag 9 november ´2005
Text: Reino Larsson
 
Men hallå! Kan man inte längre ens lita på Lars Ohly? Jag som trodde att
han var den enda kvarvarande tjurskallen och politikern som höll fast vid sina ideal!
- Mycket besviken blev jag på dig, Lasse, mycket!
För jag menar, känner man sig som kommunist så ska man också kunna stå upp
och säga det rakt ut. Och det gjorde du ju i början men sedan blev trycket för stort
och du knäböjde dig snällt inför opinionsvindarna. Förklaringen var minst sagt luddig.
Innerst inne var han kommunist men han skulle sluta kalla sig för det därför att andra
hade en annan uppfattning än han om vad ordet kommunist innebar bla bla bla...
Detta är alltså höjden av politikens åsiktsmarknad. Det gäller att vända kappan efter
vinden - hur ont det än gör i själen.
- Väntar bara på när Reinfeldt ska säga att han inte är kapitalist, utan bara
känner sig som sådan innerst inne!
De andra partiledarna har väl redan gjort det i viss mån. Lars Lejonborg säger sig
vara liberal men innerst inne känner han sig som moderat. Maud Olofsson vet väl inte
riktigt hur hon känner sig där inne men ordflödet är det inget fel på. Vad hon sedan
säger vet inte jag för jag har aldrig orkat lyssna på henne.
Göran Hägglund säger sig värna om de svaga i samhället, som en kristen helt riktigt
bör gör, men applåderar ivrigast för Reinfeldts cyniska högerpolitik.
- Vem har vi kvar då?
Maria Wetterstrand och Peter ja. Hmm...! Jag tror faktiskt att de känner sig som
miljöpartister rakt igenom. Stadsjeepen?? Ahh´ ett pojkstreck bara och det måste vi
väl kunna överse.. Jag menar, om Peter nu absolut vill ha en sådan att köra med
i sandgroparna utanför Kalix så.
Och förresten med handen på hjärtat; Vem skulle inte vilja det?
Men höll ju helt på att glömma bort Göran Persson!
Numera godsägaren Persson. Nu ska vi inte vara så kittsliga här. Visst unnar vi vår
statsminister nöjet att få äga ett slott. Det är inte tu tal om det. Jag tycker faktiskt att
han har förtjänat det och dessutom har han ju äntligen fått sin Anitra. Vad mysigt de
ska få där, ett eget slott, nykära och allt. Och om någon säger något annat så är det
bara ren och skär avundsjuka! ska jag tala om.
- Nej, låt Göran äntligen få känna sig som en godsägare. Det har kanske varit hans
stora dröm livet, och drömmar vill vi alla förverkliga förr eller senare.
. Och det där med att vara en socialdemokrat och godsägare går säkert att förena
på ett eller annat sätt.
 
I dagarna har en präst i Pingstkyrkan stått åtalad för att han från predikstolen
sägs ha kränkt de homosexuella. Kränkningen lär ha handlat om att han jämfört de
homosexuella med en cancersvulst i samhället. Åke Green har tidigare friats från
anklagelserna i lägre rättsinstans, men nu har RÅ överklagat den friande domen.
Samtidigt pågår en namninsamling bland präster mot kyrkomötets beslut att homo-
sexuella ska kunna välsignas av och i svenska kyrkan av dess präster. Ingen ska dock
behöva göra detta mot sin övertygelse. Därför borde ärendet sluta där, tycker jag.
 
 
     
               
       
Fredag 14 okt ´2005
Text: Reino Larsson
 
Ytterligare ett tungt namn har hoppat av från Fi (Feministiskt initiativ), Tina Rosenberg.
Det verkar som att toppen av Fi vittrar sönder innan det ens riktigt kommit igång. Eller
kanske det inte finns plats i toppen för så många starka personligheter. Karaktäristiskt
för toppar är just att de är spetsiga och därför svåra att samsas om platserna om många
villiga vill dit.
Ett annat och stort problem för Fi är, om de tänker fortsätta, att bygga upp förtroendet
till väljarna. Alldeles för många klanterier har allvarligt skadat kvinnornas sak. Inte bara
för Fi utan för allas kamp för kvinnosaken. Det är skamligt för vårt land att männen
dunkar varandra på ryggar och frossar i skyhöga löner, medan kvinnorna verkligen
jobbar för sina låga löner. Ta bara sjukvården, äldrevården, barnomsorgen..
Det är på tiden att någon börjar pressa lönegapet till en rimlig skala. Uppifrån neråt
och nerifrån uppåt. Någonstans mötas de två. Då får de strävsamma med 15 000 mer
livsutrymme och generaldirektörer och andra direktörer får nöja sig med mindre. För
vems pengar är egentligen de ofantliga 1,3 miljarder... ja just, miljarder, som de
två direktörerna får dela på som pension. Det är ofattbart! Och girigheten tycks bara
spridas som löpelden.
 
Häromdagen var det partiledardebatt. Göran Persson målade upp en ljus bild av läget
i landet. Någonstans fanns utrymme att förbättra men i stort sett flöt det på ganska så
hyfsat. Satsningar skulle göras lite här och där och på viljan att förbättra åt alla var det
inget fel på. Och ju mer borgerligheten blottade sig desto lättare var det att få in riktiga
stötar på dem, tyckte han.
- Och med handen på hjärtat, visst har vi det bra i vårt land.. ännu. Ibland tycker vi
att vi har det oförskämt bra, särskilt om vi sett hur andra har det, i andra länder.
Ta till exempel det rika USA. Där saknar 40 miljoner människor grundläggande
sjukförsäkring. De är de människor som får springa mellan 3-4 arbeten per dag för
att kunna ha tak över huvudet och överhuvudtaget ha mat på bordet! De har helt enkelt
inte råd med några försäkringar. USA är ett rikt land, samtidigt som det är ett U-land,
som någon sade.
Än så länge fungerar sjukvården mycket bra i Sverige därför att vi har en allmän
sjukförsäkring. Alla har tillgång till sjukvård oberoende av hur tjocka våra plånböcker
är.
För att inte tala om eländet i Pakistan just nu där 40 000 människor befaras ha
omkommit i jordbävningen. En ofantlig katastrof där världens länder gått in med olika
hjälpinsatser, givetvis. Samtidigt sipprar det fram uppgifter att hela 70% av
Pakistans budget går till militären! Det där med... rädsla och krig är tydligen det största
gisslet för mänskligheten. Vad säger det om oss människor??
Men för att åtegå till Göran Persson. En svag ledare väljer inte starka och för
kunniga medarbetare till sin stab. De skulle i sin tur innebära ett hot mot ledaren och
dennes auktoritet. En miss kan man göra och han hette väl Karlsson, men två blir
för många.
Nej, vill han sitta på den säkra sidan så är det tryggast att välja ministrarna direkt
från SSU. En ung människa som har livet och karriären framför sig gör inte det misstaget
att hon eller han ifrågasätter eller går emot sin ledares pekande hand. Ingen riskerar att
komma i onåd hos HSB! Ett sådant team arbetar aldrig med sin fulla kapacitet.
 
Maria Wetterstrand talade om miljön och hoten för vår existens. Någon tyckte att
miljöpartiet för en flumpolitik. Jag tycker också att hon och de andra miljöpartisterna
pratar om så otäcka saker att jag hellre nästan vill slå dövörat till och inte lyssna.
Inför andra kan jag försöka förlöjliga dem, de är ju de största bovarna egentligen; de
vill ju jämt höja bensinskatten och andra energiskatter!
Sedan att Peter Eriksson själv dundrar fram med en sk. stadsjeep lär väl inte höja
deras trovärdighet särskilt mycket.
- Men om jag lyssnar väldigt noga på dem så går mina tankar direkt till mina barn
och mina busiga och goa barnbarn!
 
Det är synd att Lars Ohly är en så inbiten kommunist. Ja, jag tycker det. Jag gillar
att lyssna på honom faktiskt. Han skulle ha varit en perfekt partiledare, om han inte
hade varit... kommunist! Sverige skulle ha behövt honom som en ren och ärlig vänster-
ledare. Vårt land skulle behöva ett rumsrent vänsterparti placerat någonstans mellan
nuvarande Vp och socialdemokraterna. För jag tror att många saknar ett rent vänster-
alternativ som motvikt till det borgerliga blocket och det alltmer åt högerglidande
socialdemokraterna.
Lars Ohly är rakryggad och säljer sig inte genom att tiga eller förtiga att han är
kommunist. Jag tycker det är rakryggat och jag beundrar honom för det, inte hans
politik. Alltför många politiker finns av det andra slaget som formar sina åsikter efter
hur det framdukade bordet ser ut.
 
Det mest populistiska partiet i Sverige just nu är Folkpartiet. Länge har de kört med
enfrågestrategin och frågorna har de snappat upp genom att blöta fingret och sticka
upp det i luften. I och med samgåendet i `Allians för Sverige´ så har de helt blivit en
påhejarklubb åt moderaterna. Det är svårt att avläsa Folkpartiets identitet längre.
Centerpartiet vet jag inte vad och var de står (för) för jag orkar inte lyssna på deras
partiledare Maud Olofsson. Men det ser ut som om de också hör till samma supporter-
klubb som Folkpartiet.
 
Krisdemokraterna har fått en duktig partiledare. Farhågorna att Göran Hägg(lund)kvist
inte skulle platsa platsen efter Alf Svensson var obefogade. Jag tycker han är lugn och
saklig och kan lägga fram sina synpunkter på ett övertygande sätt. Precis som man
lystrade till Alf en gång i tiden. Moral och etikett i all ära. Nej, så ska jag inte säga för
det behövs verkligen mer av den varan i vårt land just nu. Men vad jag skulle säga
var att det går över mitt förstånd hur ett kristet parti kan lägga sig med sin politik höger
om högerpartiet för att skydda dess högra flank!?
- För mig innebär kristna värderingar helt andra saker än vad högerns politik har att
erbjuda.
 
Förut hade jag en viss sympati för det moderata partiet. Kanske inte så mycket för
dess politik som för dess raka linjer och klara budskap. Boman och Bildt hymlade inte
över vad högerpolitik skulle innebära, de lade inte ut dimridåer för att försöka lura
människor att rösta på dem. Det var rent spel rakt igenom. Lundgren försökte med
samma linje och föll på sin ärlighet. Alla förstod vad det skulle innebära för den
svenska välfärden med så stora skattesänkningar som de föreslog. En total ned-
montering av välfärden, det kunde även den räkna ut som gått ut skolan utan
mattebetyg.
Reinfeldt har helt ändrat strategi. Därför har högern blivit trefalt farligare. Många som
inte ser upp kan halka i deras garn. Budskapet är inlindat i så vackra ord och
låter så bra. Individens frihet och valfrihet, arbete åt alla, fast.. det låter snarare som
socialisternas slagord från 1 majtågen!!?
Och till allt detta Reinfeldts dunmjuka lite bedjande blick. Om allt detta vore en
saga så skulle det vara ett plagiat från "Vargen och Rödluvan", är helt säkert.
- Nej, högerpolitik i all ära men då ska budskapet till väljarna vara kristallklart som
det var tidigare.
 
Nej politiker, sluta prata om den eviga heliga kossan tillväxt. Vi håller på att drunkna
i alla prylar och allt skräp som produceras, marknadsförs och köps för köpandets
skull många gånger om. Människor som springer benen av sig för att tillfredsställa den
så kallade marknaden.
Nästan bara en generation gör slut på jordens naturresurser, och med vilken rätt?
- Börja istället prata om att bygga ett land för människorna att leva i, prata om att
skapa mer livskvalitet, prata om framtiden, måla upp visioner så att folk kan börja
drömma igen. Genom drömmar ökar kreativiteten och meningsfullheten. Välmåendet
ökar och välståndet växer. Det blir ett sug uppåt som drar med också dem som
hamnat i bottenslammet. Allt blandas, avstånden mellan människor minskar, främlings-
skapet vore som bortblåst... Och så vidare.
 
Så där flummigt borde våra politiker prata och skapa en annan atmosfär i vårt land.
Istället för att rabbla upp siffror upp och ner, sätta all tilltro till tillväxt, mera prylar
och marknadens salighet.
 
Ingen politiker vågar prata om vad som händer när oljan börjar sina. Allt är uppbyggt
på att det finns tillgång till fossila bränslen, precis allt. Ändå är det ingen som pratar
om det?
Enligt oberoende experter, alltså oberoende från politiken och oljeindustrin, är toppen
i oljekurvan nådd för många år sedan. Oljan tar inte slut på länge men marknaden
växer snabbt och oljan blir svårare och svårare att ta upp, därmed också dyrare. De
första varningstecknen kommer mellan åren 2005 - 2007. År 2010 börjar det krisa till
ordentligt och 2020 är det kris, enligt dem. Vad gör stormakterna då? En bra fråga.
Samma experter sade att talet om att ersätta oljan med andra bränslen bara är ett
sätt att lugna folket. Det skulle lyckas om vi hade 50 år på oss, men inte en chans
när vi bara har 5 - 10 år.
 
Som ni ser så är arbetsfältet stort och utrymmet mindre och mindre för vila och
overksamhet om vi ska lyckas behålla drägliga levnadsförhållanden för våra barn
och barnbarn. Det räcker inte med att vi stirrar oss blinda på vår egen navel. Vi
måste också lära oss konsten att kunna avstå så att också våra barnbarn får njuta
av jordens resurser. Inte bara vi. //
     
               
               
        Tillbaka