Ett skolminne    
         
Text: Lisa Westermark        
         
Tillbaka   Februarimorgon 1940. En vanlig skoldag.    
   
På arbetsstugan hade vi väckts, klätt på oss, bäddat våra sängar.
Ätit morgonmålet, välling eller gröt.
Plumsat i snön på oplogad väg, stig, till skolan. Där hade vi räknat,
förhörts på läxor i naturlära, geografi, kristendom eller historia. Vi
hade vår ordinarie magister, som varit inkallad större delen av
läsåret, men nu fått komma hem.
På frukostrasten plumsade vi åter i snön uppför och nedför backen
till arbetsstugan. Allting var som vanligt.
   
   
Strax efter frukostrasten hände det ovanliga. Magistern kallades
hem till ett viktigt telefonsamtal. På skolan fanns inte telefon.
Magistern bodde i lärarbostaden alldeles bredvid skolan.
Då han kom tillbaka pratade han med någon av de andra lärarna
ute i korridoren, sedan kom han in till oss i 5-6:an. Allvarlig, lite
uppskärrad.
- Pajala har bombats. Det brinner i några hus. Just nu går det inte
att komma fram per telefon.
- Är det krig i Sverige? Kommer flygplanen hitåt? Bombar de här
också? Vad ska vi göra? Varför bombar de Pajala? Är det några
som har dödats?
 
Frågorna blev många. Magistern kunde inte svara på allt men
lugnade oss med att säga att flygplanen försvunnit och vad han
visste efter telefonsamtalet, så var inte Sverige inblandad i kriget.
Jag minns, att jag tänkte på dem där hemma, tänk om vi skulle
evakueras och vi skulle komma på olika ställen. Jag hade hört
om evakueringen på finska sidan. Vi visste att det var krig i
Finland och i andra länder i Europa. Det hade vi läst i tidningar
eller hört berättas. Radio fanns bara i några gårdar och TV var
förstås helt okänt.
   
   
Lärarna bestämde efter samråd, att vi istället för vanliga lektioner
skulle ha övning i att utrymma skolan och springa till den närbelägna
skogen och gömma oss. Efter några övningar skulle vi få sluta för
dagen.
Dagen därpå skulle alla ha med sig ett vitt lakan eller skynke,
som vi skulle använda för att göra oss mindre synliga i den vita snön.
   
   
Några gånger hade vi övning med lakanen tills vi fick ta hem dem
igen. Vi behövde aldrig använda dem på allvar.
   
    ____________