frågor synpunkter förslag eftertanke / Publicerade urklipp / åsikter brasklappar ifrågasättanden

men man ska heller inte glömma att ge beröm efter förtjänst

Publicerade

Urklipp

Har du synpunkter?

Skriv till

nordanvinden@telia.com

Tillbaka till

STARTSIDAN

`

Språket som vållar buttra miner

Text: Reino Larsson

Publicerad i Haparandabladet den 26 febr 2008

NSD den 28 febr 2008

Återigen fylls tidningsspalterna med frustrerade inlägg

om den sk. meänkieli.Denna gång då en stor del av

kommunens befolkning, däribland många ungdomar,

utestängdes språkligt vid senaste radioutsändningen

från kommunfullmäktigesammanträdet i Pajala.

- Varför hålla på med sådant?

Då t.o.m. en från Finland inflyttad ledamot sade sig kunna

så pass bra svenska att han klarade sig att framföra det

han skulle. De ledamöter som använde sk. meänkieli,

vilket eg. består till huvuddelen av finska dialektala ord,

vet inte vissa ords egentliga innebörd, utan står och säger

helt annat än vad de menar! Bara ett exempel; föräldrar =

vanhemmat, och inte vanhukset = åldringar, som många

säger. Liknande felsägningar förekommer ofta, då tanke

och tal inte går hand i hand. Så blir det tyvärr om man vill

mer än vad man behärskar.

Därför vore det guld värt att ge möjlighet att lära sig

skriftfinskan som stadig grund till talspråket meänkieli,

givetvis på frivilligbasis.

Vi ska naturligtvis i vår vardag och i kulturella

sammanhang använda det mastiga färgstarka språket

som vi har, inkluderat de från svenskan lånade och

modifierade orden som; aavkaasurööri, insenööri, piili,

diskmaskiini, flakuustanko, gungastooli, osv. Dessa

ord är högst utmärkande i vårt dagliga umgängesspråk

i svenska Tornedalen.

 

Vad som är lite tråkigt i språkdebatten här i Tornedalen är,

att vissa tar sig rollen som företrädare/röst åt hela svenska

Tornedalens befolkning, att olika föreningar talar i

tornedalingars namn och inte enbart å sina medlemmars

vägnar, som vore det rätta.

Vem har egentligen mandat att tala för alla i vår dal?

Borde vi kanske inrätta ett forum, likt Sametinget,

vilket skulle väljas i demokratisk ordning, där olika

gemensamma frågor skulle bearbetas och beslutas i närmare

harmoni med dalens befolkning. Då skulle vi kanske undvika

att så ofta hamna i hetsiga debatter och buttra miner.

Eller ska vi helt enkelt acceptera att även vi i den svenska

Tornedalen är en del av det svenska samhället, och låta

oss inlemmas, om än under tyst protest, in i det.

Vi låter våra ungdomar som är vår framtid visa vägen

för oss med grånade tinningar och cementerade åsikter.

Vi kan aldrig omvända dem, vi hinner aldrig ikapp dem.

 

`

Det gamla vanliga

Text: Reino Larsson

Publicerad i NSD den 3 april 2007

Socialdemokraterna valde nyligen en ny partiordförande.

Som en man stod de upp och applåderade den enda

kandidaten som hade vunnit överlägset.

 

En stor folkrörelse som bara kunde plocka fram en enda

kandidat till den viktigaste posten i hela rörelsen!

Ofrånkomligt går tankarna tillbaka till forna Sovjetunionen,

fast man absolut inte ska blanda ihop diktaturer och demo-

kratier.

Dessutom gick meningarna starkt isär bland medlemmarna

om den enda kandidatens lämplighet.

Tobleroneaffären må vara glömt men annat än "det gamla

vanliga" borde ett så stort parti ha kunnat prestera.

"Allians för Sverige" vann valet med råge på grund av att

folk ville ha en förändring, något nytt och fräscht. Vad det

sedan blev är en annan sak, men det blev i alla fall inte

likadant som det hade varit.

"Tåget Sverige" styrdes in på nytt spår som kunde tillfreds-

ställa förhoppningarna om förändring... och förändring

blev/blir det, på gott och ont.

Tiden går snabbt, fast man inte alltid har så roligt heller,

men relativt snart står vi inför nästa val igen.

Alliansen fräschar upp sig och bollar med orden som

förvillar väljarna. De har upptäckt att ord har makt, och att

man kan hamra in ny innebörd i dem.

Säger man till oss tillräckligt många gånger att en fågel är en

fisk, så börjar vi tro att det är så.

 

Vad nytt, fräscht och spännande kan vi förvänta oss

av de "gamla" socialdemokraterna?

 

`

Vårt fantastiska Sverige

Text; Reino Larsson

Publicerad i Haparandabladet 4 juli ´2006

NSD den 5 juli ´2006

 

Vi lever i en tid med stora omvälvningar

både på väderfronten och i politiken.

Polarisarna smälter, trädgränsen klättrar

högre och högre upp längs kalfjällen

och fästingen har nått Tornedalen.

Moderaterna ömmar om de små

människorna och sossarna flyttar in

från koja till slott.

När månne har de tvenne mötts

på vägen och kört förbi varandra.

De mindre påhejarpartierna ställer in

sina tungor så att tonen ska behaga 

respektive takthållare. För vem vill inte

sitta skuldra vid skuldra med dirigenten!

 

I tid då moderater kräver fler plusjobbare

på skattebetalarnas bekostnad för att ömma

om gamla, sjuka och medellö... orkeslösa,

utan en tanke på vinst.

I tid då centern sålt sin själ och hoppat

med glädjeskutt i famnen på kärnkraftens-

och storkapitalets vänner.

I tid då vänstern kämpar mot deras övertygelse

i försöket att bli av med det betungande

kommunistspöket.

I tid då folkpartiet ideligen  sticker upp

och ropar ut  sådant som de tror

att ingen hört förut.

I tid då sossarna spelar på deras uppätna trovärdighet,

säljer ut folkets egendomar,

jagar sjuka och de lata, 

och trasslar in sig i paragrafförsåt de själva lagt ut.

I tid då kristdemokraterna tvekar

om vem som är den sanna,

Gud eller Mammon.

I tid då miljöpartisterna enbart lever

på deras övertygelse och susar fram i stadsjeepar

i sandgroparna någonstans i Sverige.

 

Allt medan svenska folket gäspar,

betalar och undrar om det är

Vargen och Rödluvan de tittar på.

 

´

 

En långsam plågsam död

Glesbygdens död

 

Text: Reino Larsson

Publicerad i Haparandabladet 23 jan ´2007

och i NSD den 25 januari ´2007.

 

Landsbygden ligger i dödsryckningar. Ungdomen flyr,

nyfödda ser vi i dagstidningar och våra åldringar rycks

ut från sina invanda miljöer. De hanteras som atomsopor

och fraktas till centralorten för slutförvaring.

Butik efter butik försvinner och matförsörjningen till de

kvarvarande blir till huvudbry. Utan barn behövs inga skolor.

 

Sådan är vår vardag. Vi ser inga hjältar, bara offer. Det

skapar spänningar, motsättningar och vi letar efter synda-

bockar.

Sjukdomen slog till redan på 1960-talet då vi avvecklade

de naturliga försörjningsmöjligheterna för landsbygden.

Våra krav växte, vi ändrade livsstil och vi sålde våra själar

till dem som betalade bäst.

Nu ligger vår existens i välmanikyrerade händer,

kalkylerande hjärnor, i oförståndets palats. Hos dem som vi

sålde oss till i vår enfald.

Vem ska vi utse till syndabock? Regeringen? Kommunal-

rådet? Grannen? Eller vårt oförstånd?

Lyckligtvis har patienten länge hållits vid liv med konst-

gjorda åtgärder. Den drastiska försämringen i sjukdomsbilden

inträffade på 1990-talet, i efterfestens tecken. Det var då

när den förra regeringen började spara in på medicineringen.

 

Den nuvarande regeringen har kopplat bort de sista livs-

avgörande slangarna.

- Om 300 dagar ser vi resultatet!

'

Bilden vi själva skapar

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i NSD den 8 sept ´2004

 

Pajala styrs av det manliga tänkandet. Bilden är utspridd vida

omkring. En bild, som kanske verkar lockande och pockande...

Men för vem?

 

Mycket kul verkar hända i Pajala.

Älgjakt, snus... Römppä och rumpa. Hemkört, bastu och så

lite humppa.

Sedan blir det kalla vintermorgnar, funderingar och ensamhet...

Och så blir det älgjakt igen! Römppä, humppa...

Bilden av Pajala finns där ute. Folk tror att den är sann.

Desperationen ligger i luften, Pajala ropar:

"- Skicka hit era kvinnor, vi tar ert avfall och bunkrar in era

människospillror!"

Männen pratar:

"- Vi behöver ha flygplatsen... Ja, kanske två! Det väntas

snart femtiotusen, nej, åttiotusen... om inte fler!"

"Vi behöver...," tänker männen och rynkar på pannorna,

"resten ordnar sig sedan."

 

Klimatet är hårt, vintern lång och vardagen tuff.

Kvinnorna tänker, många flyttar.., "lille Per måste få en varmare

jacka... moster Asta fyller år och mormor... måste hinna."

 

Samvetet gnager, "försummat gubben, glömde matlådan,

stackars han." Jobbet ringde... "Kaos! Kan du komma??"

Kvinnor pratar, någon suckar, andra skrattar.

"- Tänk ändå... om vi hade fyra, ja, fem händer!"

Alla skrattar.

'

Olyckskorparna kring flyg-

platsen fick rätt

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet 17 sep ´2004

 

Pajala flygplats är nedläggningshotad, olyckskorparna fick rätt

till slut.

De cirklade hotfullt över flygplatsen redan under invigningen,

men alla såg dem inte. Men, man ska heller inte alltid nonchalera

korparna för, alltför ofta ligger det kadaver där de cirklar.

Det är lätt att vara efterklok, men lika mycket är det fel att enbart

tro att en flygplats ska vända utflyttningsströmmarna.

Det måste finna underlag och efterfrågan. Rent logiskt verkar

det vara i fel ända man börjar i, i så fall.

 

Orimliga subventioner

Idag subventionerar skattebetalarna 4500 kronor per flygstol på

linjen Pajala-Luleå. Det är givetvis orimligt och ohållbart i längden.

Vi måste istället slå vakt om flyglinjerna som förbinder Norrland

med övriga Sverige.

Gällivare är ett bekvämt alternativ och på dryga en timmes bilfärd

från Pajala. Inom länet är förstås bilen det smidigaste fort-

skaffningsmedlet.

 

Bort med töntstämpeln

Jippon är bra som lockbeten och reklamblixtar. Mass-

medierna nappar och blickarna vänds. Men sedan måste det

finnas något seriösare bakom som bär upp bygden.

Vi har sett hur svårflörtade företagen är och det beror givetvis

på att det geografiska läget inte är ekonomiskt attraktivt.

Det är helt rätt med en bred och stark satsning på kulturen. En

mjukare och positivare bild av vår bygd är på sin plats.

Vi måste sluta mata sensationssökande journalister och få

bort töntstämpeln. Bilden av vår bygd måste bli seriösare. men

ytan glansig och glad!

 

Bästa barnomsorgen

Pajala har visat att de kan!

Det senaste stora engagemanget och den helhjärtade satsningen

på Vittulaprojektet är ett bevis på förmågan - om viljan finns.

Många "korpar" kanske inte riktigt ser sambandet mellan Mikael

Niemis personliga framgång med dundersuccéboken och

kommunens stora "haka på" satsning, men inte ens de kan väl

alltid ha rätt?

Med samma glöd och entusiasm kan Pajalabygden nå långvariga

framgångar.

- Varför inte skapa Sveriges bästa barnomsorg, en skola som höjer

sig över alla andra och en unik äldreomsorg?

Låt de som jobbar "på golvet" bli "Pajalamodellens" visionärer,

arkitekter och skapare. Slipsgubbarna kan med fördel ta plats på

åskådarläktaren.

Detta skulle ge eko långt ut och generera positiva signaler.

Många aktiva konsumerande pensionärer skulle lystra till och söka sig

till en tryggare och säkrare tillvaro.

 

Pajalamodellen

Oroliga föräldrar med barn i nedslitna skolor och hård miljö

skulle börja snegla på Pajalamodellen och ställa frågor.

Det skulle bli inflyttning och många småbarnsföräldrar skulle se

chansen att få jobb.

En trivsam, frisk och trygg tillvaro är ingen självklarhet längre.

Därför kan vår bygd ha framtiden för sig, trots alla olyckskorpars

kraxande.

Kommentar: Senare fick dock Pajala kommun extra anslag

från staten att driva flygplatsen vidare några år till.

 

 

Töntarnas dal

 

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i NSD den 22 nov ´2003

och i Haparandabladet

Det är allom bekant, att de så kallade kändisarna regelbundet

måste få publicitet för att kunna hålla kändisskapet i ramp-

ljuset. Det kan ske på olika sätt och ett är att kasta ut

spektakulära uttalanden om just fördomar. Massmedierna

nappar med gäddans glupskhet.

Jag är övertygad om att värdarna i Pajala gjorde sitt yttersta

för att på ett så korrekt sätt som möjligt sköta värdskapet för

ministern.

Och förresten, vem skulle inte vilja ha Ulrica Messing på

sparken!

Det är sant att töntbilden av oss ha fått en oönskad spridning

neråt landet. Särskilt Pajala är vida känt och det började med

bussningen av ryska kvinnor till Römppä. Filmen "Jägarna"

spädde på fördomarna om oss i norr och det senaste är

sexhandeln med ryska kvinnor.

- "Men ni däruppe är ju sådana som tjuvjagar, köper sex

och lever rövare i största allmänhet," är inget ovanligt på-

stående som man möter från vilseledda sörlänningar.

 

Stämmer då den bilden av oss? Absolut inte!

Vi här uppe är inte mer, eller mindre för den delen, töntar än

någon annanstans. Nej tvärtom, töntarna är de som i sensa-

tions syfte och i jakten på ökad lösnummerförsäljning odlar

den negativa bilden om oss och vår landsdel till av okunnighet

mottagliga sörlänningar.

Nu får man verkligen hoppas att åtminstone "våra egna

massmedier" följer upp med lika stora rubriker resultatet

av de duktiga rikskriminalarnas arbete i jakten på alla

utnyttjare, horbockar och sexgalningar som lär husera i vårt

Tornedalen!

Som bekant blev ju länets egen polis mer eller mindre

odugligförklarad och åsidosatt i den enormt stora

uppblåsningen av sexhandeln över gränsen.

Vi ska också komma ihåg att det bara är de dömda som

är skyldiga, enligt svensk rättuppfattning.

 

Nej, vi får fortsätta att bära huvudet högt för det är bara...

bara vi själva som är experter på oss själva. Det är vi som vet

nivån var ribban ska sitta.

Rubrikernas norrlänningar kanske har ett mer spännande och

omväxlande liv än verklighetens, men vi får försöka stå ut

med det. Svartmålarnas färg tryter och torkar till slut!

 

Språket är det viktigaste

verktyg vi har

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet den 16 jan ´2004

 

Åsikterna är många om det språk som vi talar i denna dal.

Vissa vill kalla det för ett "eget språk" och andra tycker

att just språket ska man dela med så många som möjligt.

Min uppfattning är det senare.

Jag läste Olof Hederyds synpunkter i tidningen Met om

språkfrågan och tyckte att hans synpunkter var sunda och

riktiga.

När jag var ung så talades det samma finska dialekt på bägge

sidor om gränsen. Mot förmodan minskade det naturliga

umgänget drastiskt i och med bilarnas och broarnas tillkomst

på 1960-talet. Den dagliga samlevnaden och förbindelserna

med båtar och skidor direkt över gränsen avtog och upphör-

de nästan helt.

Gränsen och älven delade på dalens folk och vi började

glida isär.

Televisionens intåg i våra hem gjorde att vi alltmer började

känna oss som svenskar och finländare.

Språkligt började vi också fjärma oss och plocka in ord

som inte var gemensamma. En ny generation växte upp på var

sida om dalen och främlingsskapet var ett faktum.

 

Svenskan infördes

På 1950-talet, när jag började i folkskolan, fick vi läsa svenska

redan från första början. Innan dess hade jag inte hört många

svenska ord, än mindre förstått deras betydelse.

Det var naturligt och helt nödvändigt för oss tornedalens unga

att få språkkunskaperna för fortsatta likvärdiga möjligheter i

det svenska samhället.

Idag har de flesta barn i svenska Tornedalen svenskan med sig

hemifrån när de börjar skolgången. Det gör att tiden och

energin istället kan läggas på andra viktiga ämnen än, att först

lära sig språket med vilket de flesta sannolikt kommer att leva

med och verka i.

 

Alla behöver ett starkt språk

Många gånger handlar språkfrågorna om känslomässiga

värderingar, men vi får heller inte glömma bort att språket är ett

praktiskt verktyg för oss.

Ja, det viktigaste verktyget vi har!

Låt eleverna i Pajala läsa riktig finska

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet den 14 maj 2004

 

Man tar sig för pannan när man läser vissa inlägg på Haapa/ranta/

bladets insändarsidor. Jag hoppas att F Snälls (HB den 11 maj)

analys av Haparanda var tänkt som ett humoristiskt inslag i språk-

debatten.

För det är väl känt i varje stuga i Tornedalen att Haparanda är

felstavat Haaparanta, liksom många andra ortsnamn i dalen.

I talspråket har namnet en betydelse, i skrift betyder Haparanda

inget, lika lite som Happaranda, som också är en variant i uttalet.

Förvisso lika rätt ändå skrivet på `meän kieli´ som är unik på det

sättet att allt är tillåtet!

 

Tillval i skolan

För att inte bli beskylld för att vara `storsvensk´ ska jag ärligt

erkänna att jag uppmuntrade mina barn att läsa finska (inte att

förväxlas med meän kieli) i skolan som tillval. Idag kan de prata,

skriva och läsa finska och har nytta av det så gott som dagligen

i sina jobb, långt utanför Tornedalen.

Ne, låt oss äldre få fortsätta att prata vårt `mysmixade´ språk

sinsemellan och i bästa grannsämja. Det är ändå så sällan vi

behöver brevväxla med varandra.

Vi blir också till levande turistattraktioner med vårt roliga sätt att

tala, vilket inte är fy skam.

 

Packa rejäla grejer

Men för vår/er skull som säger sig ha ett språk men samtidigt

är analfabeter i det; ansträng er lite och offra av bekvämligheten,

lär er ett komplett och riktigt extra språk istället för det´`mysmixade´!

Föe.. vi tornedalingar har alltid varit måna om att packa rygg-

säckarna med rejäla grejer när vi begett oss ut mot nya utmaningar.

´

'

 

Ny smuggelvara i Tornedalen

 

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet den 16 apr ´2004

 

Debatten om den så kallade "meän kieli" fortsätter att blossa

upp här och var, likt de envisa tuvorna i en gräsbrand.

En gång i tiden sägs vi stackars barn av Tornedalen ha

tvingats av överheten att lära oss svenska i skolan.

Nu kan många av oss titta bakåt över decennier och känna

tacksamhet över detta tvång.

 

Fram för gemenskap

På nästan liknande sätt blir dagens barn åtminstone i vissa

delar av svenska Tornedalen utsatta för "övertalning" om

nödvändigheten att lära sig det nyuppfunna språket "meän

kieli".

- Kan de på samma sätt se nyttan av lärdomen i framtiden?

- Ska vi sträva efter språklig isolation, medan folk och länder

i Europa istället söker gemenskap?

 

Med all rätt känner sig Pekka Arto snuvad på sitt språk (NSD

4 mars). Helt fräckt, håller svenskarna på att tulla på finnarnas

ordförråd och trafiken nattetid över gränsen är livlig.

För att förvilla de bestulna, ifall de kommer syndarna på spåren,

blandas en del svenska ord med de insmugglade.

Inte nog med det! I stugornas gömslen, på svenska sidan,

klistras det för fullt. De insmugglade ordlådorna får nya

etiketter på vilka det står "meän kieli".

Men skämt åsido, stommen i den så kallade "meän kieli" består

av vanliga finska ord med dialektala inslag och slanguttryck.

De inblandade svenska orden med finsk i-ändelse ska inte

vara utmärkande för "meän kieli" enligt dess egna experter i

tidigare utsänd språkkurs i radion.

Jag är lika förvillad som Pekka Arto; Vad är då kännemärket

för detta nyuppfunna språk?

Håller vi verkligen på att stjäla erat språk, ord för ord?

 

Sixten Niemis insändare däremot (NSD 10 mars) rent av bolmar

av gammaldags storsvenskhet och framför allt av ren och skär

okunskap om tornedalingars rötter. Vi ska nog inte tala så

högt om att vara "äkta svenskar" då nästan varje tornedalsk

släkt inhyser både svenskar, finnar och en och annan lapp i

leden, i det ihoptråklade Tornedalen.

 

Våra länder har ju faktiskt hört ihop för inte så länge sedan.

Så lever vi och har alltid levt, sida vid sida, i Tornedalen!

Gränsälven har varit och är ett hinder, en utmaning och en

möjlighet.

Tornedalen på ny kurs

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet den 10 dec ´2004

och i Norrländska Socialdemokraten 27 dec samma år

 

Det är ett otacksamt "jobb" att vara politiker. Sällan får de beröm

eller uppmuntran från sina uppdragsgivare, oss väljare.

Ett erkännande är därför på sin plats för de ansträngningar

våra kommunpolitiker gör för vår bygd.

Med uppkavlade ärmar försöker de skapa överlevnadsmöjligheter.

Som besättningen på ett fartyg som förlorar bärkraft och lasten

tynger alltmer. Ungdomen flyttar och kvar blir den åldrande befolk-

ningen.

 

Tornedalen har ändrat kurs!

Tidigare försökte man enbart ragga hit företag på alla möjliga sätt.

En del kom när de ströks medhårs och skattemedel brändes bl.a.

i form av borgensåtaganden.

Idag profilerar sig gränskommunerna på helt andra områden. Man

försöker stå på sina egna ben.

Haparanda har gett eko långt ut med deras djärva nytänkande

i form av ett EuroCity och idén med På gränsen projektet. En öppning

mellan två EU- och grannländer.

 

Grönt och kultur

Övertorneå håller på att utmärka sig bland annat som Den gröna

gröna kommunen och Pajala satsar på kulturen.

För bara några år sedan var ordet kultur lika föraktat här som att

svära i kyrkan. Idag håller vi på att ta till oss den, mycket tack vare

vågade satsningar och en och annan lyckospark i baken.

De tre kommunerna har haft modet att pröva på något nytt och okänt.

En mjukare och öppnare framtoning som med lite tur kan bli räddnings-

plankan och en ny väg för hela Tornedalen.

Olycksfall i arbetet kan man kalla det när en klick sk. förståsig-

påare lyckades få våra politiker att utropa oss svenska tornedalingar

till ett så kallat minoritetsfolk med eget språk.

Vi kan inte vrida klockan tillbaka och tro

att det skulle ge någon slags tillfredsställelse

eller revansch åt dem som upplevt eventuella

oförrätter begångna av det svenska samhället

en gång i tiden.

 

Öppenhet och samhörighet

Dagens unga tornedalingar har svenska som sitt språk. Det

"konstiga" språket är det bara föräldrarna som talar. För unga

ligger framtiden i fokus och nuet är startplattan.

Våra ungdomar är beresta. De känner samhörighet med stock-

holmarna, italienarna, finländarna, spanjorerna och Europa mer

än vi äldre någonsin gjort.

Plötsligt kallas de för ett minoritetsfolk! Ordet som

onekligen associerar till någon isolerad stam någonstans i

Afrikas djungler.

Nej, Tornedalens unga har anammat tanken på öppenhet och

samhörighet istället för isolation. Att krypa ihop i ett skal

och sedan tycka synd om sig själva är inget för dem.

Frågan är, om vi redan bränt broarna för dem så att de

inte längre känner igen "sin egen lilla stam" uppe vid

Torneälvens strand!

'

 

Bot för tungsint skattebetalare..

 

Text: Reino Larsson

Artikeln publicerad i NSD 1995

 

Vi människor är ett underligt släkte.

Först väljer vi, med stor noggrannhet, ett antal pålitliga

personer att företräda oss i olika sammanhang.

Sedan sätter vi oss framför TVn och börjar lurpassa för

att hitta orsaker till att klämma åt dem.

Antydningar, misstankar och anklagelser börjar hagla över

dem; att de missbrukar skattemedlen och bara tänker på

egna vinningar.

Vi sitter och tror en massa negativa saker om dem och

vi människor är ju funtade så, att det vi tror på blir till en slags

privat sanning för oss.

Detta gnatande om pengar, löner och traktamenten - jag menar,

vad unnar man inte en medmänniska som ställer upp för

mig till 110 procent så, att jag kan sitta hemma i lugn och ro vid

min TV och granska henne?

 

Nej, vi måste ändra vårt synsätt och börja tänka positivt

istället och tro på våra valda ombud och på det de säger;

att allt de gör gör de för vårt bästa och endast för vår skull.

Där gäller inga 8-timmars dagar och hemmakvällar!

När vi blivit kvitt denna själsfrätande misstänksamhet,

så sjunker sjukvårdskostnaderna. Med dessa sparade pengar

kan sedan våra förtroendevalda med lätta hjärtan och

goda samveten resa ännu mer och besöka oss väljare varhelst

på jordklotets semesterparadis vi än befinner oss.

På detta sätt kommer vi gräsrötter närmare våra förtroende-

valda och kan rådgiva dem i deras svåra uppdrag att

föra vår talan i de stora och viktiga sammanhangen.

 

- Jag lovar, att även den mest tungsinte skattebetalaren finner

bot med denna metod och kan så småningom, trygg och

belåten, växla över till en lättare kanal på sin TV!

En blåögd skeptiker?

'

Demokrati handlar i första hand om

öppenhet, lyhördhet, tolerans

 

Text: Reino Larsson

Artikeln inför i Haparandabladet den 16 nov ´2004

 

Det är sorgligt att läsa det som Sigurd Westman skrivit i Haparanda

bladet den senaste tiden. Samtidigt som man inte kan undgå att tänka

lite skadeglatt; "Vad var det man sade?"

Sorgligt därför, att kommunen inte har råd med "bulldozers" som

inte lyssnar på andra. Det är inte bra med en ledning som lamslår

det kreativa tänkandet bland medarbetarna.

 

Vill inte ta några risker

Rädslan för repressalier behöver inte alltid vara befogad, men

är mycket effektiv i syftet att hålla tillbaka kritik genom att bara

finnas där.

Många är ändå beroende på ett eller annat sätt av kommunen

och då vill man inte ta risker. Tråkigt nog, så har jag själv ibland

blivit uppmanad att skriva i tidningen om vissa saker med

slutorden "... för dig kan de inte komma åt!"

I en demokrati borde ingen behöva vara rädd för att framföra

sina åsikter.

Å andra sidan är det bra med en stark och handlingskraftig

ledning, men då måste ledarskapet strikt följa de demokratiska

spelreglerna och vara lyhörd för alla synpunkter och

åsikter, från vilket håll de än må komma.

Några brukar opponera med orden; "Man kan ju inte lyssna

på alla för då blir ingenting gjort!"

Jag tror, att för i varje fall för de flesta så kallade vanliga

människor, handlar demokrati just om detta; att lyssna på alla.

Demokrati handlar inte bara om att fjäska till sig så många röster

som möjligt vid val, utan den ska utövas varje dag.

Ett bra exempel på usel utövning av folkstyret på riksnivå är,

att förvägra svenska folket folkomröstning till EUs grundlagsförslag,

då troligen folket skulle säga nej, enligt tidigare erfarenheter.

Det är inte demokrati!

 

Levebröd från annat håll

För att återgå till vår egen kommun. Undertecknad känner inte till

gångarna i politikens korridorer, men jag lutar mig ändå att tro på

Westmans påståenden i spalterna på följande grunder; Han har

inte sitt levebröd från kommunens kassa, verkar ha hög integritet

och har visat sig ha mycket mod genom att våga gå mot de egna.

Det gör man bara inte om man inte har något på fötterna.

Dessutom lovordades han som kommunfullmäktiges ordförande

av de flesta andra partiföreträdare med omdömen som neutral, saklig

och korrekt mot alla. Det var bra betyg.

Från de egna leden beskylldes han att vara diktatorisk, illojal

och för frispråkig i massmedier. Han hade avslöjat sådant som endast

skulle vara internt inom partiet, (de slutna rummen).

 

Jag i min blåögdhet vill fortfarande tro att demokrati handlar om

åsiktsfrihet, öppenhet, lyhördhet. tolerans, delaktighet, visioner och

om folk som inte behöver vara rädda.

Ordet politik har svärtats ner av utövarna själva.

Rosorna har vissnat i Pajala

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Tornedalsbladet

Nu har lugnet lagt sig över Pajala. Rosorna som dinglat ner

över flygplatsen har vissnat. Avgaserna från flyguppvisningen

har spritt med vindens fart. Alla de vackra talen har börjat

blekna, likt höstlöven, från våra minnen.

Vi kommunbor har smuttat och smakat på orden. Några av oss

lite i smyg, andra mera öppet.

Stoltheten har funnits där när vi rullat orden i våra munnar;

PAJALA FLYGPLATS ....PAJALA AIRPORT.. eller vad den nu

ska heta. Det senare namnet är lite svåruttalat för många av oss.

Tungan vill liksom inte göra de rätta böjen.

Förhoppningarna är stora. Med flygplatsen har den stora

världen plötsligt kommit närmare oss. Dess vibrationer tycks redan

kännas under våra fötter. Vi har greppat efter strået...

Det är framåtanda i oss. Vi är framsynta. Det kallas för utveckling.

Vem vill stoppa den? Vi kunde bara inte ha sagt stopp och belägg!

Förnuftet i oss fick råda.

 

Kommunens befolkning åldras. Byarna mister sin livskraft. En

känsla av ständig höst präglar mångas sinnen.

Alltför många lampor i stugfönstren slocknar för gott. Med tiden

blir det för många, och tiden håller på att rinna ut.

Pengar måste sparas! En hemtjänsttimme här, en där, ryker.

Någon gatlykta släcks, snöröjningen dras in för någon äldre....

dj-a fattigdom!

 

Tänk!!! Tänk om vi hade tagit pengarna från en dags (det flögs

i två) flyguppvisning i samband med öppningsceremonin och

spenderat dessa på att skotta snön från infarten till någon orkeslös,

sprungit något ärende då och då. Eller rent av skruvat tillbaka

glödlampan i en släckt gatlykta, bara till fröjd för en kommunmed-

borgare.

- Hade det fört utvecklingen framåt månntro?

Nej, kanske inte i den bemärkelsen. Men vi som individer skulle ha

utvecklats en bra bit. Nog hade den omfördelningen värmt

mer i mångens bröst än bullret och bangen vid invigningen.

 

.. men vad dum jag är. Det är ju helt olika konton!