~ Läs här ~
frågor synpunkter förslag eftertanke / Publicerade urklipp / åsikter brasklappar ifrågasättanden
men man ska heller inte glömma att ge beröm efter förtjänst
Vad tycker du?
      Sidan uppdaterad 14 juli 2018            
      ~

Publicerade

Urklipp

Har du synpunkter?

Skriv till

mixarense@gmail.com

Tillbaka till

STARTSIDAN

 
   
`
Språket som vållar buttra miner
Text: Reino Larsson
Publicerad i Haparandabladet den 26 febr 2008
NSD den 28 febr 2008
Återigen fylls tidningsspalterna med frustrerade inlägg
om den sk. meänkieli.Denna gång då en stor del av
kommunens befolkning, däribland många ungdomar,
utestängdes språkligt vid senaste radioutsändningen
från kommunfullmäktigesammanträdet i Pajala.
- Varför hålla på med sådant?
Då t.o.m. en från Finland inflyttad ledamot sade sig kunna
så pass bra svenska att han klarade sig att framföra det
han skulle. De ledamöter som använde sk. meänkieli,
vilket eg. består till huvuddelen av finska dialektala ord,
vet inte vissa ords egentliga innebörd, utan står och säger
helt annat än vad de menar! Bara ett exempel; föräldrar =
vanhemmat, och inte vanhukset = åldringar, som många
säger. Liknande felsägningar förekommer ofta, då tanke
och tal inte går hand i hand. Så blir det tyvärr om man vill
mer än vad man behärskar.
Därför vore det guld värt att ge möjlighet att lära sig
skriftfinskan som stadig grund till talspråket meänkieli,
givetvis på frivilligbasis.
Vi ska naturligtvis i vår vardag och i kulturella
sammanhang använda det mastiga färgstarka språket
som vi har, inkluderat de från svenskan lånade och
modifierade orden som; aavkaasurööri, insenööri, piili,
diskmaskiini, flakuustanko, gungastooli, osv. Dessa
ord är högst utmärkande i vårt dagliga umgängesspråk
i svenska Tornedalen.
 
Vad som är lite tråkigt i språkdebatten här i Tornedalen är,
att vissa tar sig rollen som företrädare/röst åt hela svenska
Tornedalens befolkning, att olika föreningar talar i
tornedalingars namn och inte enbart å sina medlemmars
vägnar, som vore det rätta.
Vem har egentligen mandat att tala för alla i vår dal?
Borde vi kanske inrätta ett forum, likt Sametinget,
vilket skulle väljas i demokratisk ordning, där olika
gemensamma frågor skulle bearbetas och beslutas i närmare
harmoni med dalens befolkning. Då skulle vi kanske undvika
att så ofta hamna i hetsiga debatter och buttra miner.
Eller ska vi helt enkelt acceptera att även vi i den svenska
Tornedalen är en del av det svenska samhället, och låta
oss inlemmas, om än under tyst protest, in i det.
Vi låter våra ungdomar som är vår framtid visa vägen
för oss med grånade tinningar och cementerade åsikter.
Vi kan aldrig omvända dem, vi hinner aldrig ikapp dem.
 
   
`
Det gamla vanliga
Text: Reino Larsson
Publicerad i NSD den 3 april 2007
Socialdemokraterna valde nyligen en ny partiordförande.
Som en man stod de upp och applåderade den enda
kandidaten som hade vunnit överlägset.
 
En stor folkrörelse som bara kunde plocka fram en enda
kandidat till den viktigaste posten i hela rörelsen!
Ofrånkomligt går tankarna tillbaka till forna Sovjetunionen,
fast man absolut inte ska blanda ihop diktaturer och demo-
kratier.
Dessutom gick meningarna starkt isär bland medlemmarna
om den enda kandidatens lämplighet.
Tobleroneaffären må vara glömt men annat än "det gamla
vanliga" borde ett så stort parti ha kunnat prestera.
"Allians för Sverige" vann valet med råge på grund av att
folk ville ha en förändring, något nytt och fräscht. Vad det
sedan blev är en annan sak, men det blev i alla fall inte
likadant som det hade varit.
"Tåget Sverige" styrdes in på nytt spår som kunde tillfreds-
ställa förhoppningarna om förändring... och förändring
blev/blir det, på gott och ont.
Tiden går snabbt, fast man inte alltid har så roligt heller,
men relativt snart står vi inför nästa val igen.
Alliansen fräschar upp sig och bollar med orden som
förvillar väljarna. De har upptäckt att ord har makt, och att
man kan hamra in ny innebörd i dem.
Säger man till oss tillräckligt många gånger att en fågel är en
fisk, så börjar vi tro att det är så.
 
Vad nytt, fräscht och spännande kan vi förvänta oss
av de "gamla" socialdemokraterna?
 
                   
           
`
Vårt fantastiska Sverige
Text; Reino Larsson
Publicerad i Haparandabladet 4 juli ´2006
NSD den 5 juli ´2006
 
Vi lever i en tid med stora omvälvningar
både på väderfronten och i politiken.
Polarisarna smälter, trädgränsen klättrar
högre och högre upp längs kalfjällen
och fästingen har nått Tornedalen.
Moderaterna ömmar om de små
människorna och sossarna flyttar in
från koja till slott.
När månne har de tvenne mötts
på vägen och kört förbi varandra.
De mindre påhejarpartierna ställer in
sina tungor så att tonen ska behaga 
respektive takthållare. För vem vill inte
sitta skuldra vid skuldra med dirigenten!
 
I tid då moderater kräver fler plusjobbare
på skattebetalarnas bekostnad för att ömma
om gamla, sjuka och medellö... orkeslösa,
utan en tanke på vinst.
I tid då centern sålt sin själ och hoppat
med glädjeskutt i famnen på kärnkraftens-
och storkapitalets vänner.
I tid då vänstern kämpar mot deras övertygelse
i försöket att bli av med det betungande
kommunistspöket.
I tid då folkpartiet ideligen  sticker upp
och ropar ut  sådant som de tror
att ingen hört förut.
I tid då sossarna spelar på deras uppätna trovärdighet,
säljer ut folkets egendomar,
jagar sjuka och de lata, 
och trasslar in sig i paragrafförsåt de själva lagt ut.
I tid då kristdemokraterna tvekar
om vem som är den sanna,
Gud eller Mammon.
I tid då miljöpartisterna enbart lever
på deras övertygelse och susar fram i stadsjeepar
i sandgroparna någonstans i Sverige.
 
Allt medan svenska folket gäspar,
betalar och undrar om det är
Vargen och Rödluvan de tittar på.
 
   
´
 
En långsam plågsam död
Glesbygdens död
 
Text: Reino Larsson
Publicerad i Haparandabladet 23 jan ´2007
och i NSD den 25 januari ´2007.
 
Landsbygden ligger i dödsryckningar. Ungdomen flyr,
nyfödda ser vi i dagstidningar och våra åldringar rycks
ut från sina invanda miljöer. De hanteras som atomsopor
och fraktas till centralorten för slutförvaring.
Butik efter butik försvinner och matförsörjningen till de
kvarvarande blir till huvudbry. Utan barn behövs inga skolor.
 
Sådan är vår vardag. Vi ser inga hjältar, bara offer. Det
skapar spänningar, motsättningar och vi letar efter synda-
bockar.
Sjukdomen slog till redan på 1960-talet då vi avvecklade
de naturliga försörjningsmöjligheterna för landsbygden.
Våra krav växte, vi ändrade livsstil och vi sålde våra själar
till dem som betalade bäst.
Nu ligger vår existens i välmanikyrerade händer,
kalkylerande hjärnor, i oförståndets palats. Hos dem som vi
sålde oss till i vår enfald.
Vem ska vi utse till syndabock? Regeringen? Kommunal-
rådet? Grannen? Eller vårt oförstånd?
Lyckligtvis har patienten länge hållits vid liv med konst-
gjorda åtgärder. Den drastiska försämringen i sjukdomsbilden
inträffade på 1990-talet, i efterfestens tecken. Det var då
när den förra regeringen började spara in på medicineringen.
 
Den nuvarande regeringen har kopplat bort de sista livs-
avgörande slangarna.
- Om 300 dagar ser vi resultatet!
                   

 

       
 

 

'
Bilden vi själva skapar
Text: Reino Larsson
Artikeln införd i NSD den 8 sept ´2004
 
Pajala styrs av det manliga tänkandet. Bilden är utspridd vida
omkring. En bild, som kanske verkar lockande och pockande...
Men för vem?
 
Mycket kul verkar hända i Pajala.
Älgjakt, snus... Römppä och rumpa. Hemkört, bastu och så
lite humppa.
Sedan blir det kalla vintermorgnar, funderingar och ensamhet...
Och så blir det älgjakt igen! Römppä, humppa...
Bilden av Pajala finns där ute. Folk tror att den är sann.
Desperationen ligger i luften, Pajala ropar:
"- Skicka hit era kvinnor, vi tar ert avfall och bunkrar in era
människospillror!"
Männen pratar:
"- Vi behöver ha flygplatsen... Ja, kanske två! Det väntas
snart femtiotusen, nej, åttiotusen... om inte fler!"
"Vi behöver...," tänker männen och rynkar på pannorna,
"resten ordnar sig sedan."
 
Klimatet är hårt, vintern lång och vardagen tuff.
Kvinnorna tänker, många flyttar.., "lille Per måste få en varmare
jacka... moster Asta fyller år och mormor... måste hinna."
 
Samvetet gnager, "försummat gubben, glömde matlådan,
stackars han." Jobbet ringde... "Kaos! Kan du komma??"
Kvinnor pratar, någon suckar, andra skrattar.
"- Tänk ändå... om vi hade fyra, ja, fem händer!"
Alla skrattar.
   
'
Olyckskorparna kring flyg-
platsen fick rätt
Text: Reino Larsson
Artikeln införd i Haparandabladet 17 sep ´2004
 
Pajala flygplats är nedläggningshotad, olyckskorparna fick rätt
till slut.
De cirklade hotfullt över flygplatsen redan under invigningen,
men alla såg dem inte. Men, man ska heller inte alltid nonchalera
korparna för, alltför ofta ligger det kadaver där de cirklar.
Det är lätt att vara efterklok, men lika mycket är det fel att enbart
tro att en flygplats ska vända utflyttningsströmmarna.
Det måste finna underlag och efterfrågan. Rent logiskt verkar
det vara i fel ända man börjar i, i så fall.
 
Orimliga subventioner
Idag subventionerar skattebetalarna 4500 kronor per flygstol på
linjen Pajala-Luleå. Det är givetvis orimligt och ohållbart i längden.
Vi måste istället slå vakt om flyglinjerna som förbinder Norrland
med övriga Sverige.
Gällivare är ett bekvämt alternativ och på dryga en timmes bilfärd
från Pajala. Inom länet är förstås bilen det smidigaste fort-
skaffningsmedlet.
 
Bort med töntstämpeln
Jippon är bra som lockbeten och reklamblixtar. Mass-
medierna nappar och blickarna vänds. Men sedan måste det
finnas något seriösare bakom som bär upp bygden.
Vi har sett hur svårflörtade företagen är och det beror givetvis
på att det geografiska läget inte är ekonomiskt attraktivt.
Det är helt rätt med en bred och stark satsning på kulturen. En
mjukare och positivare bild av vår bygd är på sin plats.
Vi måste sluta mata sensationssökande journalister och få
bort töntstämpeln. Bilden av vår bygd måste bli seriösare. men
ytan glansig och glad!
 
Bästa barnomsorgen
Pajala har visat att de kan!
Det senaste stora engagemanget och den helhjärtade satsningen
på Vittulaprojektet är ett bevis på förmågan - om viljan finns.
Många "korpar" kanske inte riktigt ser sambandet mellan Mikael
Niemis personliga framgång med dundersuccéboken och
kommunens stora "haka på" satsning, men inte ens de kan väl
alltid ha rätt?
Med samma glöd och entusiasm kan Pajalabygden nå långvariga
framgångar.
- Varför inte skapa Sveriges bästa barnomsorg, en skola som höjer
sig över alla andra och en unik äldreomsorg?
Låt de som jobbar "på golvet" bli "Pajalamodellens" visionärer,
arkitekter och skapare. Slipsgubbarna kan med fördel ta plats på
åskådarläktaren.
Detta skulle ge eko långt ut och generera positiva signaler.
Många aktiva konsumerande pensionärer skulle lystra till och söka sig
till en tryggare och säkrare tillvaro.
 
Pajalamodellen
Oroliga föräldrar med barn i nedslitna skolor och hård miljö
skulle börja snegla på Pajalamodellen och ställa frågor.
Det skulle bli inflyttning och många småbarnsföräldrar skulle se
chansen att få jobb.
En trivsam, frisk och trygg tillvaro är ingen självklarhet längre.
Därför kan vår bygd ha framtiden för sig, trots alla olyckskorpars
kraxande.
Kommentar: Senare fick dock Pajala kommun extra anslag
från staten att driva flygplatsen vidare några år till.
 
 
                   
            '
Töntarnas dal
 
Text: Reino Larsson
Artikeln införd i NSD den 22 nov ´2003
och i Haparandabladet
Det är allom bekant, att de så kallade kändisarna regelbundet
måste få publicitet för att kunna hålla kändisskapet i ramp-
ljuset. Det kan ske på olika sätt och ett är att kasta ut
spektakulära uttalanden om just fördomar. Massmedierna
nappar med gäddans glupskhet.
Jag är övertygad om att värdarna i Pajala gjorde sitt yttersta
för att på ett så korrekt sätt som möjligt sköta värdskapet för
ministern.
Och förresten, vem skulle inte vilja ha Ulrica Messing på
sparken!
Det är sant att töntbilden av oss ha fått en oönskad spridning
neråt landet. Särskilt Pajala är vida känt och det började med
bussningen av ryska kvinnor till Römppä. Filmen "Jägarna"
spädde på fördomarna om oss i norr och det senaste är
sexhandeln med ryska kvinnor.
- "Men ni däruppe är ju sådana som tjuvjagar, köper sex
och lever rövare i största allmänhet," är inget ovanligt på-
stående som man möter från vilseledda sörlänningar.
 
Stämmer då den bilden av oss? Absolut inte!
Vi här uppe är inte mer, eller mindre för den delen, töntar än
någon annanstans. Nej tvärtom, töntarna är de som i sensa-
tions syfte och i jakten på ökad lösnummerförsäljning odlar
den negativa bilden om oss och vår landsdel till av okunnighet
mottagliga sörlänningar.
Nu får man verkligen hoppas att åtminstone "våra egna
massmedier" följer upp med lika stora rubriker resultatet
av de duktiga rikskriminalarnas arbete i jakten på alla
utnyttjare, horbockar och sexgalningar som lär husera i vårt
Tornedalen!
Som bekant blev ju länets egen polis mer eller mindre
odugligförklarad och åsidosatt i den enormt stora
uppblåsningen av sexhandeln över gränsen.
Vi ska också komma ihåg att det bara är de dömda som
är skyldiga, enligt svensk rättuppfattning.
 
Nej, vi får fortsätta att bära huvudet högt för det är bara...
bara vi själva som är experter på oss själva. Det är vi som vet
nivån var ribban ska sitta.
Rubrikernas norrlänningar kanske har ett mer spännande och
omväxlande liv än verklighetens, men vi får försöka stå ut
med det. Svartmålarnas färg tryter och torkar till slut!
 
    '
Språket är det viktigaste
verktyg vi har
Text: Reino Larsson
Artikeln införd i Haparandabladet den 16 jan ´2004
 
Åsikterna är många om det språk som vi talar i denna dal.
Vissa vill kalla det för ett "eget språk" och andra tycker
att just språket ska man dela med så många som möjligt.
Min uppfattning är det senare.
Jag läste Olof Hederyds synpunkter i tidningen Met om
språkfrågan och tyckte att hans synpunkter var sunda och
riktiga.
När jag var ung så talades det samma finska dialekt på bägge
sidor om gränsen. Mot förmodan minskade det naturliga
umgänget drastiskt i och med bilarnas och broarnas tillkomst
på 1960-talet. Den dagliga samlevnaden och förbindelserna
med båtar och skidor direkt över gränsen avtog och upphör-
de nästan helt.
Gränsen och älven delade på dalens folk och vi började
glida isär.
Televisionens intåg i våra hem gjorde att vi alltmer började
känna oss som svenskar och finländare.
Språkligt började vi också fjärma oss och plocka in ord
som inte var gemensamma. En ny generation växte upp på var
sida om dalen och främlingsskapet var ett faktum.
 
Svenskan infördes
På 1950-talet, när jag började i folkskolan, fick vi läsa svenska
redan från första början. Innan dess hade jag inte hört många
svenska ord, än mindre förstått deras betydelse.
Det var naturligt och helt nödvändigt för oss tornedalens unga
att få språkkunskaperna för fortsatta likvärdiga möjligheter i
det svenska samhället.
Idag har de flesta barn i svenska Tornedalen svenskan med sig
hemifrån när de börjar skolgången. Det gör att tiden och
energin istället kan läggas på andra viktiga ämnen än, att först
lära sig språket med vilket de flesta sannolikt kommer att leva
med och verka i.
 
Alla behöver ett starkt språk
Många gånger handlar språkfrågorna om känslomässiga
värderingar, men vi får heller inte glömma bort att språket är ett
praktiskt verktyg för oss.
Ja, det viktigaste verktyget vi har!
                   
                  `

Låt eleverna i Pajala läsa riktig finska

Text: Reino Larsson
Artikeln införd i Haparandabladet den 14 maj 2004
 
Man tar sig för pannan när man läser vissa inlägg på Haapa/ranta/
bladets insändarsidor. Jag hoppas att F Snälls (HB den 11 maj)
analys av Haparanda var tänkt som ett humoristiskt inslag i språk-
debatten.
För det är väl känt i varje stuga i Tornedalen att Haparanda är
felstavat Haaparanta, liksom många andra ortsnamn i dalen.
I talspråket har namnet en betydelse, i skrift betyder Haparanda
inget, lika lite som Happaranda, som också är en variant i uttalet.
Förvisso lika rätt ändå skrivet på `meän kieli´ som är unik på det
sättet att allt är tillåtet!
 
Tillval i skolan
För att inte bli beskylld för att vara `storsvensk´ ska jag ärligt
erkänna att jag uppmuntrade mina barn att läsa finska (inte att
förväxlas med meän kieli) i skolan som tillval. Idag kan de prata,
skriva och läsa finska och har nytta av det så gott som dagligen
i sina jobb, långt utanför Tornedalen.
Ne, låt oss äldre få fortsätta att prata vårt `mysmixade´ språk
sinsemellan och i bästa grannsämja. Det är ändå så sällan vi
behöver brevväxla med varandra.
Vi blir också till levande turistattraktioner med vårt roliga sätt att
tala, vilket inte är fy skam.
 
Packa rejäla grejer
Men för vår/er skull som säger sig ha ett språk men samtidigt
är analfabeter i det; ansträng er lite och offra av bekvämligheten,
lär er ett komplett och riktigt extra språk istället för det´`mysmixade´!
Föe.. vi tornedalingar har alltid varit måna om att packa rygg-
säckarna med rejäla grejer när vi begett oss ut mot nya utmaningar.

´

                   
           
'
 
Ny smuggelvara i Tornedalen
 
Text: Reino Larsson
Artikeln införd i Haparandabladet den 16 apr ´2004
 
Debatten om den så kallade "meän kieli" fortsätter att blossa
upp här och var, likt de envisa tuvorna i en gräsbrand.
En gång i tiden sägs vi stackars barn av Tornedalen ha
tvingats av överheten att lära oss svenska i skolan.
Nu kan många av oss titta bakåt över decennier och känna
tacksamhet över detta tvång.
 
Fram för gemenskap
På nästan liknande sätt blir dagens barn åtminstone i vissa
delar av svenska Tornedalen utsatta för "övertalning" om
nödvändigheten att lära sig det nyuppfunna språket "meän
kieli".
- Kan de på samma sätt se nyttan av lärdomen i framtiden?
- Ska vi sträva efter språklig isolation, medan folk och länder
i Europa istället söker gemenskap?
 
Med all rätt känner sig Pekka Arto snuvad på sitt språk (NSD
4 mars). Helt fräckt, håller svenskarna på att tulla på finnarnas
ordförråd och trafiken nattetid över gränsen är livlig.
För att förvilla de bestulna, ifall de kommer syndarna på spåren,
blandas en del svenska ord med de insmugglade.
Inte nog med det! I stugornas gömslen, på svenska sidan,
klistras det för fullt. De insmugglade ordlådorna får nya
etiketter på vilka det står "meän kieli".
Men skämt åsido, stommen i den så kallade "meän kieli" består
av vanliga finska ord med dialektala inslag och slanguttryck.
De inblandade svenska orden med finsk i-ändelse ska inte
vara utmärkande för "meän kieli" enligt dess egna experter i
tidigare utsänd språkkurs i radion.
Jag är lika förvillad som Pekka Arto; Vad är då kännemärket
för detta nyuppfunna språk?
Håller vi verkligen på att stjäla erat språk, ord för ord?
 
Sixten Niemis insändare däremot (NSD 10 mars) rent av bolmar
av gammaldags storsvenskhet och framför allt av ren och skär
okunskap om tornedalingars rötter. Vi ska nog inte tala så
högt om att vara "äkta svenskar" då nästan varje tornedalsk
släkt inhyser både svenskar, finnar och en och annan lapp i
leden, i det ihoptråklade Tornedalen.
 
Våra länder har ju faktiskt hört ihop för inte så länge sedan.
Så lever vi och har alltid levt, sida vid sida, i Tornedalen!
Gränsälven har varit och är ett hinder, en utmaning och en
möjlighet.
    '

Tornedalen på ny kurs

Text: Reino Larsson
Artikeln införd i Haparandabladet den 10 dec ´2004
och i Norrländska Socialdemokraten 27 dec samma år
 
Det är ett otacksamt "jobb" att vara politiker. Sällan får de beröm
eller uppmuntran från sina uppdragsgivare, oss väljare.
Ett erkännande är därför på sin plats för de ansträngningar
våra kommunpolitiker gör för vår bygd.
Med uppkavlade ärmar försöker de skapa överlevnadsmöjligheter.
Som besättningen på ett fartyg som förlorar bärkraft och lasten
tynger alltmer. Ungdomen flyttar och kvar blir den åldrande befolk-
ningen.
 
Tornedalen har ändrat kurs!
Tidigare försökte man enbart ragga hit företag på alla möjliga sätt.
En del kom när de ströks medhårs och skattemedel brändes bl.a.
i form av borgensåtaganden.
Idag profilerar sig gränskommunerna på helt andra områden. Man
försöker stå på sina egna ben.
Haparanda har gett eko långt ut med deras djärva nytänkande
i form av ett EuroCity och idén med På gränsen projektet. En öppning
mellan två EU- och grannländer.
 
Grönt och kultur
Övertorneå håller på att utmärka sig bland annat som Den gröna
gröna kommunen och Pajala satsar på kulturen.
För bara några år sedan var ordet kultur lika föraktat här som att
svära i kyrkan. Idag håller vi på att ta till oss den, mycket tack vare
vågade satsningar och en och annan lyckospark i baken.
De tre kommunerna har haft modet att pröva på något nytt och okänt.
En mjukare och öppnare framtoning som med lite tur kan bli räddnings-
plankan och en ny väg för hela Tornedalen.
Olycksfall i arbetet kan man kalla det när en klick sk. förståsig-
påare lyckades få våra politiker att utropa oss svenska tornedalingar
till ett så kallat minoritetsfolk med eget språk.
Vi kan inte vrida klockan tillbaka och tro
att det skulle ge någon slags tillfredsställelse
eller revansch åt dem som upplevt eventuella
oförrätter begångna av det svenska samhället
en gång i tiden.
 
Öppenhet och samhörighet
Dagens unga tornedalingar har svenska som sitt språk. Det
"konstiga" språket är det bara föräldrarna som talar. För unga
ligger framtiden i fokus och nuet är startplattan.
Våra ungdomar är beresta. De känner samhörighet med stock-
holmarna, italienarna, finländarna, spanjorerna och Europa mer
än vi äldre någonsin gjort.
Plötsligt kallas de för ett minoritetsfolk! Ordet som
onekligen associerar till någon isolerad stam någonstans i
Afrikas djungler.
Nej, Tornedalens unga har anammat tanken på öppenhet och
samhörighet istället för isolation. Att krypa ihop i ett skal
och sedan tycka synd om sig själva är inget för dem.
Frågan är, om vi redan bränt broarna för dem så att de
inte längre känner igen "sin egen lilla stam" uppe vid
Torneälvens strand!
                   
           
'
 
Bot för tungsint skattebetalare..
 
Text: Reino Larsson
Artikeln publicerad i NSD 1995
 
Vi människor är ett underligt släkte.
Först väljer vi, med stor noggrannhet, ett antal pålitliga
personer att företräda oss i olika sammanhang.
Sedan sätter vi oss framför TVn och börjar lurpassa för
att hitta orsaker till att klämma åt dem.
Antydningar, misstankar och anklagelser börjar hagla över
dem; att de missbrukar skattemedlen och bara tänker på
egna vinningar.
Vi sitter och tror en massa negativa saker om dem och
vi människor är ju funtade så, att det vi tror på blir till en slags
privat sanning för oss.
Detta gnatande om pengar, löner och traktamenten - jag menar,
vad unnar man inte en medmänniska som ställer upp för
mig till 110 procent så, att jag kan sitta hemma i lugn och ro vid
min TV och granska henne?
 
Nej, vi måste ändra vårt synsätt och börja tänka positivt
istället och tro på våra valda ombud och på det de säger;
att allt de gör gör de för vårt bästa och endast för vår skull.
Där gäller inga 8-timmars dagar och hemmakvällar!
När vi blivit kvitt denna själsfrätande misstänksamhet,
så sjunker sjukvårdskostnaderna. Med dessa sparade pengar
kan sedan våra förtroendevalda med lätta hjärtan och
goda samveten resa ännu mer och besöka oss väljare varhelst
på jordklotets semesterparadis vi än befinner oss.
På detta sätt kommer vi gräsrötter närmare våra förtroende-
valda och kan rådgiva dem i deras svåra uppdrag att
föra vår talan i de stora och viktiga sammanhangen.
 
- Jag lovar, att även den mest tungsinte skattebetalaren finner
bot med denna metod och kan så småningom, trygg och
belåten, växla över till en lättare kanal på sin TV!

En blåögd skeptiker?

   
'
Demokrati handlar i första hand om
öppenhet, lyhördhet, tolerans
 
Text: Reino Larsson
Artikeln inför i Haparandabladet den 16 nov ´2004
 
Det är sorgligt att läsa det som Sigurd Westman skrivit i Haparanda
bladet den senaste tiden. Samtidigt som man inte kan undgå att tänka
lite skadeglatt; "Vad var det man sade?"
Sorgligt därför, att kommunen inte har råd med "bulldozers" som
inte lyssnar på andra. Det är inte bra med en ledning som lamslår
det kreativa tänkandet bland medarbetarna.
 
Vill inte ta några risker
Rädslan för repressalier behöver inte alltid vara befogad, men
är mycket effektiv i syftet att hålla tillbaka kritik genom att bara
finnas där.
Många är ändå beroende på ett eller annat sätt av kommunen
och då vill man inte ta risker. Tråkigt nog, så har jag själv ibland
blivit uppmanad att skriva i tidningen om vissa saker med
slutorden "... för dig kan de inte komma åt!"
I en demokrati borde ingen behöva vara rädd för att framföra
sina åsikter.
Å andra sidan är det bra med en stark och handlingskraftig
ledning, men då måste ledarskapet strikt följa de demokratiska
spelreglerna och vara lyhörd för alla synpunkter och
åsikter, från vilket håll de än må komma.
Några brukar opponera med orden; "Man kan ju inte lyssna
på alla för då blir ingenting gjort!"
Jag tror, att för i varje fall för de flesta så kallade vanliga
människor, handlar demokrati just om detta; att lyssna på alla.
Demokrati handlar inte bara om att fjäska till sig så många röster
som möjligt vid val, utan den ska utövas varje dag.
Ett bra exempel på usel utövning av folkstyret på riksnivå är,
att förvägra svenska folket folkomröstning till EUs grundlagsförslag,
då troligen folket skulle säga nej, enligt tidigare erfarenheter.
Det är inte demokrati!
 
Levebröd från annat håll
För att återgå till vår egen kommun. Undertecknad känner inte till
gångarna i politikens korridorer, men jag lutar mig ändå att tro på
Westmans påståenden i spalterna på följande grunder; Han har
inte sitt levebröd från kommunens kassa, verkar ha hög integritet
och har visat sig ha mycket mod genom att våga gå mot de egna.
Det gör man bara inte om man inte har något på fötterna.
Dessutom lovordades han som kommunfullmäktiges ordförande
av de flesta andra partiföreträdare med omdömen som neutral, saklig
och korrekt mot alla. Det var bra betyg.
Från de egna leden beskylldes han att vara diktatorisk, illojal
och för frispråkig i massmedier. Han hade avslöjat sådant som endast
skulle vara internt inom partiet, (de slutna rummen).
 
Jag i min blåögdhet vill fortfarande tro att demokrati handlar om
åsiktsfrihet, öppenhet, lyhördhet. tolerans, delaktighet, visioner och
om folk som inte behöver vara rädda.
Ordet politik har svärtats ner av utövarna själva.
 
                     
                  '

Rosorna har vissnat i Pajala

Text: Reino Larsson
Artikeln införd i Tornedalsbladet
Nu har lugnet lagt sig över Pajala. Rosorna som dinglat ner
över flygplatsen har vissnat. Avgaserna från flyguppvisningen
har spritt med vindens fart. Alla de vackra talen har börjat
blekna, likt höstlöven, från våra minnen.
Vi kommunbor har smuttat och smakat på orden. Några av oss
lite i smyg, andra mera öppet.
Stoltheten har funnits där när vi rullat orden i våra munnar;
PAJALA FLYGPLATS ....PAJALA AIRPORT.. eller vad den nu
ska heta. Det senare namnet är lite svåruttalat för många av oss.
Tungan vill liksom inte göra de rätta böjen.
Förhoppningarna är stora. Med flygplatsen har den stora
världen plötsligt kommit närmare oss. Dess vibrationer tycks redan
kännas under våra fötter. Vi har greppat efter strået...
Det är framåtanda i oss. Vi är framsynta. Det kallas för utveckling.
Vem vill stoppa den? Vi kunde bara inte ha sagt stopp och belägg!
Förnuftet i oss fick råda.
 
Kommunens befolkning åldras. Byarna mister sin livskraft. En
känsla av ständig höst präglar mångas sinnen.
Alltför många lampor i stugfönstren slocknar för gott. Med tiden
blir det för många, och tiden håller på att rinna ut.
Pengar måste sparas! En hemtjänsttimme här, en där, ryker.
Någon gatlykta släcks, snöröjningen dras in för någon äldre....
dj-a fattigdom!
 
Tänk!!! Tänk om vi hade tagit pengarna från en dags (det flögs
i två) flyguppvisning i samband med öppningsceremonin och
spenderat dessa på att skotta snön från infarten till någon orkeslös,
sprungit något ärende då och då. Eller rent av skruvat tillbaka
glödlampan i en släckt gatlykta, bara till fröjd för en kommunmed-
borgare.
- Hade det fört utvecklingen framåt månntro?
Nej, kanske inte i den bemärkelsen. Men vi som individer skulle ha
utvecklats en bra bit. Nog hade den omfördelningen värmt
mer i mångens bröst än bullret och bangen vid invigningen.
 
.. men vad dum jag är. Det är ju helt olika konton!
 
        ..            

 

Tillbaka till [Toppen]